maj 2017


– nu är det klart med lägenheten. Fast det är självklart inte så att det gick smidigt. Jag gick bort i god tid. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter drygt tjugo minuter ringde jag bolaget, men det var förstås telefonsvarare, där angav man iaf att man hade öppettid onsdag till fyra och att man kunde maila på adress, som angavs. Så jag mailade och inget hände. Då gick jag bort till kontoret och kvinnan bakom disken där sa bara att hon trodde att det hade kunnat ske när som helst under dagen och utan att nån skulle vara med. Och jag morrade mycket tydligt och sa att det gällde förbesiktningen och inte slutbesiktningen. Nä hä, sa hon, men han fick nåt akut. Jasså du, sa jag, och lät inte entusiastisk. Jag menar, dom har ju uppenbarligen haft mitt mobilnummer som lämnats ut till folk stup i ett. Men jag lämnade alla nycklar och gick bort och väntade på den akute, som kom väldigt snabbt, och till skillnad från kollegan bakom disken bad han om ursäkt att det blivit fel. Så nu är allt verkligen över. Aldrig mer att jag går dit.

Och jag gick och köpte var sin budapestbakelse till maken och mig. Proseccon får vänta till en annan dag.

Annonser

– det här med att snart avsluta lägenheten. Jag är – vilket framgått – väldigt irriterad på bostadsbolaget, och känner mig ungefär som Yngste när vi skulle på sista utvecklingssamtalet med en ovanligt trist lärare, det kan ha varit i sexan. Och Yngste väste när vi gick in, att nu skulle han minsann säga vad han tyckte, och jag väste tillbaka att låt bli, det här är sista gången vi måste sitta här med henne. Så vi satt sammanbitet där båda två, jag undrar än i dag om hon märkte att stämningen var rätt laddad. Förmodligen inte.

Så jag ska tillämpa samma teknik här, är tanken. Och jag tänker att snart, snart är det över.

– och maken var rakad och påklädd innan jag gick iväg. Och på hemvägen började det regna och blåsa, så jag skrev färdigt inköpslistan och tog bilen till maxi. Väl där upptäckte jag att det hade varit ännu bättre om den kilometerlånga inköpslistan hade varit med också. Men jag satsade på att inspirationen skulle rinna till och det gick oväntat bra, knäckebröd och passerade tomater försvann ur minnet, men det klarar sig.

Och sen köpte jag jordgubbar, kvinnan framför mig skulle ha tre liter och det var oändligt svårt både för henne och för damen bakom disken att få till det. Så när dom stod och tvekade sa jag bestämt, jo det blir 135 kr. Sen hade man skaffat kortläsare bland jordgubbarna ffg, och det underlättade inte alls. Den påstod att det var fel kod när kvinnan framför mig skulle betala, och hon påstod att det var rätt, och så slogs koden igen, med samma resultat och sen skulle hon byta kort. Jag var glad att det inte var jag.

– jag gör ju det, när håret når nedanför midjan. Det är inte helt lätt att klippa sig själv, men eftersom jag ändå har det uppsatt, så syns inte eventuella ojämnheter så mycket. Så nu känner jag mig lite korthårig, allt är relativt.

Och morgondagen blir lite hektisk, jag måste upp ungefär lika tidigt som i dag, för jag har lovat städmänniskorna att vara där vid nio och då ska helst maken och jag hunnit med gröten och kanske hinner jag rentav ta på maken en skjorta, vi får se. Och sen ska det handlas mat och så är det då nyckelöverlämnandet på eftermiddagen.

Maten är iaf planerad klar, lax med spenat.

Dessutom hämtade jag ut minnesalbumet från svärmors begravning i dag, vackra blommor och påminnelse om vänliga människor. Det var ingen blid av när min hatt blåste ner i graven, det finns väl gränser, men det är också ett minne.

– jag klev ut på uteplatsen och såg över väggen mot grannlägenheten att dörren stod öppen, så jag knackade på. Och den lilla söta kvinnan där kom fram, och jag fick gå in och titta. Jättebra. Även om det var en snabb titt och dom stackars människorna är ju mitt i sin flyttprocess, som inte kommer att vara helt enkel. Säger jag som nyss rymt ut en trea då.

Och köket är alldeles väldigt bra, ca en meter större än vårt, dvs rejält med skåp. Rummen är inte jättestora, men det är jag beredd på av ritningen. Det var iaf väldigt bra att se live s a s. Och hon sa att jag får gärna titta fler gånger. Men när jag såg det kaos dom har att hantera, så tänker jag att jag ändå kommer att klara det vi ska göra. Jag tror det. Och städningen av svärmors lägenhet har jag mentalt släppt. Tror jag. Men när det är klart i morgon, så går jag och köper maken och mig en bakelse.

– den gladlynta kvinnan som hämtade nyckeln nyss. Det kommer att gå bra, du behöver inte vara orolig, sa hon och lät som om hon trodde det också. Jag som vant mig vid att tänka att praktiska saker ofta hakar upp sig, ska nu försöka vara lite optimistisk, inte det lättaste 

Man kan inte heller säga att maken varit ett dugg underlättande. Han har känt sig väldigt engagerad av det här nyckelöverlämnandet och kom med många små tips, som inte på minsta sätt underlättade det hela. Tyvärr. Han vill så hjärtans gärna hjälpa till och göra en insats. 

Nu får jag väl glädja mig åt en stunds stillhet vid en tidpunkt jag inte valt själv, men det kan vara bra ändå, en ny dag rullar igång. 

– iaf. Och hon lät lite road över att jag inte hade varit helt säker på att dom skulle klara städningen på onsdagen, vad vet jag, men jag vill hellre ha lite marginal. Så i morgon är det jag som rasslar upp för att ge henne nyckeln vid halv åtta, inte alls den tid jag vanligen ser social ut, men självklart den här gången.

Och annat som trasslade under dagen: vattenkokaren. När det där receptkartoteket ramlade slog det på vattenkokaren, som inte hade vatten i sig, och det tog en kort – men dock – stund innan jag såg det, mitt i allt. Och när jag skulle koka tevatten förut, så ville inte vattenkokaren alls. Och lätt muttrande satte jag på en kastrull i stället, och tänkte att jag får väl köpa en ny då. Men jag fyllde på mer vatten och tryckte på knappen igen, och gick den igång. Så jag hoppas på en långt och lyckligt fortsatt liv tillsammans.

Nästa sida »