augusti 2015


i mina svarta shorts nu i en evighet, ja jag har ett par beige också, som jag använt mellan varven. Men jag har vant mig vid att det är så här det ska vara, jag och shortsen liksom. Häromdagen regnade det när jag skulle cykla i väg och jag plockade fram ett par svarta jeans, men så främmande det kändes. Ska jag alldeles snart behöva gå runt med dom i stället? Kommer det att bli kallare än + 17°? Det verkar fel, på nåt sätt. Det här är ju det enkla och naturliga.

Men man anpassar sig förstås till mörker och kyla och elände. Jag vände upp det nya bladet på almanackan, vacker höstbild, så det blir väl så då. Och på onsdag får vi se om jag får någon avlastning den här månaden. Man talar förstås om indragningar i äldreomsorgen, som ju detta räknas som, och soc nämndens ordförande var bara häromdagen i tidningen och talade sig varm för den nya idén med kameraövervakning, som planeras.

– pasta med köttfärs, lök, senap, en aning konjak, dragon och crème fraîche, när det ringde. Svärmor kände ett oemotståndligt och rätt omedelbart behov att åka och leta reda på mer kläder till sin bror under eftermiddagen. OK. Då gör vi det. I regnet.

Och vi passade på att åka till Äldste, relativt i närheten där, och fika. Svärdottern börjar sitt nya jobb i morgon dessutom. Och svärmor kunde störta runt i barndomshemmet och leta klädesplagg, det där med kläderna har blivit något av ett problem, hon anser att dom försvinner på boendet. Nu hade makens – rätt besvärliga – kusin ringt dit och fått veta (nähä?) att det hade varit semestertider när morbrodern flyttades och att det hade betytt att en del kläder hamnat fel, men att det mesta ska lösas nu. Och vi kan bara hoppas.

Sen kom det ett brev att maken ska infinna sig för att prova nya skor på torsdag, en bit bort är det ju, men jag ska se till att vi är i tid.

så välsignat vackert när jag skulle lägga mig. Fast först var jag tvungen att hämta tandborsten som stod på laddning i sovrummet och då blev jag rädd att han skulle vakna, men det klarade sig. Och sen kom nästa stress när handkrämen har ett snäpplock, som lät väldigt mycket i mina känsliga öron. Men han sov vidare. I princip hela natten. Ett smärre mirakel. Och när han varit i badrummet somnade jag om och höll knappt på att ta mig upp i anständig tid för att koka gröt, nästan som en tonåring. Fast jag sov aldrig länge som tonåring.

Och nu nyser jag och snyter mig. Igen. Och sista augusti har det hunnit bli. Och jag har fortfarande inte ordnat skrivaren, djup suck. Men jag tog extrakopior på tidspappren som kommunen ska ha, när vi var hos Äldste, så jag klarar mig en månad till. Prokrastinering.

– det blev det. Det kunde varit värre, maken klarade dagen oväntat bra och var glad över det lite oplanerade fikat. Men jag blev förvånad varenda gång jag såg mitt trötta ansikte i nån badrumsspegel i dag. Så illa var det.

Men i morgon är en ny dag. Och i går åtnjöt jag småstadens välsignelser – när jag åkte och handlade var just svärdottern och flickorna på väg ut ur affären och vi stannade och pratade en stund, hon med ett fantastiskt tålamod. Det var så roligt och jag tycker verkligen så mycket om svärdottern. I dag sms:ade hon dessutom om lilla nästyngstas kalas, som blir om två veckor. Det ser jag fram emot, jag gillar hennes föräldrar också.

Men jag hoppas verkligen att vi båda två kan sova i natt, jag skulle behöva det. Han också, säkerligen, men jag var helt utslagen där.

– hade jag nån sorts mentalt konfirmationsjubileum, jag tänkte på bilden som ligger i någon av hyllorna här, bilden där hela gruppen står uppställd på Klockargårdens trappa. Jag minns att jag var lite bekymrad över att håret var för lockigt, detta var långt före plattångens ankomst. Sen visste jag att dom här fem veckorna hade ändrat mitt liv, jag kunde inte gå tillbaka till ett liv där Herren inte var närvarande.

Men jag undrar vad jag tänkte på och drömde om, jag skulle veckan efter börja gymnasiet i en främmande stad, det var ett orosmoment förstås. Och rimligen undrade jag om jag skulle hitta någon som ville dela mitt liv. Den där Fyra Bröllop i går är ju fantastisk på begravningen, när han läser W H Audens Stop the Clocks, den där förtvivlan som är andra sidan av en sorts kärlek. Kanske blev det inte just min sort, den där känslan av uppgående i någon annan, av totalt beroende, av ömsesidig totalitet. Nej, riktigt så blev det inte. Det kan finnas en sorg i det också, det som blev annorlunda.

blev det. Man kan aldrig förutse sånt. Maken hade inte somnat när jag lade mig, det hörde jag. Och sen väckte han mig vid fyra och ville till badrummet och ansåg sig inte ha sovit någonting, det vet jag inte hur det var med det, men för honom var det så. För min del var det så att jag blev alldeles enormt yr, och lyckades med viss möda ta mig och honom till och från badrummet. Och sen väckte han mig en och en halv timme senare och påstod sig fortfarande inte ha sovit och ville till badrummet igen. Och jag, fortfarande med yrsel, hjälpte till. Och så tyckte han att det skulle pratas, det tyckte inte jag. Sen låg jag vaken ett tag och då sov maken. Faktiskt. Även om han senare hävdade att han inte sovit en blund alls. Man tror ju det.

Och det blev morgon och jag kokade gröt. Och sen åkte vi till det mest välbekanta kyrkan och svärmor var också med. Och efteråt var det kaffe i ett tält bredvid och maken ville absolut dricka kaffe där. En medkännande man plockade med en rejäl stol från kyrkan, så maken hade en bra sittplats. Och maken var pigg och rask, i sht om man betänker att han själv hävdar att han inte sovit något alls i natt.

Men nu har jag skjutit in klyftpotatis i ugnen och den får ta sin tid. Sen är det en alldeles vanlig söndag, kan man hoppas.

Det är alltid en mycket fin linje mellan det vanliga och den smärre katastrofen. Ständigt.

– sa maken. Icke. Ingen kan vara helt lugn, när han håller i remoten. Då byts program raskt under reklamen, fast den här gången morrade jag. Filmen, Fyra Bröllop Och En Begravning, fortsätter om inget särskilt inträffar, efter reklamen. Ja, jag har sett den förr. Flera gånger. Men det finns ständigt nya detaljer att fnissa hysteriskt åt. Och inte tycker jag att Casablanca är roligare, inget ont om vare sig Humphrey eller Ingrid, men ändå.

Och annars läser jag Hilary Mantels Skuggan av ett liv. Jag har inte läst någon av hennes andra, jag är väl snudd på ensam om det. Och jag är inte säker på att jag kommer att göra det heller, men den här är bra. Jag trodde eventuellt att närheten i tid skulle ge nån sorts igenkänningsfaktor, men så var det inte precis. Men det obekanta har sin fascination och hon skriver sanslöst bra.

Nästa sida »