Tigerliljan's Weblog

just nu i hemmet. Den är obefintlig.

Vi bytte telefon förra veckan. Maken tränade på det nya och tyckte att det nog skulle gå. Mmmm.

När han vaknade efter sin lilla vila skulle han ringa svärmor för att berätta att vi kommit hem. Det är en tradition i hans familj, en betydligt starkare tradition än Jul, om man säger så. Och telefonen ville inte ringa upp hans mor. Det händer. Inget att hetsa upp sig för. Tycker jag. Vi tyckte olika. Jag ringde upp Hosanna, för hon hade ringt precis när vi började tugga på en macka, och då började telefonen leva rövare och kopplade ur. Mobilen vill inte heller. Och tv:n visar bara strimlor. En svag gissning är att tele2 har nån sorts problem. Och jag också då.

Maken var mycket irriterad över att han inte längre har nån telefon, som han sa. Och jag försökte förklara att just nu är det ett tekniskt fel. Den lätte kunde han inte acceptera. För han måste ju ringa sin mamma. ‘Annars måste jag ju gå dit’, som han sa. Nu bor svärmor drygt två kvarter bort. Maken kan inte gå så långt. Det vet både han och jag. Så jag fick beväpna mig med hennes nyckel och traska dit och försäkra att vi båda levde och hade haft det bra. Det visste hon iofs, eftersom hon ringt Tvåan som jag sms:at att vi kommit hem. Men maken är nu tacksam att jag gick bort (hur mycket val jag nu hade) och gränslöst irriterad på teknikfelet. Som på något sätt är mitt personliga misslyckande.

Jag känner en lätt antydan till huvudvärk.

Senare – mycket senare känns det som. Efter en lång stund med Corelli för maken visade det sig att tv:n åtminstone fungerade. Telefonen får vi avvakta med till i morgon. Så.

blev det i fredags när vi åkte förbi åkrar där dom stod tätt, tätt. Jag undrade lite vagt hur dom står ut med att lyssna på varann.

Men nu är vi hemma igen, maken vilar sig. Och sammantaget har det mesta gått förträffligt. Fast i går mitt på dagen tänkte jag – nä, aldrig mer att jag orkar åka på nåt liknande, men hur det var så gick det bra. Sammanlagt. Och det fanns flera på samma hotell som vi, det blev både frukostar och prat på sena kvällar.

Fast första morgonen såg jag solen gå upp, väldigt vackert var det, vi hade rum åt öster, men jag hade hellre sovit. I morse lyckades jag sova en timme till. Och ingen panikångest alls. Alltid ett fall framåt s a s. Men den här gången sa ingen att maken rörde sig bättre. Och nån frågade om jag var trött och jag sa – ‘det räcker väl att titta på mig?’. Jo. Fast jag tänkte när  vi sade adjö och tittade länge på varann – vad ser du nu? Ser du hur sliten jag är? Och det beror inte bara på maken, det gör inte det.

Och någon påminde om första gången vi träffades, vi kunde båda säga exakt var. Kära vännen då och nu. Och någon annan visade på en möjlig framtid för sig och jag blev glad. Andras lycka är vacker. I synnerhet när det är någon man unnar allt och lite till.

Men nu är vi hemma. Basilikan hade överlevt.