april 2013


gick vi och lade oss tidigt på Valborg. Vi skulle upp vid fyra eller så första maj, för vi skulle åka till Rom, maken, Yngste och jag. Och upp kom vi. Jag minns att jag stod utanför Kastrup och rökte kvart över sju för det kändes som förmiddag (jag röker aldrig så tidigt på dan annars). För sonen var det första gången i Italien, han tyckte palmerna var ganska oväntade. Och sen hamnade vi i en liten ort i bergen norr om Rom, två gator och två kloster. Jamie Oliver var också där – inte samtidigt som vi då – och han tog in i det andra klostret. Där hade han otur, man fick se hur usel maten var där, men hos oss var den väldigt god. Och det lilla kapellet med fönster ut mot innergården med apelsin- och citronträd. Maten var alltså god, men vattnet trasslade, minns jag.

Gruppens gemensamma promenad ner i dalen till ruinen, som nu – precis som jag trodde – är elegant restaurerad med marmorgolv. Maken som satte sig på nånting i gräset och jag som tvingade sonen att INTE säga nåt om den minimala fläcken. Där och då i a f. Så det första han gjorde när vi landat på Kastrup igen – ‘Pappa, du har en fläck i baken på byxorna och det har du haft hela veckan’.

Och det blev Rom också. Sonen fick en så gigantisk chokladglass en kväll att han inte orkade äta upp den. Och innergården där maken satt sönder en stol. Fler än han gjorde det, faktiskt. Papyrus växte i ena hörnet. Och de blanka marmorgolven, trapporna. Värme – på alla sätt – och omtanke. Där och då. Det hugger lite att minnas.

Nu byter jag blad på almanackan. Igen. Nu blev det tranor. Så dags, men dom är väl fortfarande på väg.

var förstås en fest när vi bodde i Uppsala. Även om gräsmattorna runt humc inte fanns. Och jag gissar att dom inte finns i morgon heller, om man säger så. Fast då beror det på överdrivet bruk i dag. Men vi traskade ändå runt, sjöng, åt och drack. Ett annat liv. Men man tog med sig känslan att Valborg är en fest. Och sen har jag förstås stått i mörker och kyla och tittat på elden och lyssnat på kören, som tappert försökte överrösta tåget (som passerade 50 m från brasan). I år har man flyttat just den brasan till sjöstranden, säkert mer effektfullt. Men jag kommer inte. Jag tror inte ens att jag kommer att ta mig ner till vårt lilla torg där det blir körsång. Det är vackert med Vintern raaasat – men det är rätt bekvämt att sitta i värmen också. Det kan hända att det blir vår utan mig.

Det kan spela in att jag nyss vaknade efter tung eftermiddagssömn, lite oplanerad. Förstås. Och jag har ingen att gå med. Maken varken kan eller vill. Teoretiskt skulle han kanske kunna gå – eller åka den praktiska rullstolen – men han vill inte. Och jag vill inte stå ensam.

mot dunkla skyar – nå ja, vi har en bordsflagga i trä, det får vara måtta på festligheterna. Solen sken en väldigt kort stund när maken tog sin lilla promenad på vår svalgång, det var väl lite uppmuntrande för honom, för det är rätt kallt. På mig regnade det, både snabba promenaden och cykelturen till närmaste kyrkan.

Och jag har bestämt mig för att inte göra särskilt mycket i dag, det finns så många detaljer som skulle behöva fixas, och jag gör ständigt mentala listor – i dag ska jag, – och sen ska jag, – och sen. Och så där håller jag på. Jag vill inte acceptera att min koncentrationsförmåga är nedsatt, att min trötthet är påfallande. Jag vill inte. Och dessutom finns det så mycket omgivning som tycker att jag inte gör särskilt mycket, lite mer skulle jag väl kunna. Det tycker jag själv också, men kroppen säger ifrån när den inte vill längre. Och det går inte så bra att argumentera med den. Trycket över bröstet, den lätta yrseln. Mycket påtagligt. Men jag muttrar mantrat ‘jag är ju frisk’.

Jag tillhör ju en generation som snabbt lärde sig att det finns saker man inte frågar om. Det i sin tur medförde att denna generation raskt bestämde sig för att bli öppenhetens energiska förespråkare, inget skulle vara oss främmande. Och vi trodde förstås också att vi uppfann sex – det tror f ö alla unga människor att dom gör, hur dom egentligen kommit till alls om det skulle vara så, kan man ju undra – och vi (åtminstone somliga) var tvungna att berätta allt vi lärt oss. Men jag kan fortfarande minnas när mamma vilade efter middagen och radion stod på. Lis Asklunds Brevlåda malde på, sorgliga relationsproblem där rådet nästan alltid blev – ‘kontakta en läkare och prova ut ett pessar’ – och jag hade förstås inte en susning om vad ett pessar var, men jag fattade att man inte frågade. Ungefär så är det nu med macen. Jaghar nu tittat på tre upplysande filmer och känner mig lite lätt snurrig. En del har jag lärt mig, men den stora okända kontinenten väntar fortfarande därute, känns det som.

Ständigt denna balans. På många plan. Jag gjorde ju rabarberpaj i går, halv sats. Så hälften var kvar. Och då tänker jag att man får laga nåt magerlagt att äta före. Jag hittade en morotssoppa. Lök, morötter, chili, citronsaft, grönsaksbuljong, persilja (eftersom jag inte gillar koriander så värst) och så mixade jag och blandade i slantar av lammfärskorv. En klick créme fraîche i tallriken också. Jag var helt nöjd, men maken tyckte att vi behövde inte ha det särskilt ofta. Fast han förstod tanken.

Och nu ska jag sätta mig en stund med Ann Heberleins En liten bok om ondska och jag försöker hålla i minnet att hon inledningsvis skrev att godheten ändå överväger i världen. Kärleken är starkast, det tror jag.

Jag borde ha tagit tag i pelargonfrågan i dag, men dom får stå i glasburkar nån dag till, skotten. Men den vanliga limpdoften stiger upp till mig, påtaglig värme.

 

för maken i går på Kunskapskanalen – tågresa i förarhytten på nån bana i Norge. Det pågick i timmar, verkligen timmar. Maken var i det närmaste i extas, och just nu sitter han och berättar om det för sin lilla mamma, hon är mer tålig beträffande tågresor än jag.

Och jag ska kamma mig, plocka ihop soporna och gå och handla. I ganska vackert solsken, dessutom tacksam för att jag inte behöver tänka på firande av Valborg. Fast mat behöver vi ändå. I dag blir det morotssoppa som jag skivar i lammkorv  i. Maken är inte så lagd åt det vegetariska. Sen har vi resten av rabarberpajen kvar.

Och så sliter jag vidare med tekniken. Som sonen sa – ‘mamma, det är skapat av extremt begåvade människor för alla’ och så log han. Just så. När ett helt inlägg bara försvann i går och lämnade en helvit sida i st, blev jag desperat, jag försökte treva med musen och då minsann kom det omedelbart upp en blå ruta som varnade att om jag lämnade sidan skulle ALLT försvinna. Tackar. Jag ville verkligen inte lämna sidan, jag ville tvärtom hitta den. Men jag lyckades trassla mig runt och fick fram texten till slut. Fast sista meningen var borta.

Nu andas vi in och möter resten av dagens utmaningar med entusiasm. Måttlig visserligen, men den entusiasm jag nu kan hitta.

 

 

Det är fint, den ljusa årstiden, när solen kastar sneda strålar i köket västerifrån när vi dricker kvällste. Och köket är (ganska) prydligt och maken är glad och nöjd. Allt är verkligen inte elände hos oss. Och man vet så lite om hur andras liv egentligen ser ut. I kören som sjöng i dag stod en mycket prydlig dam, hon bor i ett väldigt trevligt och smakfullt hus, två hundar, rara vuxna barn. Och hennes man dog för ett par år sen, ganska hastigt, och jag undrar lite svagt hur det ändå är att leva här. Hon är född i (på??) Nya Zeeland och det är rätt långt bort på många sätt. Efter kyrkan sa hon – ‘jag ser att du knäfaller, det gjorde jag också hemma, man koncentrerar sig så mycket bättre då’, och jag kan förstå om det känns lite ensamt att göra det i kören, men för hennes skull kunde jag önska att hon kunde göra det annars när hon går i kyrkan. Om hon nu, precis som jag, tycker att det ökar koncentrationen. För mig hänger kropp och själ ihop alldeles påtagligt.

Och det här med kroppen – så många kvinnor som rentav är yngre än jag, som klagar på det kroppsliga förfallet som oundvikligen kommer med åren, valkar här och där, haklinjen, änglavingar, allt det där. Och jag noterar också. Samtidigt som jag är väldigt tacksam varenda morgon att jag kan gå ut, att kroppen lyder, att musklerna arbetar. Då är allt det här andra ganska obetydligt. Egentligen.

Nästa sida »