Tågresa

för maken, ja inte irl då, men tidningen TÅG bistod med en youtubeadress till en man som frenetiskt filmar tågresor och visar upp alla lampor och pryttlar i förarhytten innan, så maken satt lycklig en och en halv timme och färdades mellan Hässleholm och Malmö. Alltså, han är verkligen alldeles nöjd, och jag ser bara rälsen som glider förbi. – ‘Men det är ju jättespännande, man ser dubbelspåret’, säger maken. Nu tittade jag iofs inte särskilt koncentrerat, han hade datorn bredvid sig och jag kunde ägna mig åt annat. Jag tycker det är precis lika roligt som att titta på när färg torkar.

Och det har regnat nästan hela dagen, jag antar att det behövs eftersom det varit torrt i augusti.

 

Underligt åskväder

här på eftermiddagen. Solen sken på ena sidan huset och så lite ljusgrå moln på andra, och så plötsligt började det mullra kraftigt. Jag ställde mig på uteplatsen och tittade, horisontella blixtar ca två km bort och rejäl regnskur, regnbåge också förstås. Men en märklig upplevelse, tjugo minuter ungefär. Nå ja, det kan ju komma mera, som man säger.

Och grannarna var också ute och begrundade fenomenet. Dom har ju kolonilott och hade tydligen fått femton kilo squash hittills, så vi fick en vacker lagom stor, snälla människor. Jag hade faktiskt skrivit upp squash på handelslistan nästa gång, så då stryker jag det.

Sen hittade jag gruppen Svåra Föremål på fb och blev fast en omotiverat lång stund. Milde tid, så konstiga saker det finns. Förmodligen finns det andra som tycker en del är vackert, vad vet jag.

 

Ett skärande ljud

plötsligt här efter maten. Jag hann inte riktigt fatta var det kom ifrån och så blev det tyst. Och maken blev bekymrad. Tyst ett tag och sen samma gälla ljud igen. Då hann jag fatta att det kom från hallen där lägenhetens brandvarnare finns. Ok, fram med stegen och skruva ner brandvarnaren. Och maken hade förstås ingen aning om att vi ens hade en brandvarnare, men så klart vi hade det. Och när den kommit ner testtryckte jag på knappen, och det var exakt det ljudet. Så jag petade ur batteriet och bytte mot ett annat (har jag nämnt min irriterande vana att alltid ha reserv till det mesta?), och så satte jag upp den igen. Frid och fröjd. Men efter ett par minuter lät den igen. Och jag tog ner den, nu ligger den på ett bord om den nu skulle låta igen. Det kan ju, teoretiskt sett, vara så att det nu insatta batteriet var lite pensionsmässigt. Men nu ligger det iaf bekvämt tillgänglig och jag kan bara hoppas att den inte bestämmer sig för att låta i natt.

 

Kylskåpet

är fyllt igen. Jag hämtade som vanligt det beställda. Kaffet fanns inte, men jag har förstås reserv. Och mellanrumsborstarna till maken fanns inte heller, men då beställde jag sex förpackningar från apotea och dom kommer väl flygande med Early Bird innan dom befintliga tar slut, så det ordnade sig.

Fast man hade flyttat in bärförsäljningen (kanske har det varit för varmt ute) och då avstod jag från att gå in. Kanske fånigt, men jag är så försiktig jag kan.

Och i morgon kommer troligen Äldste förbi med tobak till den förfallna modern, och då ska jag försöka komma ihåg att skicka med honom mina klockor. Jag har två armbandsur och bådas batterier har givit upp. Visst, man klarar sig utmärkt utan, mobilen finns ju, men jag är van vid att ha dom när jag är ute. Så jag tänker att Äldste vid tillfälle kan titta in till den långsamjobbande mannen med klockaffären här. Det brukar ta en stund, han försvinner in bakom ett draperi och jag brukar undra vad i alla världen han har för sig, så jag ska förvarna Äldste att han får ta det när han har en stund över.

 

Jag undrar

förstås hur lång tid det kommer att ta för maken att somna, för han var fascinerad av den där nya klockan. Vi var ju båda missnöjda med den förra eftersom siffrorna började bli suddiga, mer maskinens fel än vår stigande ålder, faktiskt. Fast den som inte ser den nya klockans siffror har verkligen problem, dom är åtskilliga dm. Och under tiden, så visar eländet temperaturen, och det känns lite överkurs. Och jag undrar hur man gör för att få till 24h visning på tiden och då undrar jag förstås om den verkligen slår om datumet. Vi får se i morgon bitti. Tekniken, tekniken.

Dessutom hotar wordpress med sin nya revolutionerande design, som kommer när som helst. Så om det blir tomt här, så vet ni iaf vad det beror på.

 

Mycket sång

blev det här på kvällen. Jussi först, detta märkliga liv och denna fantastiska röst. Och så Birgit, inte precis mindre röst, men mer kontroll över det egna livet. Man sitter och suckar över att det bara kan låta så där. Just nu är det dessutom Margareta Hallin, också fantastiskt. Att kunna sjunga, nog måste det vara fantastiskt, att rösten lyder, så klart kräver det enormt. Maken hade en så vacker röst i sin krafts dagar, numer är det inte så enkelt för honom, en lunga skadad och så stämbanden också. Det är en sorg för honom förstås. Ibland låter det alldeles förfärligt, men det händer fortfarande då och då att han får till klang och styrka. Så konstigt det är.

Och jag sjunger inte så värst, tyvärr. Jag har kontroll över talrösten hyfsat, och det får väl räcka.

 

En annorlunda kväll

på alla sätt. Maken och jag satt en lång stund på uteplatsen, jag med fådda cigariller och ett glas trebbianovin, också fått iofs (av barnen), och med en avliden vinälskande vän i minne, han gillade trebbiano. Och så ringde vänner, dom jag skulle stått med där på gräsmattan och tittat ut över sjön, och vi hade ett roligt samtal och avhandlade dagen och tiderna. Nästan en känsla av normalitet, men ändå inte.

Jag undrar förstås hur det kommer att gå med sömnen och natten, men det ordnar sig väl. Och samtidigt kan jag bara konstatera att dom här fyra månaderna vi har suttit inne mer eller mindre, verkligen inte varit positiva för maken. Allt, precis allt, tar oändligt mycket mer tid och kraft för honom. Men en mycket förstående vän under dagen gick och hämtade en stol med karmar till maken och det var underlättande. En detalj, men det betyder en del.

 

Så konstigt

det ändå är med tekniken. Det fungerade faktiskt i princip utmärkt. Men det där att sitta och titta på ca 75 personer, som man så gärna velat träffa, och sen sjöng vi gemensam slutpsalm, samma som alla år, och sen reste jag på mig och gick ut i köket och tog hand om disken från lunchen. Egentligen borde vi tagit hissen ner från övre våningen och maken skulle satt sig i soffan och jag hade gått ut en kvart i solskenet, och sen hade vi gått in till en god middag. Nå ja, vi åt en god lunch innan, så det ska jag inte klaga på, men konstigt är det.

Och jag fick sms från Äldsta att dom kommit lyckligt hem till sig, bra. Jag hade fattat fel och skickat present till äldsta dotterdottern till sommarhuset, men där hade den kompetent eftersänts redan, så kanske kommer den ändå fram, kanske en dag för sent, men ändå.

 

En så fin kväll

varmt och vackert. Jag satt ute nyss och gladde mig åt växterna, inte minst dom randiga petuniorna som verkligen prunkar. Det är klart att det var fint att sitta här, samtidigt är det så konstigt att vara här. Vi skulle ju vara någon annanstans nu, som vi verkligen alltid varit så här års, första gången vi åkte i väg var vi inte ens förlovade. Vi sov i vandrarhemmets salar, som på den tiden var i en av skolorna. Maken klagade på att en av deltagarna i våra dagar snarkade så väldigt minns jag. Och sen gick man och åt frukost på konsumbaren, som det hette. Man fick trycka på en knapp vid matsedeln och så ramlade det ner en kula bakom disken. Väldigt annorlunda. Men de senaste åren har vi bott i enskilda rum och haft maten ordnad med ätande tillsammans. Och på kvällarna brukar vi sitta och titta på solnedgången efter kyrkan och rentav ta ett glas vin tillsammans. Vänner och omtanke. Stor saknad.

 

Fönstren

blev rejält avsköljda av allt regnet häromnatten. Jag hade ju tittat på fönstren i rummet med tv:n. Måsarna hade lyckats pricka dom strax efter det att jag putsade förra gången och jag var lite irriterad, nu var dom rena. Men minsann – nån gång mellan lunch och kvällsté lyckades dom pricka båda fönstren i sovrummet. Så i morgon förmiddag, om det inte regnar, så får jag väl ta mig an dom ändå. Jag vet verkligen inte varför dom satsar just på våra fönster. Vi fick en regnskur under eftermiddagen, men den hade ingen effekt på måsskiten.

Och så har vi glatt oss åt engelska antikrundan, så mycket vackert det finns. De har liksom mer grejer att välja på. Och så dessa fantastiska slott som dom är vid. Också ett rikare arv.