Tigerliljan's Weblog

Talade just med äldsta dottern. Så gott det nu gick. Den nationella yran hade slagit till. Hon bor i Schweiz och där är det nationaldag i morgon. Bomber och raketer hördes ända hit.
Dom hade varit bjudna till grannen på sekt och laxsnittar, grannen hade lite fnissande sagt ‘just det, ni svenskar äter förstås laxsnittar hela tiden’ – det är rätt exotiskt där. Fast dom hade också berättat att dom bott i Nepal några år, och när dom kom hem till Schweiz på besök bjöd alla släktingar på ris, och det tyckte dom blev lite knepigt. Fast laxsnittar är väl lättare att stå ut med.
Och i morgon har hon födelsedag lilla snuttan. Allra äldsta. Fast numer kortaste syskonet.

När jag väntade barn två läste jag goda råd om vad man skulle göra för att underlätta livet om man t ex skulle få tvillingar. Man skulle exvis kunna låta disken torka i stället. Jag minns inte om man slapp krusa örngottsbanden, men troligen. Jag läste listan och gjorde redan allt, så det var tur att jag aldrig fick tvillingar.
Men numer känner jag rätt starkt för att låta bli saker ibland, men i morgon ska jag städa lite i a f. Och fylla i tidsrapporten om maken. Men jag undrar nyfiket om jag kommer att ha kraft att ta upp kampen med fack och försäkringskassa. Maken är långtidssjukskriven t o m i dag. Men i morgon vet vi inte vad som gäller, och det innebär t ex att han inte får någon AFA-ersättning i augusti. Och det beror på att F-kassan inte ens tillställt oss ett interimistiskt beslut, vi var där i maj. Och fack och arbetsgivare skulle haft ett möte 16 juni, men det blev tydligen inställt och nya besked har inte lämnats. Det händer att jag får ont i magen när jag tänker på det här. Och vid något tillfälle sade jag till facket att jag tyckte att hon inte drev makens sak särskilt mycket. Då sade hon ‘ja, men jag tyckte inte att det var min skyldighet att påpeka arbetsgivarens ansvar för dom’ – hallå, sade jag, vems skyldighet tyckte du då att det var, om det inte var just precis din?
Jag känner mig lite desillusionerad. Civilkurage är inte vanligt.

Efter väntan, ny väntan och lite mer väntan fick sonen veta att det inte skulle bli någon medicin, utan glass och dricka och halstabletter, lite Alvedon mot febern också är det som gäller.
Jag satt i väntrummet hela tiden, bara chaufför ju, och kom ihåg alla öroninflammationer vi tillbringat där. Och så svepte det in en outhärdligt käck och högljudd kvinna, som hade gjort ett litet felsteg (jo!) så foten var rätt blå, men pratandet var igång. Jag frågade, lite socialt, efter hennes svärmor som är rätt krasslig, och då trumpetade hon att ‘jo för all del, men är man så himla gammal får man ju flytta till något boende, och det får väl gå nu på sommaren, men sen får vi ta tag i det’. Väldigt lite empati, bara tut och rakt fram, för som hon snabbt påpekade ‘vi har ju så mycket att göra med ungarna, så vi hinner ju inte hjälpa till’ – nä, det var ju tur att den nu som uråldriga utsorterade svärmodern kunde hjälpa till oerhört mycket med dessa numer tonåringar. Jag minns hur det var, även om trumpetkvinnan tappat minnet.

Ska vi slå vad? Sonen har tid på vårdcentralen 14.30, men efter att ha kollat de vitgula fläckarna i svalget är jag rätt säker. Stackarn, och rötmånad och värme och elände. Han är väldigt sällan sjuk, men eftersom min pappa dog i en galopperande infektion som började som halsinfektion (som kvällpressen brukar kalla det på sina smakfulla löpsedlar ‘mördarbakterier’) så går jag i gång lite extra. Det blir till att köpa mer glass och youghurt etc då. Nu är han inte underviktig från början, så det ordnar sig nog. Och det brukar inte vara särskilt smittsamt, det är närmast maken jag bekymras över, han ser robust ut, men blir himla dålig snabbt när han får infektioner. Ett steg i taget nu. Men tanke på att jag sköt igen dörren och lade mig en kvart på golvet på jobbet, så …

Fin dag, men så överfaller mig kvällen. Jag säger så tydligt jag kan ‘medicinen står därute’ (dvs ute i köket) – därute, ekar maken, och går rakt upp för trappan och kommer inte ihåg medicinen. Sen har vi en diskussion om varför han inte kan släppa käppen och ta på nattskjortan (han tänker sig att han ska göra saker med den förlamade handen, och när det inte går blir han förvirrad). Och så trasslar lite till och jag blir så trött av alla detaljer som ibland bara inte finns.
Och hemmavarande sonen hade 39,1 (panntemp) när han sovit två timmar. Svårt att svälja, verkar inte bra. I morgon  – nya tag.

Äldsta väninnans föräldrar skaffade tomt och litet hus för mycket läng sedan, sedan byggde dom ett rejält hus på tomten med alla bekvämligheter och plats för många. Sen många år är det en bit av sommaren för oss också. När ungarna var små åkte vi in till Ängelhom och jag köpte lösgodis (som var lite exotiskt då) för en hundralapp och sen delades det upp på lite olika sätt. Och vi badade, åt och drack och så småningom växte ungarna upp, men vi älskar alla detta även om vi inte sovit över sen maken sjuknade. Det skulle säkert gå, men det är mest det att jag är lite trött.
Och dagen var strålande – och om det är 23 grader i vattnet hoppar t o m jag i. Underbart. Maken och väninnans man åkte på vallfärd till Birgit Nilssons grav, dvs mannen hade sett den och ville visa – han tyckte det var maximalt smaklöst, si. Birgits bild ingraverad i färg i stenen bl a.
Men nog påminns man att livet är bräckligt den här underbara dagen också. Vi låg nere i sanden och bytte lite tankar, väninnan och jag. Hon funderar mycket på om mannens sjukdom blossat upp igen. Han ska på rutinkontroll och vill inte gå innan, envis som få. Lite kniper det om hjärtat att titta i backspeglen som alltid, och se honom stå och vinka, som alltid.
Lite sömnig tre mil från hemmet, men maken blir i det läget väldigt tolerant, så jag vevar ner och piggar upp mig med en cigarill. 200 m från hemmet hade det nyss varit en bilolycka. Vi mötte ambulanser, och där stod brandbilar och nyfikna. Var dom nu kommer ifrån i en rätt ödslig korsning.
Men för vår del – en ljuvlig dag…

Då drar vi då. Det är fantastiskt så enkelt det är att få i väg två vuxna över dan, om man minns hur det är att packa hela flocken för några dar. Baddräkt, solskydd, handduk och vinflaskorna. Och lilla radbandet. Så om ni ser en kvinna i svart och lite blommig baddräkt som ligger i sanden och tittar på Kullen, samtidigt som hon knyter ena handen och nickar mot damen bredvid, så kan det vara jag.
Återkommer – ta hand om er.

Det vore inte så dumt att sova nu, det känner jag. Har just strukit två skjortor till maken, så han ska få välja i morgon, värmen är påtaglig ännu. Vi fick besök av god vän som gjorde ett stopp på vägen hem. Hon hade kört 70 mil hittills, så lite kvällsté behövde hon allt. Annars var dagens begivenhet besök på grannväninnans kolonilott. Hon tycker det är så roligt. Jag har inte särskilt gröna fingrar, nej, men jag kan titta på andra som har. Jag är förresten himla social och lättroad, jag tittar gärna på andra människor hemmafilmer och jublar över det mesta. Fast makens ingifte morbror, som för några år sedan hade en film, som mest bestod av kor han känt genom åren – där var det väl inte helt lätt att hänga med. För honom var de personligheter, men det framträdde inte så klart för oss andra, om man säger så. Jag kanske skulle be att få låna den, så skulle jag nog somna bättre.

I morgon åker maken och jag till havet, till äldsta väninnan. Jag får bada och maken vilar i skuggan. Hög solskyddsfaktor blir det.
Och så väninnan, som ringde till maken på fm, för att få reda på de exakta detaljerna i vårt kommande. Planeringspräkto, som äldste sonen säger. Men kan inte göra det med maken bara. Han klarar inte sånt och det fattar hon inte. Och vi är så himla flexibla att hon kan göra hur hon vill, det blir bra. Ett år grät hon när vi åkte hem, och sade att det var så jobbigt att planera maten, så nästa år hade jag lagat och medförde mat för tre dagar (i år blir det en dag), men det var inte riktigt bra då heller.
Så nu går jag och köper två flaskor rödvin, som dom får hälla i sig vid annat tillfälle. Maken får inte dricka och jag måste köra. Det blir trevligt, men jag får inte ge henne tillfälle att berätta hur hon skulle organisera mitt liv, hon har alltid brukat berätta det för mig, så det är inget nytt.

Inspirerad av Annica kan jag förstås inte låta bli att dra en gammal tårthistoria. Yngsta dottern gifte sig nyårsafton 1999. Litet bröllop, 55 pers. Mor lagade maten, inkl många liter hemgjord vaniljglass. Men tårta i tre våningar skulle det vara. Jag åkte till mest välkända konditoriet. Inga problem, i a f om man hostade upp 1100 spänn. Lite oblekt marsipan och rosor och brudpar. Hämtas em dan före nyårsafton.
Jag far dit, glad i hågen. Maken har andra bilen 15 mil bort. Då rullar kvinnan bakom disken fram ett stålskåp, modell större. Jag ser förfärad ut och säger ‘det var stort’ – va har du för bil. då, säger hon mycket snorkigt. Och jag säger som det var ‘en Mazda 323’ – ja, då går det inte, man måste ha en femdörrars volvo av äldre modell, säger hon (belåtet) och börjar rulla bort skåpet. Jag går ut till bilen och börjar febrilt kolla. Kan man skruva bort framsätet, tro? Ringer äldste sonen – nja, tror han, men han kan ju inte hjälpa mig, andra bilen är ju långt borta. Men så tänker jag (ocensurerat) ‘va faan, jag har betalat, jag SKA ha tårtan med mig hem’, så jag slår till adrenalinet och går tillbaka in i butiken. Då dyker den försynte bagaren själv upp, och bakom ryggen på häxan, nu upptagen med annan kund, smyger han ut mig i bageriet. Vi tar ut tårtan ur skåpet, lastar om den i en bagerilåda, bär ut den till bilen (bakvägen) och pallar upp en hyfsat plan yta i baksätet. Jag tackar så mycket, och kör myyycket långsamt hem, med en enda tanke i huvudet ‘rådjur, rådjur, tvärnit, tvärnit’ – men det gick så bra. Sen ville dottern och mannen spara en bit och frysa in och äta på ettårsdagen. Det var dumt, jag tror hunden fick den.

Och underkläder – äldsta köpte ett betagande vackert set till sitt bröllop, bhn var en dröm och trosorna mycket minimala och eleganta, med en liten ros i navelhöjd. Denna ros syntes väldigt tydligt när klänningen kom på. Om hon inte varit färdigsminkad hade dottern börjat gråta, jag lovar. Så hon gifte sig i ett par av mors vita rejäla bomullstrosor. Något lånat…