Märkligt


jag var strukturerad i packandet. Och jag tror allt var med till maken, jag packade ju upp där och det verkade rätt. Fast den egna packningen, jag tyckte lite vagt att det såg lite fel ut, men sen fortsatte jag att vela om vad jag skulle ha med mig i denna sommarvärme och sen stängde jag locket på väskan. Och när jag skulle svänga av från E4:an så slog det mig, sidenlakan och handduk, inte kom det med. Och lakanet som dessutom var nytvättat. Förargligt. Väldigt förargligt. Men värdinnan har ett likadant, fast mörkblått, mitt är klarblått, men jag ska nog kunna sova i det också.

Och jag tog den numer traditionella kaffepausen på vägen, lite skönt att resa sig ur bilen även om det inte är så långt kvar.

Sen var det fin konsert vid sju, så nu har jag fått lite extra kultur också. Nu ska jag lägga mig en timme tidigare än hemma.

Annonser

en stund hos oss. Nog är det märkligt ändå. I november började en process, som vi då såg lite mörkt på. Nu har det ljusnat en del, faktiskt. Och det är rätt märkligt, även om jag just nu inte vet hur det blir och inte kan kommentera detaljer i vårt liv, men det är en lättnad att prata med nån som vet hur verkligheten ser ut, skattelagstiftning och allt sånt, som vi inte i vanliga fall ägnar oss åt. Det är förstås lite dystert att tänka på den där kvarskatten, som ska betalas i december, men den dagen får komma då.

Och vi andas lättare nu. Även om det är många detaljer, som maken engagerar sig i med blandat resultat, jag upprepar och upprepar.

med balkongen, så där fånigt nöjd att jag tittar ut och nickar belåtet. Och det var skott och inte skam som jag inte fixat i förra inlägget. Autokorrekt kan få till det.

Och jag lyfte fram den ganska tunga soffan, som står framför fönstren i rummet med tv:n och sen putsade jag, väldigt nöjd med att få bort det gula pollenlagret. Nu kommer väl nån fågel och gör en tarmtömning just där, tänker optimisten. Och sen lossnade en bit dekorationsband av mitt lyftande, men jag hade textillim hemma, så nu är det bra igen.

Och sen fick jag lite hicka, jag fick ett sms från någon som jag inte haft den sortens kontakt med på flera år, och först kom bara ‘kära y’ och det sa ju liksom inte så mycket. Jag blev lite stressad och kunde raskt tänka mig in i flera olika katastrofscenarior, men det var lugnt. Efter en liten stund kom ett helt meddelande, och det var bara trevligt. Nog är det konstigt att man=jag så lätt går igång på katastroftänkande.

blev det. Det kom ett slamsugningsföretag med en jättebil, vattenslang med olika munstycken, slamsug och en otrolig kille, gladlynt och servicesinnad, han slet verkligen i värmen här. Det kändes ungefär som om vi hade nånting i stil med den där proppen i London, men lite enklare var det väl. Nu ska vattnet strömma, men det var inte konstigt att mitt enkla bakpulver/vinäger plus kokande vatten inte hjälpte ett dugg. Jag minns att för ca tio år sen hände något liknande i den här lägenheten. Jag hoppas det dröjer minst lika länge.

nu. Jag gick nyss ut med glasskräpet och kom då ner på gården, doften där nere, alla körsbärsträd, äppelträden, syrenerna på gång – helt underbart.

Och i morgon har jag en lång lista på saker som ska göras. Först ligger förstås hyresvärden, det här med köksvasken, ja.

Och sen läser jag Kerstin Strandberg ‘Skura ut. En bok om lidelsens sista detaljer’, mycket tankeväckande för mig. På olika plan. Vilket ansvar man har när man skriver. Och jag tänker förstås också på mina stillsamma rader här, någon som visste att jag skriver och som fast jag sagt att jag inte ville att just vederbörande skulle läsa, ändå letar upp mig – det går förstås om man sitter och letar efter ord och begrepp, jag fattar det – och sen säger – ‘jag vill aldrig mer att du skriver om mig’. Nej, i princip har jag väl inte gjort det heller, trots att vi varit en del av varandras liv länge. Och jag tänker förstås, på mitt enkla sätt, hade det inte varit bättre att ta nån sorts diskussion med mig om vad det var som skavde. Vem har rätt till sin berättelse?

organisation, det där att inte ha nån vask i närheten av spisen. Vanans makt förstås. Men jag kommer nog inte att vänja mig vid att ha den så pass långt från spisen, för så lång tid hoppas jag verkligen inte att det kommer att ta att få ordning på det hela. Och nej, vattnet hade inte sjunkit ett dugg under natten. Så nu sitter jag och ska samla ihop mig och börja diska i olika omgångar.

Men det är så vackert med alla blommande träd och nu har tydligen den där rallytävlingen i trakten avslutats. När jag gick och köpte den nya vaskrensaren i går så höll man på med nån sorts intervjurunda på torget, dvs man hade byggt upp en scen, som bilarna köra upp på och så intervjuades föraren och så körde dom ner igen. Rätt mycket gas och oljud, jag gissar att det var tanken.

där utanför mitt fönster. Och så den oväntade värmen. Tacksam för min dag. Men jag tänkte nyss på att jag har inga drömmar längre, inte så där att jag tänker att jag skulle vilja göra det eller detta. All energi går åt till att klara dagen, och jag vet innerligt väl att jag på många sätt har ett bra liv, det är ett i-landsproblem.

Men det hindrar inte att jag hoppas för andras del, att deras drömmar ska kunna gå att förverkliga, drömmar om att få göra vackra saker, drömmar om att få plantera svartavinbärsbuskar. Som exempel. Och jag försöker andas lugnt och tänker att nästa vår, kanske. Och i morgon är en annan dag.

Någon hade i dag med sig en psalmbok, som hade Äldstas namn på insidan, glömd någonstans för länge sen. Samtidigt fick vi ett kort, maken för ett antal år sen, han står bredvid en skulptör vi kände, och det högg tag i mig. Det var en så bra bild på honom. Ja, jag saknar det liv som försvann.

Nästa sida »