Märkligt


ändå. Yngste ringde, flytten hade gått hyfsat bra och han var nöjd, så tacksam för det.

Och sen måste jag ju säga att den där trappan, som maken skulle ta sig nedför, det var riktigt jobbigt. Jag stod ju och höll upp dörren i den kraftiga blåsten och maken vägrade en stund att röra sig ur fläcken. Jag sa till slut till honom att han fick lov att hålla i min axel, annars skulle det inte gå. Men han tyckte det var extra jobbigt att min jacka gjorde att hans hand gled, och jag uppmanade honom att ta ett fastare grepp då. Då upptäckte han den stora stenen, som låg där och blev orolig att jag inte skulle klara att gå över den. Han blev så enormt nervös och stirrade upp sig väldigt, inte alls enkelt då, så när vi äntligen var nere på marken, så var han totalt slut. Men det gick. Fast där inne så hade det blivit lite kaos, oväntat nog, för han har ju varit inne i rummen på undervåningen förut, men när vi stod i det lilla kontorsrummet innanför det blivande stora köket, så ville han dra upp dörren – en skjutdörr – och jag hjälpte honom, men sa till att han inte kunde gå genom den, för det fanns plast på andra sidan. Men han stod där och tittade in i rummet och började plötsligt fråga efter den där klockbyrån, som jag skildrat tidigare. Han kunde inte förstå att den var borta, och det har den varit rätt länge nu. Han kunde inte förstå varför den inte kunnat stå kvar, och mitt argument att där ska kylen och frysen stå nu, ja det tyckte han bara var bisarrt. Men så kan det väl inte bli, tyckte han. Och jag trodde, enfaldigt nog, att det där var genomtröskat rätt rejält.

Men det medräknat, var det ändå en bra dag. Absolut. Och det var väldigt roligt att träffa sonens svärföräldrar och ena svåger, hans två barn var också med och dom har vi nog inte träffat sen Äldstes bröllop och det var tio år sen. Pojkkusinen var oerhört älskad av mina barnbarn, en numer lång och trevlig ung man, som varit på stipendium i Boston i sommar.

Annonser

när jag tittar på olika youtube-filmer, inte enbart konstiga engelska grejer. I kväll blev jag sittande framför ett antal rottweiler-filmer. När maken var hos tandläkaren i torsdags och jag skulle hämta bilen, så var den parkerad bredvid veterinären och någon var ute och rastade sin vackra rottweiler. Därmed inget ont om hovawarten, som nu bor hos Tvåan, men det finns nästan inga valpar som är så betagande som rottisar. Och en vuxen rottis, med det stora huvudet och det vänliga leendet, den kraftiga halsen och skuldrorna, hela massiva kroppen, så vackert. Och Tvåans första, som ville sitta i knät sista gången vi träffades och jag satt på golvet, lilla hon, det är även med en tik ganska mycket hund att få i knät. Och han, som blev hund nummer två, så vänlig och så stor. Jag vet att jag berättade om hans sista sommar, lite trött var han när han var ute på promenad med svärsonen, och då dök det upp en pitbull, som smet när ägaren skull sätta in den i bilen, och svärsonen släppte kopplet och ganska raskt hade vår lille hjälte lagt ner honom. Han gick vidare med betydligt spänstigare steg.

även om det kan ha undgått någon att vi i familjen muttrar över det här med renoveringar, så finns det andra dimensioner också. Jag tittade på ett program om renoveringen av Cassillis House i Skottland, där snackar vi renovering. Damen som gjorde iordning det hela hade tydligen sina pengar från någon webbsida, och det räckte långt även om det var så där 50 personer som jobbade nonstop. Hur som, hon sälja nu, till kraftigt rabatterat  pris f ö, och jag gick in på nån sida som visade andra stora hus till salu i Skottland. Och jag sitter bara och flämtar över vad som finns. Någon hade iofs försett sitt hus med turkos heltäckningsmatta, och det var inte så stilfullt, och någon egendom med enorma jakt- och fiskemöjligheter och ett antal hus, men det största hade ‘bara’ åtta sovrum och hade dragit in el för två år sen. Jo men det låter väl trivsamt, skotsk vinter och ett hus som jag gissar behöver både det ena och det andra i fråga om uppvärmning och badrum och så.

Och sen tänker jag att det förmodligen finns en massa liknande hus som inte alls är till salu, där ägarna sitter och ser det som det alldeles ordinära livet.

nu att jag tänder fönsterlamporna i sovrummet. Sommartid tycker jag inte att det behövs, eller behövs gör det kanske inte nånsin, men jag tycker om mina små lampor när det blir mörkare. Och jag har tre lösa timrar, eller vad det heter, som jag inte är säker på om/hur dom fungerar. Jag vill inte ha en som låter i sovrummet, och jag vet dessutom att en inte alls fungerar, men jag vet inte vilken. Dom ser likadana ut förstås och jag har tänkt hela sommaren att jag skulle testa igenom dom.

Och förut i kväll knackade det på dörren, det var Äldste i avvaktan på något möte. Han berättade förstås om den pågående renoveringen, det går inte helt på räls, tyvärr. Men i morgon ska man installera rör i skorstenen, hoppas det fungerar.

på nåt program om hjärnans funktioner, nyss en man som berättade om sin stroke. Väldigt intressant och samtidigt lite dystert, kunde jag tycka. Och han pratade om det här med otålighet i sjukdomen, sorg över förlorade förmågor och så omgivningens ständiga påpekanden – ‘men du måste ha tålamod’, ‘men det blir bättre sen’, ‘du får inte ge upp’, ‘du måste vara tacksam – att du kan gå en del, – att du kan prata, – att nånting fungerar’. Han konstaterade att när man är sjuk, så förmodas man vara tacksam hela tiden, är man frisk är det ingen som säger till en att man måste vara tacksam. Och likaså att nästan alla vet någon som fått stroke och utifrån det så ‘vet’ man hur det är, trots att detta är så oerhört individuellt. Maken har ju råkat ut för motsvarande också, olika små tips som folk kommer med.

och städa upp i köket, ja, man får ju lov att göra det, när man har lagat mat och bakat limpor och äppelpaj och så. Och solnedgången här var vacker, visserligen gick solen ner i en molnskärm, men den ljusblå himlen syns ovanför och det är vackert. Och jag är, som vanligt, inte särskilt entusiastisk inför det här att det blir mörkare. Andra tycker det är mysigt, jag blir bara ledsen. Mörkret som snart är så omfattande. Nej, jag längtar inte alls.

Och jag satt och bläddrade i en bok, som maken köpte för länge sen, eller möjligen fick han den vid någon utrensning, whatever. Han som köpte den först har skrivit sitt namn i den, han köpte den alldeles nyutkommen, när han var 44 år, så vitt jag förstår. Jag träffade honom långt senare och tror knappt att jag sa mer än möjligen ‘god dag’ till honom, men jag tycker om att bläddra i den här boken, som han lagt in små häften, som betydde mycket för honom i. Tydligen skrev han dagbok hela livet och donerade till ett mig bekant arkiv, med föreskriften att man inte fick läsa förrän om ett visst antal år. Jag minns att mottagande arkivansvarig såg lite besviken ut, när han berättade om det, han insåg att han inte skulle hinna läsa själv. Men nu har tiden gått, tror jag.

som jag stickar till äldsta sondottern är nu färdigstickad. Dvs den ska nu blockas och så ska jag sy ihop den och sticka kanter och sy i knappar. Tanken är att den ska ha samma färg som hennes ögon, hon fyller år femtonde september, hon var fyra dagar – tror jag – första gången hon låg på vår soffa, lilla hon. Åtta år sen.

Och någon gång för ett tag sen, så spillde jag nånting mellan spisglasen och nu tänkte jag att jag skulle göra rent. Jag tog fram instruktionsbroschyren och där står det lite optimistiskt att man lyfter det yttre glaset försiktigt uppåt utåt. Jag kan säga att det inte fungerade, väldigt irriterande, när jag nu hade laddat. Jag får väl försöka i morgon igen. Ena sidan tycks lossna, men inte den andra, och då hjälper det ju inte. Sen kan man undra vad ‘försiktigt’ betyder.

Nästa sida »