december 2008


Vi byter siffra på året och fortsätter ungefär som förut i det korta perspektivet, de flesta. Och samtidigt är det en avstämningspunkt. Här är en text som handlar just om eftertanke och det fortsatta livet, lite ålderdomlig och högtidlig –

Gläd dig åt solen, snart är natten inne, kläd dig i festens vitaste linne.
Minns dock: vem nalkas När som dagen svalkas? Lustgårdens Herre.

Vingarna vila då alla dagens vindar. Vakterna darra framför gårdens grindar.
Moln mellan stjärnor. Alla sångens tärnor Sluta att sjunga.

Strängen av silver från sitt fäste lossas. Guldskålen glider ur din hand och krossas.
Avtalet häves, lånet återkräves. Herren är nära.

Skaparen skatt av dagar återtager, pärla för pärla lyftes i den dager
Ingen kan skåda. Sanningen skall råda Sist och för evigt.

Tänk på din Herre, medan dagen varar, Lev i det ljus, som skulden uppenbarar.
Han som förlåter Och ger livet åter – Han är i ljuset.

Fadern, som skapat alla våra dagar, Sonen som skänkt det liv, som Gud behagar,
Anden, som tänder Ljus i alla länder Evigt vi prise. AMEN.

Jag lägger mitt liv i Herrens händer alla dagar Han ger mig. Jag vill bära Hans bild i hjärtat, återspegla den på det sätt Han vill och som är mig möjligt. Ett nytt år – eller tills Han kommer åter. Snart.

Inspirerad av Ela tänker jag efter vad som varit bra 2008. Mycket har jag gnällt över och sörjt över också. Men det bra.

Januari Nya jobbet drog igång på allvar med avhållna grannen som arbetskamrat. Hosanna o Jansson hälsade på.
Februari Maken hade mycket aktiviteter med bra sjukgymnastik bl a. Tvåan tog tåget med små sönerna och hälsade på.
Mars Hade fortfarande dubbla jobb utanför hemmet och så kom Påsk redan i slutet av mars
April Är alltid bra – ljuset är starkt och jag fyller år – och jag bestämde mig för att resa mig upp och gå från det gamla jobbet (någon bar sig taffligt åt mot mig för hundrafemtielfte gången och jag fick nog). Det var en befrielse. Och jag gick på massage första gången.
Maj Rolig början – äldsta väninnan och hennes man tittade in. Mer barnbarnsbesök. Och en god vän firade sin födelsedag med storslagen fest, många vänner, god mat och fantastiskt lyckat väder.
Juni Skollov med sommarjobb för y sonen. Vår golvklocka blir lagad (och det var ju malen glad åt). Och Hosanna sparkar igång min blogg.
Juli Väldigt blandat, faktiskt – kära vännerna som hälsar på och så dör han 10 dagar senare, det präglar mycket. Men som vanligt – en vecka i Vadstena med så många fina och lätt originella vänner och stark närhet både till Gud och människor. Och alla som lyckas fylla år denna arma vecka som alltid.
Augusti vilar i ett sorts blankt töcken
September åker vi till Italien – så fantastiskt. Utsikten, dofterna, ljuden, Tibern på kvällarna, maten, Petri grav, S Paolo fuori le mura, Assisi med kvällar på terassen och all hjälp och godhet som mötte oss. Att alltid bära i hjärtat.
Oktober blandad kompott där, men en fin helg med många underbara vänner blev det. Glödande höstfärger. Både maken och Jansson lyckas fylla år nästan samtidigt.
November Allhelgonahelgen var fin, och maken fick mycket värme och uppskattning. Fast november är lite tung alla år.
December vet jag inte riktigt var tiden tog vägen.  Andra Advent resa till Stockholm, bra!  Lite utflykter som på olika sätt berikade mitt liv. Mycket trötthet också.

Mycket har varit bra. Och jag tänker inte skriva en minuslista. Den skulle kunna vara längre, möjligen. Men goda stämningar, vänlighet och värme förtjänar att minnas.
Och all energi och värme som jag fått av er som läser och kommenterar, ingen nämnd och ingen glömd – ja, det går inte att beskriva. Kram och tack – och ETT GOTT NYTT ÅR!

Små sår är just små, men aj, aj, AJ. Tisdag kväll är medicinfördelningskväll. Jag sitter med dosetten och alla askar och burkar. Burken Simvastatin är tom. Ny burk ska öppnas. Den har innerförsegling med ring att lyfta, så att tabletterna ska vara knapriga och fräscha, antar jag. Jag drar i ringen. Den vill inte. Jag drar ännu mer och tänker ‘om den går av, vad gör jag då?’ – men den går inte av – däremot böjs min högra pekfingernagel bakåt, mycket. Det blöder under kanten nu. Det gör väldigt mycket mer ont än man kan tro. Bultar. Och det kommer väl att vara obekvämt ett bra tag misstänker jag. Jag hade ett färgstarkt tankeliv, det kan jag säga. Jag önskade uppfinnaren av förpackningen väldigt långt bort. AJ igen. Och jag vet, hur löjligt som helst.

Nu tänker jag väl inte precis ta upp just det här i bikten i fastan, men lite pinsamt är det. Rätt mycket.
Jag har bara öppnat två julkort. Från mina egna barn dessutom. Och vi har en jättehög. Hur kan det bli så?
Bra fråga. Jag har inget svar. Men jag har en liten strategi. Jag tänker mig att vi sprättar på nyårsdagen. Dom som då har mail kan vi med en knapptryckning skicka en kort summering av 2008 till, dom andra gör vi ett överslag vad som kan bli bäst. Maken har en frenetisk släkting (en sån där släktforskare som hittade maken när han höll på med vad någon kallade ett släckt träd) och som efter ett kort möte med maken för 15 år sen skickar julkort – vi borde kanske meddela ändrad adress, eller ska man låta naturen ha sin gång liksom?
Jag gillar att få julkort och -brev, men i år har jag inte orkat. Nu har jag stigit ut ur garderoben. Vem kastar första stenen?

En del riktigt miserabla saker har hänt, en mycket avhållen vän dog, jag drabbdes av någon annans ilska, jag upplever ständigt tillkortakommanden – en del annat negativt också, så blir det.

Men – för ca ett år sen började jag läsa Hosannas dåvarande blogg. Vi har känt varann på avstånd flera år så där, men för ett par år sen var hon med i ett panelsamtal. Jag blev väldigt imponerad av henne och sa till den som plockat med henne ‘va bra hon var, behållningen faktiskt’ – och han svarade ‘ja, vad glad jag blir, jag trodde hon skulle vara bra, men hon överträffade vad jag hoppats’. Av nån anledning som jag nu glömt, mailade vi lite för ett år sen och hon gav mig bloggadressen och jag läste och läste. Denna fantastiska person, modig, klarsynt, lysande stilist, rolig, teckningar som ibland bara får mig att kvida av förtjusning, omsorgen om så många, trötthet, kärlek, värme – mycket finns i det paketet. Och så Jansson. Underbar i en egen division.

Ibland känns det som om man sovit i hundra år, omvärlden är helt förvirrande när man vaknar. Fast det bara var två eftermiddagstimmar som försvann. Jag förstår att i morgon kommer folk förmodligen att slå ihjäl varandra med humrar i kassaköerna. Det är något med ‘storhelger’ som tar fram nåt ont i folks relation till varandra vid matinköp. Men jag får väl försvara mig, men inte slå först, då. För i dag gick det inte. Jag kunde inte somnat mer effektivt om jag hade försökt spinna spinnrock. Och nu ser det redan ut som natt igen. Det är lite glest med prinsar här, men det gäller att kravla sig upp ändå. Valspråket ‘det här gör jag bäst själv’ passar den här gången också. Fast jag sitter och gäspar fortfarande. Det hade varit trevligt med en liten vårdröm, men ingenting. I natt drömde jag bara att jag inte hann göra saker, och det behöver jag inte ha nätterna till.

Jag vet att jag att jag skrivit om detta förr, men jag vänjer mig ALDRIG ALDRIG. Vi har känt en dam i många år, som har en mycket personlig röst, hon talar tvåstämmigt med sig själv liksom. Maken har alltid lyssnat med skräckblandad förtjusning ‘hur gör hon, det är inte möjligt att låta så där’ som han brukar säga (hon är helt frisk) – men nu har han ofta samma egenhet. Jag blir galen. Längtan efter att höra den välkända rösten kan vara mycket stark ibland. Och ibland kan den en kort stund nästan låta som förut, men ofta ofta kommer dessa märkliga ljud, en entonighet också kombinerat med en målbrottsmässig oförmåga att hålla reda på tonläget, och till detta tvåstämmigheten. Och jag vet att han lider själv. Jo, vi har försökt göra vad vården i vår del av landet erbjuder, så det här är som det är. Det är bara ibland som sorgen slår ihop över huvudet på mig. Vi hade en kort stump på en telefonsvarare med hans vanliga röst, men den är borta nu. Och det är det här som är vanligt nu. Det gör väldigt ont.

Förra nyår var det första i tätort på jättelänge för min del. Jag är förtjust i fyrverkerier (förutom den sorgliga incidenten när jag sköt y sonen i armen med en raket). Men att det smällde så. Vårt kvarter ligger vid vårt lilla torg, just vårt hus på den långsida som är mest avlägsen från torget. Men där stod folk och sköt raketer ohämmat. Och andra sidan av huset har fönster mot en välbeställd liten stadsdel och där sköts det oavbrutet. När man stod i y sonens fönster, takfönster, duckade man ibland faktiskt. Och nu har det börjat så smått. Fast i år har man beslutat om restriktioner var man får fyra av. Dom verkar inte ha nått ut kan jag säga redan nu. Jag hade en bekant som kom hem efter nyår, där en av grannarnas större raketer gått genom hennes vardagsrumsfönster. Tack och lov hade bara gardinerna brunnit lite, men allt var ju sotskadat. Det tog tre månader att få det hela klart.

Jätteffektiva duktiga arbetskamraten håller på att städa sin bokhylla för att börja ett nytt år. Fast en del saker har sentimentalt värde. Hon hade hållit datakurser -92. Två kvinnor skulle skriva varsin uppsats. Dator var alldeles nytt för dom. Man hade disketter och virus kom då och då. Min vän hade uppmanat dom att ta med disketterna skulle dom få nya ‘eftersomvi har fått virus här’ – jo då, dom kom med sina disketter ordentligt packade i omsorgsfullt igenklistrade kuvert. Men varför har ni lagt ner dom så, frågade arbetskamraten. – ja men så inte viruset sprider sig, var den självklara förklaringen. Klart man inte kan kasta såna minnen.

Jag gillar prinskorv. Men när jag handlade fanns det bara p i ettkilosförpackningar. Om man är tre personer, som dessutom var stoppmätta efter julafton, och sen två drabbas av magåkomma och den tredje ‘inte är hungrig’ så blir det väldigt mycket prinskorv i kylskåpet. I dag blir det wokad prinskorv t ex. Med Exotic grönsaker, sörsur chilisås och ris. Blir nog en höjdare.
Jo, jag vet – jag har frysbox, ganska tom dessutom, jag ska paketera lämpliga mängder, men ett helt kilo var fel. Det känns som om den snart kommer att bita mig i handen när jag öppnar kylskåpsdörren. Eller att den på nåt sätt förökar sig själv därinne. Finns det hon- och hanprinskorv? Eller är dom som sniglar?
Förlåt – nu är det väl alltid nån känslig stackare som inte kan äta upp sin. Jag kan skicka!

Nästa sida »