Märkligt


här. Och jag är nästan övertygad om att det inte beror på inomhustemperaturen, den är säkert helt ok, det är kroppstermometern som fungerar lite fel. Maken klagade på att det hade varit kallt när han låg och vilade före maten, och jag, som har sidenkalsonger och ylletröja, tycker att det är lite kallt här och nu. Iofs är jag desto mer tacksam att jag faktiskt fick igen balkongdörren helt och hållet i går, det hade varit sämre med nån cm öppen dörr dit ut.

Och den där boken om ensamhet, Den Ensamma Staden av Olivia Laing, är väl inte så väldigt upplyftande, men den gjorde åtminstone att jag googlade Hopper, men Warhol och Solana blir jag trött av. Men jag läser vidare. Plötsligt insåg jag vad jag borde ha köpt Äldste – han fyller år i dag – men jag får ta tag i det senare. Nätet är fascinerande, man kan skaffa det mesta. I det här fallet en liten Rembrandt.

Annonser

med åtskilligt när vi flyttade in. Det skulle bl a finnas sladd till lampor. Så jag drog en i kanten av tröskeln till balkongen och slog i klämmor. Utmärkt. Så länge man inte behövde stänga balkongdörren helt och hållet, för det gick inte. Nu letade jag upp en tillräckligt lång sladd, som jag kunde dra över dörren i stället. Men då skulle den ju fästas. Jag har klättrat upp på stegen, tappat sladdklämman, tappat hammaren, ner och hämta klämma och hammare, upp igen, tappa, ner osv osv. Men det färdigt till slut, precis när klockan ringde för att limpdegen var klar. Och nu kan man stänga balkongdörren och tända lampan det gällde. Limporna står i ugnen och handdukarna är manglade.

Och planeringen för torsdagen är klar, så här långt.

Fast jag kan inte alls komma ihåg var jag har gjort av makens id-kort, väldigt störande. Jag trodde jag visste, men när jag tittade där var det tomt. Ett projekt.

kan jag nog säga. Jag har här i kväll checkat in min resa nästa vecka, jag fördrar att ha boardingcardet utskrivet på papper, annars skulle jag stressa upp mig över att mobilen kan dö oväntat när jag står där. Det känns så roligt med lite förberedelser. Och jag har tagit reda på dagarnas matsedel för maken, pepparrotskött får han t ex aldrig här hemma. Iofs inte den där ‘solskenssoppan’ som är en ständigt återkommande efterrätt heller, som han verkligen inte gillar.

Och jag har betalat mina något kraftigare sidenkalsonger. Och jag hoppas att betalningen för taxiresan fungerade också. Så nu vill det bara till att jag hittar forex på flygplatsen, men det ordnar sig. Jag slog dessutom till och lade in hyran, så jag ska slippa tänka på den. Kontrollbehovet är inte precis vilande.

åtminstone, fruktkakorna. Man kan inte veta säkert innan man skär upp dom. Men jag tror dom är bättre än förra årets. Mycket avhållna svärdottern är inte särskilt förtjust just i fruktkakor, så därför gör jag en till sonens födelsedag på lördag och hoppas att den är bättre i år.

Och, som man säger, på förekommen anledning, pratade maken och jag om det här med föräldrar. Han hade kvar båda rätt länge, och svärmor var ju häpnadsväckande pigg in i det sista. Att ha någon i sitt liv som kommer ihåg så mycket av det som hänt hela ens liv och dessutom det som hände innan, det är mycket speciellt. Det är klart att det fortfarande är en tomhet för maken, samtidigt som han inser att det inte alls är vanligt. Min mycket älskade pappa dog ju rätt hastigt innan jag fyllde 29, och det tycker jag fortfarande är märkligt. Jag saknar honom. Det är klart att jag är oändligt tacksam att ha haft en förälder, som älskade mig ovillkorligt – det var lite mer komplicerat med mamma – och vi pratade alltid så mycket. Det är konstigt att jag nu är äldre än vad han blev.

med dom alldeles släta plattorna, som man lagt på trottoarerna nu. Fast snudd på livsfarligt just i dag, när det regnar och dom behåller kylan sen natten. Jag höll på att ramla flera gånger, jag fick rädda mig ut på den svarta asfalten på cykelbanan. Nu var det inte särskilt många cyklister, tack och lov. Men ett av äggen kraschade, gissningsvis vid ett av halktillfällena. Och jag håller koll på väderprognoserna, det ska bli varmare i natt.

Och den här förkylningen är seg, jag hostade mig igenom morgonen, men till slut gick jag upp. Det har inte vänt riktigt än, åtminstone känns det inte så på morgonen.

ska jag gå och mäta blodtrycket igen, senast var det första mars. Det var hyfsat då, men man vet aldrig. Åtminstone vet inte jag. Jag väger ca 4,5 kilo mindre nu, det borde väl vara bra. Och fortfarande kan jag nog inte räknas som särskilt mager. Jag hade nog iofs tänkt mig att dra ner på rökningen också, men det har nog gått så där, får jag medge.

Sen har jag haft ett par incidenter, typ. När jag äntligen hade kommit i väg till flygplatsen på väg till Italien, så fick jag sätta mig en liten stund, för det började snurra lite grann, men det gick över. Och väl där, när vi skulle gå en smärre promenad på ett par kilometer, så avbröt jag det hela redan efter ett par hundra meter och satte mig på en stenbänk och lugnade ner mig och sen gick jag tillbaka till boendet. Och inte vet jag om det beror på nånting mer än stress, som slår till på detta tröttsamma vis. Sen får jag väl se att det här sista halvåret varit rätt pressande.

men i natt, när jag just lagt mig tillrätta i sängen, så började maken prata i sömnen. Han startade med att säga mitt namn, och sen kom det en avbruten mening, som alldeles tydligt var relaterad till dom här bekymren vi släpar runt på f n. Stackars han, att eländet följer honom i sömnen.

Men sen steg vi upp, relativt raska, i morse. Vi hör ju att grannar också nyser, så det hör väl till just nu, just här. Och solen sken på förmiddagen, så till den milda grad när jag väl satt i kyrkbänken, att det var rent bländande. Och maken tyckte att det var alldeles för lite orgel i dag, och ett kraftigt underskott på Bach dessutom, men det går att lösa i hemmets lugna vrå. Men nu är det grått igen och jag tittar på den förutsagda temperaturen i kommande vecka och kan bara hoppas att det kommer att fungera på onsdag, när vi ska infinna oss på vårdcentralens lab före frukost för provtagning.

Nästa sida »