Tigerliljan's Weblog

eftersom jag kör med pappersvarianter, flera stycken. Vi har en sån där man river av  en dag i taget på väggen i köket, så maken ska se den redan vid frukostbordet. Sen ligger det en med hela veckan på ett smalt blad, den finns också i köket, ligger bredvid brödrosten, där skriver jag upp tandläkartider, födelsedagar, all planering som ska till. Och så brukar jag ha en rätt stor med bilder, som oftast kommer från Södra Skogsägarna (för makens skull) men den kommer först till Äldste och det händer att han är lite sen med att lämna den. Ett år försökte jag att han kunde väl behålla den och så köpte jag en – oväntat – dyr med bara älgar själv, men vi får väl se i år. Eller det där som kommer i morgon, han har inte sagt nånting om det än.

Och så köpte jag en med väldigt vackra broderier i England och den hänger än så länge i sovrummet.

blev det här nyss, och jag vet att det kommer att gå åt flera under det nya året. Ett nytt år är nya siffror i kalendern, men vanorna består förmodligen. I går, i dag och i morgon, om nu morgondagen kommer. Och så här ser det ut hemma hos mig där jag står och ber för människor som på olika sätt finns i mitt liv och mina tankar. 

ändå. Vi hamnade framför Fyra Bröllop Och En Begravning, en av dessa filmer som vi sett åtskilliga gånger, så pass ofta att vi båda kan rätt många repliker utantill. Och på något sätt blir man=jag på gott humör av alltihop, kanske inte av Audens dikt, men den är ändå lysande. Fast jag vill inte ha den på min begravning, jag tror knappt att nån skulle kunna läsa den på allvar där.

Och sen kastade jag mig över dagens SvD och läste om den stackars mannen som försökt sig på självförbättring under ett år med alla möjliga metoder. Det hade inte gått så lysande, om jag förstod artikeln rätt. Och det var ju en lättnad, då behöver inte jag heller försöka. Självhjälpsmetoder är jag väl rätt skeptisk till redan innan, och dyrt blev det också.

Och nej, jag har inga särskilda förhoppningar inför kommande år.

tänker jag mig. Åtminstone inför våra dörrar. Vi åkte till kyrkan vid sjön, tacksamhet för det. Och det var tö dessutom, så jag slapp skrapa bilrutor.

Och nu jäser en sats kryddlimpor, det blir bra. Sen pratade jag lite med en kvinna, som numer bor rätt nära oss, hon blev lite blek vid tanken på att mer eller mindre bo mitt i raketavfyringsramperna.

Och det var lite usel sömn redan i natt, maken hade svårt att sova och vi är olika där också. Han vill gärna berätta det, och jag tycker att det trots allt går lättare att somna  om man inte pratar samtidigt.

Men det var en anledning till tacksamhet att få fina bilder i mobilen från året som gick.

som jag så raskt klickade hem, lär vara på väg till mig nu. Enligt paketspårfunktionen ska den kanske komma på tisdag. Och då slog mig tanken att jag kan passa på att skicka tillbaka dom där svarta flickbyxorna som kom i stället för den röda paljettröjan, som jag hade skickat efter. Nu löste jag det ändå, lilla hon såg nöjd ut, men det vore bra att få iväg byxorna innan jag totalt glömmer alltihop.

Och jag tittade ut nyss, det finns fortfarande snö på vår bil, trots att det slaskat ett tag.

Och jag ägnade en stund av kvällen åt att rensa den elektriska tandborsten. På något sätt kletar tandkräm fast sig på det mest underliga vis, men nu så. Fräscht, skulle Äldsta sagt. Att försöka hålla reda på detaljerna också.

Men just nu önskar jag mig så mycket sömn som möjligt, så det är väl dags att gå och slabba ner tandborsten igen.

dom vakna, slog till på eftermiddagen s a s. Jag somnade sittande, som vanligt. Det är bara att inse, jag är tröttare än vanligt, och jag har en känsla av att jag gnäller om det annars också, men nu är det värre. Och när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln så syns det också. Jag önskar mig förstås vila, men jag önskar också att ha något att se fram emot. Det är lite tomt på positiva målbilder. Och nej, jag tänker inte cykla Vättern runt eller så.

Och det är klart att jag kan sikta på att läsa fler böcker, att vara en trevligare människa, att laga mer varierad mat. Jag vet inte om någondera känns så värst uppmuntrande. Men en dag i taget.

på förmiddagen, i sht vintervarianten är lite svårmanövrerad, men det gick. Och sen började snön singla ner, stora flingor. Vi får se hur mycket det blir.

Och det behövs väldigt lite här för att jag ska däcka. Alldeles i onödan vaknade jag vid fyra och låg sen mer eller mindre vaken till sex, när maken rörde på sig och ville upp. Dom där timmarna när man ligger med tankar som flaxar åt alla möjliga håll, dom är tunga.  Funderingar om vad det kommande året kan ha med sig för alla i familjen och omgivning i övrigt. Inget vet man, jag har inga särskilda planer alls och det är lite tomt.

året som gick borde ju vara enkelt, när man nu skriver ständigt. Fast då måste man läsa igenom alltihop en vända, och det orkar jag väl inte riktigt. En annan gång.

Fast det finns det som jag minns alldeles av mig själv, förstås. Högt och lågt, blandat.

Året började ungefär som vanligt, vi diskuterade det här med bilen, vi insåg att tiden gått och när det framgick vid en koll på verkstaden att det nog skulle behövas lite mer pyssel, så köpte jag en ny. Det låter lite oväntat, men vi hade pratat en del om det, men försäljaren såg lite häpen ut. Iaf när jag sa att min man nog skulle bli förvånad, och det blev han, men på ett positivt sätt.

Och så skaffade jag nya glasögon, rentav solglasögon också, det kändes lyxigt. Och när jag hade hämtat ut dom, cyklade jag bort till svärmor, som maken inte fått tag på i telefon. Inte så konstigt eftersom hon dött hemma i sitt sovrum. Och självklart är det den händelse som på många sätt mest präglat vårt år. Tacksamhet och saknad. Och mycket arbete, det får jag medge. Att avveckla hennes boende och fundera på alla detaljer tog mycket tid och energi, barnen – i sht Äldste – var till stor hjälp.

Och i samband med begravningen fick jag veta att lägenheten, som jag stått i kö för rätt länge, äntligen blivit ledig och det skulle bli inflyttning första augusti. Så det var bara att bita ihop och slänga mer saker, strukturera och fundera. Det var lite hektiskt där ett tag, men allt löste sig på ett fantastiskt sätt. Som Äldste sa – ‘kan vi bara sätta Pappa i fåtöljen och ge honom tv:n klar, så ordnar det sig’, och mat hade jag lagat innan. Och man hittar saker som man trodde var borta, t ex den allra snyggaste blusen, som jag hade trott kanske var glömd på ett hotell, men den fanns här.

Och jag åkte till Italien, jag gjorde det. På det hela taget var det så bra, så mycket jag var tacksam för. Rumskamraten, positiv och allmänt fantastisk, reskamraterna i övrigt på det hela taget fina människor, som lärde mig ett och annat oväntat. Maten, värmen, kyrkorna. Det här att bara ha ansvar för sig själv, jo då, jag tittar alltid på klockan och tänker halv fyra att nu är det dags för makens medicin, det gör jag oavsett var jag är och oavsett om han är i närheten. Så att ändå ha en paus från det var obeskrivligt.

Maken var förstås glad när jag kom hem, jag hade organiserat lite besök för honom och böckerna han skulle ha med, men det är klart att han tyckte det var trist, jag fattar det.

Och sen åkte vi och hälsade på Äldstas familj i samband med ett annat ärende norrut, och det var också bra.

Och England blev det, sista helgen i november, vi hade ungefär samma temperatur där då, som dom haft mitt i sommaren när dom tältade, andra vänner. Och vi slapp tälta, jag lyckades rentav öppna fönstret av engelskt snitt. Gudstjänster, tacksamhet, eftertanke.

Ett mycket speciellt år.

eller iaf struntade jag tydligen i att gå upp när jag väl lyckats tysta mobilen. Det var lite oväntat i går med någon som brände av en fyrverkeritårta utanför fönstret här vid 23.23, och en stund efteråt var det någon som tog en annan tårta på andra sidan huset. Så när jag skulle lägga mig vakande maken till och undrade om det hade ‘gått en hel dag’ och jag sa, att det hade det inte, jag skulle sova nu. Och sen sov vi hjälpligt, uppe en gång förstås.

Men nu så. Det blir fisksufflé, för det gillar jag och jag har tillagat en liten torskbit att ha i smeten. Fast jag hade tur och kom ihåg den, jag hade satt klockan, men den missade jag sen.

Och jag tog tag i det där med en mörkröd sidensjal, som en vän köpt i Indien för ett par år sen. Den har fransat sig rätt påtagligt, så nu klippte jag bort fransarna och fållade kanterna i stället. Jag har stått med dragkedjan i jackan rätt många gånger när alltihop fastnat, men nu är det möjligt att det löser sig.

med det enkla fikat. Fast vi fick en chokladask, och den kommer väl att ätas upp, tänker jag.

Det är roligt att sitta och fika i all stillhet, faktiskt. Fast man blir ganska mätt också av ett enkelt fika. Och vi enades om att det är fortfarande väldigt mörkt, även om det vänt.

Och jag försökte förut att maila en handläggare på kommunen eftersom jag hade en fråga om den där nya blanketten som dom skickade ut i veckan före Jul, men självklart var handläggaren på semester. Så jag skickar väl in den nya blanketten och en av dom gamla. Även om hon har semester till och med fjärde januari – jag misstänker att hon kanske inte hör av sig på fredagen den femte heller – så ska ju jag, enligt anvisningar lämna in mina papper den första. Ah ja, jag får väl göra så gott jag kan och hoppas att pengarna kommer till mig som vanligt i slutet av januari.