Tigerliljan's Weblog

Det var länge sen, det har varit snö och halka och det ena med det andra, men i dag tog jag mig samman. Det hänger också ihop med att natten blev likadan som den förra, alltså mer sömn än jag vant mig vid. Möjligen har den nya medicinen en positiv inverkan på olika sätt, jag tror kanske att smärtlindringen har blivit lite bättre. Hoppet lever. Och det är nog rätt nödvändigt att fortsätta promenaderna. I går greps jag av någon sorts inspiration och tog fram två bullar ur frysen och har just snickrat ihop var sin semla, vi ska äta soppa först.

När det är länge sen man tittat på omgivningen, så har det förstås hänt saker. Folk har flyttat in i de tre hus, som jag förra året häpnade över att man börjat bygga, när jag då startade mitt promenerande. Det står utemöbler på de stora balkongerna och allt ser bebott ut. Fast sen gick jag också förbi ett hus, där det förut fanns en av ortens revisionsbyråer. Jag minns när jag satt och pratade med chefen där och noterade hans tjusiga danska läderstol, men nu höll man på och byggde om yttertaket, det såg ut att vara dags. Tydligen ska det bli bostäder nu och då är det väl bra om taket är helt.

Det där med att sova. Och i natt har jag sovit rätt bra, så jag har någon sorts hopp att det ska bli bättre, eller iaf inte sämre. Vi var uppe vid tre och sen vid halv sju, det blev oväntat mycket sömn. Det regnade förstås nästan hela natten, så vitt jag förstod, men nu – mitt på dagen – är det nästan lite soldis. Om man nu är lite optimistisk. Jag var uppe i så pass god tid att jag äntligen gjorde vaniljrutor, det klassiska tilltugget till kaffet efter maten. Planeringen från början var att göra klart före avlastningen, men nu blev det så här. Jag har provsmakat ett hörn och det var lyckat. Troligen, fast det tar emot lite i den konstanta skymningen, gör jag en insats med dammsugaren i eftermiddag. Jag vet ju var det brukar bli dammråttor. Och då associerar jag till lördagskvällens nya kunskap, jag tittade på en man som ägnar sitt liv åt att undersöka olika typer av djurbajs. Fåglar som äter giftiga frukter, som passerar deras matsmältning så fort att giftet inte hinner verka t ex. Fast stjärnan i sammanhanget var väl ändå den australiska wombaten, som bajsar kuber, alltså riktiga svart kuber, så där 4×4 cm tror jag. Det beror på deras konstiga tarmkonstruktion, tydligen. Mycket underligt.

Något annat hade jag inte väntat mig heller, men jag längtar efter mer ljus. Maken ville lyssna på musik på eftermiddagen och det fungerade bra, så han var nöjd. Och plötsligt hörde jag att det ringde, en god vän som jag inte pratat med på länge. Först delade vi minnen av en mycket åldrig bekant, mer vän med min goda vän, men jag kunde bidra med ett fint minne när ett antal vänner blev hembjudna till honom och den nyss avlidna hustrun. Det var så oerhört generöst, en vackert dukat bord med en underbar azalea mitt på. Sen pratade vi länge och det var så trevligt att höras vid, jag är dålig på det själv, så jag blev så tacksam över det här samtalet.

Jag blev också väldigt nöjd över att jag lyckades tvätta en maskin, som jag i går insåg att jag inte skulle få plats att hänga någonstans, men nu är det klart. I går ringde f ö Yngste också en lång stund, det är roligt att dela lite av hans liv, så olikt våra förstås. Jag tittar fram emot veckan också, jag lyckades få ihop en matlista i går, och det är alltid underlättande. Och nu är det snart februari, inte för att februari är så himla hejsan, men det är en kort månad och vecka åtta är alltid en vändpunkt. Den där hundradagarstunneln av mörker, som jag tjatar om, är ju över då, typ.

Det betyder också en bättre dag, förhoppningsvis. I går var jag rätt sliten, men i morse kom jag upp i god tid och det betyder mycket för fortsättningen. Vi kom i god tid till kyrkan och jag fick ihop rullstolen rätt enkelt, ena hjulet har en tendens att vara lite tjurigt. Sen satt vi där i relativ stillhet innan gudstjänsten började och jag tänkte att vi var inte så värst många, men det visade sig att folk var rätt tysta, för det var betydligt fler än jag hade uppfattat där jag satt. Rara och vänliga människor som jag är tacksam för. Sen åkte vi hem i duggregnet och dagens SvD hade kommit, det är inte alltid fallet, men jag är egentligen rätt förvånad över att det här med tidningsutdelning fungerar alls. På söndagar lägger man inte tidningen i vår dörrlucka utan nere i postfacket, men det är bra ändå. Ganska snart ska vi äta, potatisen kokar och jag ska skära tomater. I övrigt vet jag förstås inte hur makens nya medicin fungerar, ett dygn är inte rimligt att vänta sig någon förändring. Sen var den munsönderfallande tabletten väldigt komplicerad att få ut ur förpackningen, men man hade en pedagogisk skiss i bipacksedeln. Problemet är att maken helst vill hålla tabletter i handen och det går inte med den, jag lyckades med viss möda få ut den, men han kan inte ta den själv sen, för då faller den nog sönder där och då. Ah ja, han får vänja sig. Noga räknat behöver han ju också få sova på natten, det är liksom tanken på sikt.

Av lite olika skäl blev natten rätt usel, tyvärr. Jag skulle behöva lite mer sömn, absolut, fast just nu blir det inte så. Och jag hänger vår tvätt och försöker organisera, så att så mycket som möjligt får plats. Maken är iaf duschad och fick ffg ett sånt där morfinplåster, som ska sitta på en vecka. Sen ska man tydligen sätta nästa plåster någon annanstans på kroppen, så det gäller att komma ihåg. Och sen bytte jag lakan och det är förstås bra. Sen kom ett sms att den saknade medicinen från gårdagen nu hade kommit, så jag traskade dit. Och den mycket servicesinnade receptarien redogjorde för biverkningar för den nya medicinen och nog blir jag lite matt, alla dessa detaljer att hålla reda på. Sen gick jag hem och gjorde upp ett nytt tidsschema för medicineringen, lite annorlunda blir det och då gäller det att hålla reda på det. Förresten snöade det tidigt i morse, så pass glest att när jag gick till apoteket, så syntes enskilda flingor på marken, men nu har det försvunnit igen. Det är förmodligen läge att ta rullstolen ner till bilen, så att jag slipper fixa med det i morgon.

Solen skiner, det strålande men lite kallt. Jag fick inte igång lilla datorn på onsdagen och det fick vara så. Och nu berättar jag om dagarna borta, inte för att göra någon orolig utan för att själv komma ihåg. Tisdagskvällen åkte vi till kyrkan och sen var det ett fördrag av en man som berättade, mycket bra och utförligt om sin mammas förfärliga marscher i Ungern under Andra Världskriget, hon och hennes vänner fick gå under förfärliga förhållanden till olika koncentrationsläger. Där gjorde jag misstaget att sätta mig framför en ventilationsgrej, som öste in kalluft, så jag blev väldigt nedkyld mitt i det hemska. Vi åkte hem, åt något värmande, vi satte oss sen vid soffbordet med ett glas rödvin och mitt i det bestämde jag mig för att gå ut på balkongen och röka en cigarill. När jag stod där ute kände jag plötsligt att det här var inte bra. Jag gick in och satte mig i soffan och föll ihop totalt. Verkligen föll ihop, lite lätt okontaktbar och kallsvettig och eländig. Min arma värdinna gick ensam upp på vinden och hämtade ner extrasängen. Med mycket stor ansträngning fick jag av mig kläderna och tog mig ut i badrummet. Jag mådde illa och var alldeles kritvit, verkligen, när jag såg mig i spegeln. Jag lyckades få på mig nattlinnet, bädda till sängen och äntligen lägga mig ner. Sen sov jag och vaknade pigg och hyfsat rask igen. Vi åkte till kyrkan och sen tillbaka till en god och närande frukost och sen tog vi en tur till Danmark. Min arma värdinna, som fick ta hand om mig, vilket hon gjorde mycket kompetent och kärleksfullt, all heder till henne. Och Danmarksresan var väldigt lyckad, vi besåg ett samhälle, som eventuellt en av hennes döttrar kommer att se som hemma, man vet inte riktigt förstås. Sen hade vi vänner på lite kvällssamvaro, goda eleganta pizzor köpta på ett prisvinnande ställe och det var både gott och trevligt. I går tog vi det relativt lugnt, iaf jag, min värdinnan hade ett åtagande på eftermiddagen och då satt jag hemma i stillhet och började läsa en förfärlig bok, men jag stickade också. Hon passade på att köpa två semlor dessutom, en prinsessemla (jo då, täckt med grön marsipan) och en med salted caramel. Sen var det kyrka på kvällen och när vi kom hem igen åt vi lite ost och så, och allt var väldigt trevligt. I morse vaknade jag till solsken och efter morgonsysslor åkte jag hem. Här hemma har jag plockat ur min väska, ätit omelett och ägnat mig åt apoteket, inte helt enkelt för en ny medicin fanns inte, men en ersättning ska komma (?) i morgon. Om en kvart ska jag hämta maken.

Mobilen lät 05.40 och jag skuttade glatt upp, tog på mig lite kläder, svalde ett glas juice och en ostmacka, packade klart och satt i bilen i mörkret 06.20, ganska precis enligt plan. Och resan gick smidigt, inga problem alls, och så småningom blev det ljust också. Jag var framme fem minuter innan morgonmässan startade, helt perfekt. Sen var det en god och närande frukost med trevliga människor bredvid och sen åkte vi till värdinnan. nu har vi rentav hunnit middagsbön i kyrkan och lunch och jag har fått igång datorn trots ett initialt pysslande med nätverk och allt som hör till. Jag packade med mig det nya datorn så att ingen skulle behöva bli orolig. Och jag ringde förstås till maken under förmiddagen för att försäkra honom om att jag var tryggt framme. Han var, inte oväntat, inte helt nöjd med sin tillvaro, men det hade jag inte väntat mig heller. Det är enligt plan, typ. Och jag konstaterar att här har rosmarinen överlevt utomhus, min gjorde inte det, när vi hade en rejäl köldknäpp för några veckor sen. Troligen kommer det att finnas en ny att plantera så småningom.

Den där hyllan i badrummet får vänta ett tag till. Nu har jag samlat ihop övrigt skräp och burit ner till sopkärlen på gården, inklusive tidningskassen, där de som låg i botten var två månader gamla. Jag har något vagt minne att jag tänkte göra det inför förra avlastningen, men det blev inte av. Men nu är det gjort. Och jag bestämde mig till slut för att jag avvaktar med den där nya medicinen tills jag kommer tillbaka. Det kändes orimligt att jag skulle börja härja med Äldste och överlämna makens id-kort till honom och sen behöva få tillbaka det till fredag igen, nej, det får gå så här. F ö kan jag notera att jag skulle ha munskydd (ja, jag hade med ett i fickan) men att maken tydligen får röra sig på avdelningen. Och hans favoritkamrat verkade vara där, hans namn fanns åtminstone på en dörr som var stängd. Jag hoppas för makens skull, det är trevligt att ha någon att prata med och det är inte alldeles självklart med övriga på avdelningen. Sen var det en annan sak att han klagade på tv-kanalerna för mig, men jag sade brutalt att det får du ta med personalen, jag vet inte hur deras tv-utbud fungerar.

Om min planering håller så kommer jag att lägga mig väldigt tidigt och då kunna ta mig upp i gryningen, noga räknat före gryningen, för den infaller väl strax före soluppgången och den händer inte särskilt tidigt. Jag tänker mig att ta ett glas juice och en ostmacka innan jag åker, för jag får frukost när jag kommer fram. Det är tanken så här långt, och om det fungerar, dvs om det inte blir snöstorm, så kommer det att vara bättre så här. När maken var installerad åkte jag och handlade, scanningsystemet låg lite nere. Antagligen hade någon av de raska männen, som sysslar med installationen av mer el i det pågående nybygget, klippt av någon ledning. Fast man kunde ta en på ställningen före kassorna, så det fungerade ändå. Nu ska jag titta på min hittills tomma lilla väska och ta med mig ett eller annat klädesplagg och tandborsten också.

Vi har inte tidigare haft kontakt mer än skriftligt, en effektiv och bra kvinna. Hon kommer att skriva ut en munsönderfallande medicin att tas på kvällen och ett smärtplåster. Och den där medicinen, som avlastningen ringde i panik om, ska öht taget inte tas. Ha! säger jag. Så nu känns det lite hoppfullt igen och hon hade räknat ihop vätskan jag specificerat, och hon tyckte det var helt ok, väldigt lättad över det också. Sen är det bara det där med den nya medicinen, den sönderfallande, hon trodde att den kunde finnas i morgon på apoteket. Jag ska se om Äldste (som jag tror fortfarande har någon sorts fullmakt efter pandemin) kan hämta ut och vidarebefordra till boendet, annars kommer jag ju inte alls i väg på min avlastning. Å andra sidan tänker jag, brutalt, att det är ju faktiskt boendets problem de här dagarna, så i värsta fall får det avvakta tills fredag, när jag är hemma igen. Och jag är väldigt lättad att jag har dagens mat stående på diskbänken, och ingen snö har vi heller.

Äldste sonen har ju kunskap om många olika ting. När vi talades vid här i kväll, så kunde han berätta att man kommer att omorganisera korttidsboendet, flytta det till annan lokal bl a. Jag blir stressad, omorganisation betyder inte nödvändigtvis att saker blir bättre. Det har, frånsett pandemin, fungerat bra ett par år nu. Tidigare hade man ju korttidsboende mitt ibland personer som bodde permanent på avdelningar och dessutom höll man de där korta platserna också för folk man tog hem från sjukhusen, vilket innebar att makens vistelse kunde ställas in med mycket kort varsel. Det hände väl så där fem gånger av tolv per år, och det var stressande, jag visste aldrig. Dessutom var det så på avdelningarna dit man nu tydligen planerar att flytta att två personer delade på tvättutrymme. Om det då var någon som permanent bodde där, som man skulle dela med, så hade den personen ju oftast sina tvättpryttlar överallt i badrummet, så makens saker hade svårt att få plats. Att inte tala om stressen när den andra personen behövde utnyttja toaletten länge. Ja ja, vi får väl se hur det blir. Ingen har ännu flaggat om det för oss. Sen antar jag att katten India numer somnat in. Hon var ett arv från en permanentboende, som haft med sig katten, och när damen avlidit hade katten blivit kvar, säkert på många sätt till glädje för många boende. Fast maken vaknade vid ett tillfälle av att India (som var en rätt tjock katt) hoppade upp på hans mage där på natten, och plötsligt var han ansikte mot ansikte med henne s a s. Han ringde på personal då. Jag kommer inte att diskutera denna nya planering med maken i onödan. Det är tillräckligt som det är.