december 2017


eftersom jag kör med pappersvarianter, flera stycken. Vi har en sån där man river av  en dag i taget på väggen i köket, så maken ska se den redan vid frukostbordet. Sen ligger det en med hela veckan på ett smalt blad, den finns också i köket, ligger bredvid brödrosten, där skriver jag upp tandläkartider, födelsedagar, all planering som ska till. Och så brukar jag ha en rätt stor med bilder, som oftast kommer från Södra Skogsägarna (för makens skull) men den kommer först till Äldste och det händer att han är lite sen med att lämna den. Ett år försökte jag att han kunde väl behålla den och så köpte jag en – oväntat – dyr med bara älgar själv, men vi får väl se i år. Eller det där som kommer i morgon, han har inte sagt nånting om det än.

Och så köpte jag en med väldigt vackra broderier i England och den hänger än så länge i sovrummet.

Annonser

blev det här nyss, och jag vet att det kommer att gå åt flera under det nya året. Ett nytt år är nya siffror i kalendern, men vanorna består förmodligen. I går, i dag och i morgon, om nu morgondagen kommer. Och så här ser det ut hemma hos mig där jag står och ber för människor som på olika sätt finns i mitt liv och mina tankar. 

ändå. Vi hamnade framför Fyra Bröllop Och En Begravning, en av dessa filmer som vi sett åtskilliga gånger, så pass ofta att vi båda kan rätt många repliker utantill. Och på något sätt blir man=jag på gott humör av alltihop, kanske inte av Audens dikt, men den är ändå lysande. Fast jag vill inte ha den på min begravning, jag tror knappt att nån skulle kunna läsa den på allvar där.

Och sen kastade jag mig över dagens SvD och läste om den stackars mannen som försökt sig på självförbättring under ett år med alla möjliga metoder. Det hade inte gått så lysande, om jag förstod artikeln rätt. Och det var ju en lättnad, då behöver inte jag heller försöka. Självhjälpsmetoder är jag väl rätt skeptisk till redan innan, och dyrt blev det också.

Och nej, jag har inga särskilda förhoppningar inför kommande år.

tänker jag mig. Åtminstone inför våra dörrar. Vi åkte till kyrkan vid sjön, tacksamhet för det. Och det var tö dessutom, så jag slapp skrapa bilrutor.

Och nu jäser en sats kryddlimpor, det blir bra. Sen pratade jag lite med en kvinna, som numer bor rätt nära oss, hon blev lite blek vid tanken på att mer eller mindre bo mitt i raketavfyringsramperna.

Och det var lite usel sömn redan i natt, maken hade svårt att sova och vi är olika där också. Han vill gärna berätta det, och jag tycker att det trots allt går lättare att somna  om man inte pratar samtidigt.

Men det var en anledning till tacksamhet att få fina bilder i mobilen från året som gick.

som jag så raskt klickade hem, lär vara på väg till mig nu. Enligt paketspårfunktionen ska den kanske komma på tisdag. Och då slog mig tanken att jag kan passa på att skicka tillbaka dom där svarta flickbyxorna som kom i stället för den röda paljettröjan, som jag hade skickat efter. Nu löste jag det ändå, lilla hon såg nöjd ut, men det vore bra att få iväg byxorna innan jag totalt glömmer alltihop.

Och jag tittade ut nyss, det finns fortfarande snö på vår bil, trots att det slaskat ett tag.

Och jag ägnade en stund av kvällen åt att rensa den elektriska tandborsten. På något sätt kletar tandkräm fast sig på det mest underliga vis, men nu så. Fräscht, skulle Äldsta sagt. Att försöka hålla reda på detaljerna också.

Men just nu önskar jag mig så mycket sömn som möjligt, så det är väl dags att gå och slabba ner tandborsten igen.

dom vakna, slog till på eftermiddagen s a s. Jag somnade sittande, som vanligt. Det är bara att inse, jag är tröttare än vanligt, och jag har en känsla av att jag gnäller om det annars också, men nu är det värre. Och när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln så syns det också. Jag önskar mig förstås vila, men jag önskar också att ha något att se fram emot. Det är lite tomt på positiva målbilder. Och nej, jag tänker inte cykla Vättern runt eller så.

Och det är klart att jag kan sikta på att läsa fler böcker, att vara en trevligare människa, att laga mer varierad mat. Jag vet inte om någondera känns så värst uppmuntrande. Men en dag i taget.

på förmiddagen, i sht vintervarianten är lite svårmanövrerad, men det gick. Och sen började snön singla ner, stora flingor. Vi får se hur mycket det blir.

Och det behövs väldigt lite här för att jag ska däcka. Alldeles i onödan vaknade jag vid fyra och låg sen mer eller mindre vaken till sex, när maken rörde på sig och ville upp. Dom där timmarna när man ligger med tankar som flaxar åt alla möjliga håll, dom är tunga.  Funderingar om vad det kommande året kan ha med sig för alla i familjen och omgivning i övrigt. Inget vet man, jag har inga särskilda planer alls och det är lite tomt.

Nästa sida »