Tigerliljan's Weblog

Det händer att det blir fel med bilder. Kyrkan jag satt i hade vackra valv, vackra glasfönster och en ordinär predikstol. Tills man tittade högst upp. För länge sen hade någon skulpterat ett lamm och klämt dit. Ett svart lamm, med spretande öron, precis Frank i tele2reklamen. Det kändes lite komiskt. Och det var inte bara jag som såg det.

Men annars var det bra. Och när vi gick ut ur en annan kyrka log en kvinna och sa – ‘roligt att se er här’ – och så nämnde hon platsen där vi bodde så länge. Vi hade träffats mycket flyktigt och hon kände ändå igen oss. Och någon ropade makens namn. En studiekamrat som vi inte sett på hur många år som helst, han hade förstås hört att maken är sjuk, vi lever i ett litet land och han var så glad och positiv. På honom syntes det inte alls hur många år som gått. Det gör inte det för alla. Men åren går väldigt fort. Så känns det just nu.

t ex bakar biskvier. Så jag gick och köpte såna och en bit pistagelängd. Man har nytta av att bo i tätort, bageriet öppnar varje dag 07. Heder åt dom. Och oväntat besök kan vara av olika slag. Det här var roligt för oss, två timmars mycket enkelt fika ger en guldkant. På många sätt. Mitt i ett lite uppgivet moment av livet. Helgens övningar i kombination med telestrulet i går tog mig lite, jag orkade inte skaffa den mängd sallad jag egentligen tycker att man ska tugga i sig till lunch. Men biskvier klarade jag.

Sen tittade jag på asken chokladtryffel, som jag fick på födelsedagen – tyvärr nästan slut nu – och på sidan stod det att dom var lämpliga för vegetarianer. Que? Jag är alls inte vegetarian och det har gått alldeles utmärkt. Det stod också att man skulle äta upp dom så fort som möjligt när man öppnat förpackningen. Kanske det, men för min del – maken har fått smaka, men jag har ätit flest – så kan man nog inte äta hur många som helst. Eller kan förresten – bör snarare. Tänker jag. Men det är klart, jag kan ta en till lite senare.

Nu låter det som om jag bara trycker in chokladprodukter dagarna i ända. Nej tyvärr. Lite självbehärskning finns kvar.

– tv:n fungerar, solen skiner. Och jag andas ut. Nånstans på mitten av lördagen kände jag – ‘det här går inte, jag orkar inte mer’ så ungefär. Det var väl ungefär när maken – på ett obegripligt sätt – hade lyckats välta den nya toarullen i toaletten (spolad, men ändå) och nån lyckades hålla ett föredrag jag tyckte var onödigt, för att uttrycka sig milt.

Men sen hade det fladdrat in en städerska när maken låg och vilade och hade bytt ut toarullen (jag hade faktiskt hunnit stjäla en ny på annan toa, men desto bättre då, alltid beredd) och jag kände att vaddå – jag hade ju inte drabbats av panikångest den här gången, och många rara människor finns det. Och det är väldigt befriande att fira gudstjänster tillsammans, i sht i den tradition jag lever i, att man läser orden tillsammans och inte ska delge varandra personlig fromhet. Och jag köpte ett armband med en massa pyttesmå ikoner, helgon och bilder ur den heliga historien. Ett kvinnligt helgon kände jag inte igen – man känner igen helgon på dom grejor dom bär på, den heliga Birgitta har en bok och penna, hennes dotter Katarina ett rådjur vid kjolen t ex – men det här var nog ryska bilder och dom är jag inte så bekant med. Men det fanns förstås en expert på området bredvid mig en frukost, så jag frågade. Men hon sa, att alla kvinnliga ryska helgon ser likadana ut, alla har ett kors i handen och sen står namnet bredvid. Och det kan man inte se här. Så jag fortsätter att tänka att hon på armbandet är en bild av alla goda anonyma. Heligheten som inte gör väsen av sig.

Och nu måste jag laga mat själv. Man vänjer sig fort att låta bli.