Märkligt


Och den började bra, efter våra förutsättningar. Maken sov i princip hela natten och när han varit uppe halv åtta, så tog jag mig upp så småningom. Laudes, gröt och så Yngste vid frukostbordet. Så fint. Och han pratade lite om ev planer framåt, så roligt.

Och nu är maken alldeles renskrubbad, han är så tacksam. Och innan frukosten ringde jag till kommunen. Det hade kommit en faktura på avlastningen, inga problem med den, fast det fanns en faktura till i kuvertet och den var på drygt sex tusen och jag fick hicka. Men den avsåg en helt annan person, någon hade tydligen haft problem med det här att lägga rätt papper i rätt kuvert. Jag förstod av kvinnan i växeln att jag inte alls var ensam om mitt ärende. Det är förstås smidigt att bara riva fakturan, men lite osäkert känns det allt. Hur ofta händer sånt här?

Sen ringde jag svärmors hyresbolag, som jag verkligen trodde att jag var av med då den första juni, men jag måste säga att den kvinna jag äntligen fick tala med nu, var precis så nonchalant som vid tidigare kontakter. Och när jag undrar vad vi ska göra nu, så säger hon att dom ‘kan forsla bort det’. Jo tack, men jag vill förstås gärna veta vad ‘det’ är, eftersom jag inte haft en aning om detta förråd. Jaha, fanns det någon tid jag kunde titta på det då? Jo då, ge mig bara en tid så. Så i morgon kl 11 ska jag titta, och jag hörde själv att jag nog lät väldigt kort i tonen, i sht när jag förklarade att jag aldrig hört talats om detta och hon svarar – ‘ja, vi visste inte heller’. Ursäkta mig, men det är ju deras fastighet, inte min. Mina svärföräldrar bodde där, inte jag. Och så frågade hon om jag kunde svärfars personnummer och jag sa, ganska behärskat, att eftersom han dog 2005, så har jag inte längre det i minnet, men hon kunde ändå hitta pappren till slut.

Och alla saker är med, fast det mesta skulle behöva tvättas. Samtidigt har Yngste, som har befunnit sig på egna strövtåg den gångna veckan, annonserat att han snart kommer hit och har akut tvättbehov. Det har jag också, men jag avvaktar väl hans last tvätt då.

Och vi har haft det mycket bra, maken var rätt trött i går kväll och han rentav somnade i bilen på vägen hem och det är mycket sällsynt.

Och i natt drömde jag om flytten och packandet igen, det har jag annars inte gjort borta, men nu är det väl dags igen. När vi kom hem stod det en liten bil framför porten och det var grannarna, som lastade in lite grejor, men när jag tittar så är det inte precis så att dom är klara än, det ser ut som om nästan ingenting är flyttat på riktigt. Jag förstår inte hur det ska gå, för jag vill förstås flytta in i en ren lägenhet. Om en vecka. Jo.

– nagellack på tårna. Alldeles snart ska jag måla på lager två, man kan alltid va snygg, som vi säger hemma hos oss. Citat av Ernst-Hugo Järegårds pappa f ö, han var missnöjd med sonens första rollprestation och sa det också, och Ernst-Hugo sa: – ‘men, far, han va ju neeiger’ (på bredaste skånska och mycket länge sen alltså) och lilla pappa svarade (på minst lika mycket skånska) – ‘ja ja, men man kan alltid va snygg’. Fast i mitt fall har jag ju mina svarta blodkärl på anklarna att klaga över, resultat av mina fyra graviditeter, även om möjligen dom två sista gjorde mest för förfallet av kroppen. Men nog är det ett mirakel, att min rätt trötta kropp har kunnat snickra ihop dessa fyra strålande människor. Jo då, maken bidrog på sitt sätt, men det mest arbetsintensiva stod ändå min kropp för, känner jag.

Och det är klart att jag är lite stressad över att i morgon träffa den unga kvinna Yngste fäst sig vid. Jag hoppas så, att jag kommer att tycka om henne och ömsesidigt förstås. Min hittillsvarande svärdotter tycker jag så mycket om, och jag är så glad och tacksam över att Äldste och hon tycks ha det så bra. Det gäller förstås döttrarnas relationer också, jag är lyckligt lottad.

– rabarber häromdagen i affären. Jag trodde säsongen var slut, men det här var slanka späda svenska rabarber, så jag köpte ett halvkilo och i förmiddags kokade jag lite marmelad. Det blir lätt lite kladdigt, jo. Men jag diskade av stora grytan och satte mig och läste lite grann och när jag skulle resa mig upp visade det sig att jag hade fått marmeladrester på baksidan av handen och den hade jag lyckats kleta ner mina svarta byxor med. Och då kan man notera att dessa svarta byxor råkade vara köpta förra veckan, mina snyggaste sommarbyxor (inte helt billiga heller). Så lyckan när fläcken gick att ta bort både snabbt och smidigt och med osynligt resultat var betydande. Det kändes så otroligt onödigt.

Och jag har känt över resten av kroppsdelarna för att kontrollera att inget mer kan fastna.

Och i övrigt så fortsätter jag att räkna, tolv nätter sover vi här innan vi flyttar. Obegripligt.

– plötsligt hittade jag skolkataloger från tidig ungdom. Ur gymnasiekatalogen ramlade tre bilder av klasskamrater (varför bara tre undrar jag fortfarande), K och B-M som jag delade lägenhet med sista året, jätterara kvinnor, och så Jan. Jag hade tre klasskamrater, som hette Jan, och inte kan jag påstå att han som ramlade fram var den mest avhållne ens av dom, jag minns att han hade en flickvän tjugo mil bort, som han hälsade på då och då. Han gillade hennes föräldrar också och hon kom till studentbalen och var en söt tjej, men problemet var att den gode Jan hade skaffat sig en lite yngre lokal flickvän också, som satt och såg olycklig ut hela kvällen, och vi andra var riktigt sura på honom. Ja ja, minnen hoppar upp. Och inte har jag minsta aning om vart han tog vägen sen. En annan av dessa Jan tänkte jag på i ett idrottssammanhang, som sändes i tv, och minsann – där stod han och var ledare. Lite märkligt.

Och sen hittade jag en samling riktiga kort från äldsta dotterdotterns dop, så fina bilder. Vi satt efteråt runt vårt stora bord och det var så roligt att se alla. Jag kom inte alls ihåg det där, så det var tur att det fanns bilder. Och morfarn, som dog för ett par år sen, sitter med henne i knät och skrattar, så fint.

på dom här mörkläggande gardinerna. Han tyckte det blev mörkt. Jo, det var liksom tanken. Och vårt stora rum, där dom hänger nu, har faktiskt fyra fönster, som det kommer in ljus i, så jag tycker inte ens att man behöver treva sig fram, om man säger så. Och framåt kvällen blir det mörkare, även om vi inte har gardinerna där, så det får allt vara som det är. Han suckade mycket över detta. Och min förklaring att jag vill att dom ska hänga ut sig och dessutom vill jag att den där nya doften ska försvinna. Så hur man=jag gör, så kan jag räkna med att det blir fel.

Och jag tänker på veckan som kommer, det blir nog bra. Tandläkaren på onsdag, handlingslista med tanke på att maten till nästa måndag ska lagas, apoteket förstås, städa bilen, rensa bokhyllor, tippen en vända. Men det finns det som piggar upp också. Och jag sätter mig ner då och då och är tacksam för det som fungerar.

– fast lite förvånande. Det hade kommit två paket när jag var borta, avisering i mobilen förstås. Det ena skulle hämtas i tobaksaffären ett kvarter bort, det var sängtopparna jag beställt, det var helt klart. Det andra paketet skulle hämtas på maxi och det hade jag verkligen ingen aning om vad det kunde vara. Men jag cyklade dit och fick naturligtvis inte ut det, för det var till maken. Ja ja, jag cyklade hem igen och hämtade makens id-kort och trampade tillbaka och minsann! – det var ett par nya sandaler, dom där som det skulle vara så omöjligt att få utan ett nytt besök, men tydligen tog någon sig samman, så nu har han ett par fina igen. Och jag fick lite extra motion och det började inte ens regna under tiden.

Och resan hem gick bra. Dvs när jag hade knappt en timme kvar, så blev det nästan stopp i trafiken. Vi kröp fram i kö och plötsligt kom det en polisbil med blåljus och stannade lite längre fram. På andra körbanan var det en olycka, husbil och vanlig bil som kolliderat på enkelfältet. Där var det totalstopp förstås och en stillastående kö på flera kilometer. Men vårt körfält kom snabbt igång igen, så jag blev bara tio minuter senare än jag tänkt.

Och någon hade helt glömt att ge maken medicin inför natten på onsdagen. Jag anmälde omedelbart och man skulle skriva en avvikelserapport. Jag uttryckte min oro och irritation, så vänligt men bestämt som jag kunde.

Nästa sida »