Tigerliljan's Weblog

i mina svarta shorts nu i en evighet, ja jag har ett par beige också, som jag använt mellan varven. Men jag har vant mig vid att det är så här det ska vara, jag och shortsen liksom. Häromdagen regnade det när jag skulle cykla i väg och jag plockade fram ett par svarta jeans, men så främmande det kändes. Ska jag alldeles snart behöva gå runt med dom i stället? Kommer det att bli kallare än + 17°? Det verkar fel, på nåt sätt. Det här är ju det enkla och naturliga.

Men man anpassar sig förstås till mörker och kyla och elände. Jag vände upp det nya bladet på almanackan, vacker höstbild, så det blir väl så då. Och på onsdag får vi se om jag får någon avlastning den här månaden. Man talar förstås om indragningar i äldreomsorgen, som ju detta räknas som, och soc nämndens ordförande var bara häromdagen i tidningen och talade sig varm för den nya idén med kameraövervakning, som planeras.

– pasta med köttfärs, lök, senap, en aning konjak, dragon och crème fraîche, när det ringde. Svärmor kände ett oemotståndligt och rätt omedelbart behov att åka och leta reda på mer kläder till sin bror under eftermiddagen. OK. Då gör vi det. I regnet.

Och vi passade på att åka till Äldste, relativt i närheten där, och fika. Svärdottern börjar sitt nya jobb i morgon dessutom. Och svärmor kunde störta runt i barndomshemmet och leta klädesplagg, det där med kläderna har blivit något av ett problem, hon anser att dom försvinner på boendet. Nu hade makens – rätt besvärliga – kusin ringt dit och fått veta (nähä?) att det hade varit semestertider när morbrodern flyttades och att det hade betytt att en del kläder hamnat fel, men att det mesta ska lösas nu. Och vi kan bara hoppas.

Sen kom det ett brev att maken ska infinna sig för att prova nya skor på torsdag, en bit bort är det ju, men jag ska se till att vi är i tid.

så välsignat vackert när jag skulle lägga mig. Fast först var jag tvungen att hämta tandborsten som stod på laddning i sovrummet och då blev jag rädd att han skulle vakna, men det klarade sig. Och sen kom nästa stress när handkrämen har ett snäpplock, som lät väldigt mycket i mina känsliga öron. Men han sov vidare. I princip hela natten. Ett smärre mirakel. Och när han varit i badrummet somnade jag om och höll knappt på att ta mig upp i anständig tid för att koka gröt, nästan som en tonåring. Fast jag sov aldrig länge som tonåring.

Och nu nyser jag och snyter mig. Igen. Och sista augusti har det hunnit bli. Och jag har fortfarande inte ordnat skrivaren, djup suck. Men jag tog extrakopior på tidspappren som kommunen ska ha, när vi var hos Äldste, så jag klarar mig en månad till. Prokrastinering.

– det blev det. Det kunde varit värre, maken klarade dagen oväntat bra och var glad över det lite oplanerade fikat. Men jag blev förvånad varenda gång jag såg mitt trötta ansikte i nån badrumsspegel i dag. Så illa var det.

Men i morgon är en ny dag. Och i går åtnjöt jag småstadens välsignelser – när jag åkte och handlade var just svärdottern och flickorna på väg ut ur affären och vi stannade och pratade en stund, hon med ett fantastiskt tålamod. Det var så roligt och jag tycker verkligen så mycket om svärdottern. I dag sms:ade hon dessutom om lilla nästyngstas kalas, som blir om två veckor. Det ser jag fram emot, jag gillar hennes föräldrar också.

Men jag hoppas verkligen att vi båda två kan sova i natt, jag skulle behöva det. Han också, säkerligen, men jag var helt utslagen där.

– hade jag nån sorts mentalt konfirmationsjubileum, jag tänkte på bilden som ligger i någon av hyllorna här, bilden där hela gruppen står uppställd på Klockargårdens trappa. Jag minns att jag var lite bekymrad över att håret var för lockigt, detta var långt före plattångens ankomst. Sen visste jag att dom här fem veckorna hade ändrat mitt liv, jag kunde inte gå tillbaka till ett liv där Herren inte var närvarande.

Men jag undrar vad jag tänkte på och drömde om, jag skulle veckan efter börja gymnasiet i en främmande stad, det var ett orosmoment förstås. Och rimligen undrade jag om jag skulle hitta någon som ville dela mitt liv. Den där Fyra Bröllop i går är ju fantastisk på begravningen, när han läser W H Audens Stop the Clocks, den där förtvivlan som är andra sidan av en sorts kärlek. Kanske blev det inte just min sort, den där känslan av uppgående i någon annan, av totalt beroende, av ömsesidig totalitet. Nej, riktigt så blev det inte. Det kan finnas en sorg i det också, det som blev annorlunda.

blev det. Man kan aldrig förutse sånt. Maken hade inte somnat när jag lade mig, det hörde jag. Och sen väckte han mig vid fyra och ville till badrummet och ansåg sig inte ha sovit någonting, det vet jag inte hur det var med det, men för honom var det så. För min del var det så att jag blev alldeles enormt yr, och lyckades med viss möda ta mig och honom till och från badrummet. Och sen väckte han mig en och en halv timme senare och påstod sig fortfarande inte ha sovit och ville till badrummet igen. Och jag, fortfarande med yrsel, hjälpte till. Och så tyckte han att det skulle pratas, det tyckte inte jag. Sen låg jag vaken ett tag och då sov maken. Faktiskt. Även om han senare hävdade att han inte sovit en blund alls. Man tror ju det.

Och det blev morgon och jag kokade gröt. Och sen åkte vi till det mest välbekanta kyrkan och svärmor var också med. Och efteråt var det kaffe i ett tält bredvid och maken ville absolut dricka kaffe där. En medkännande man plockade med en rejäl stol från kyrkan, så maken hade en bra sittplats. Och maken var pigg och rask, i sht om man betänker att han själv hävdar att han inte sovit något alls i natt.

Men nu har jag skjutit in klyftpotatis i ugnen och den får ta sin tid. Sen är det en alldeles vanlig söndag, kan man hoppas.

Det är alltid en mycket fin linje mellan det vanliga och den smärre katastrofen. Ständigt.

– sa maken. Icke. Ingen kan vara helt lugn, när han håller i remoten. Då byts program raskt under reklamen, fast den här gången morrade jag. Filmen, Fyra Bröllop Och En Begravning, fortsätter om inget särskilt inträffar, efter reklamen. Ja, jag har sett den förr. Flera gånger. Men det finns ständigt nya detaljer att fnissa hysteriskt åt. Och inte tycker jag att Casablanca är roligare, inget ont om vare sig Humphrey eller Ingrid, men ändå.

Och annars läser jag Hilary Mantels Skuggan av ett liv. Jag har inte läst någon av hennes andra, jag är väl snudd på ensam om det. Och jag är inte säker på att jag kommer att göra det heller, men den här är bra. Jag trodde eventuellt att närheten i tid skulle ge nån sorts igenkänningsfaktor, men så var det inte precis. Men det obekanta har sin fascination och hon skriver sanslöst bra.

vid två. Det gjorde inte jag. Det händer att jag undrar vad jag egentligen skulle vakna av i vissa lägen. Jag har dessutom liksom vant mig vid att kunna gå upp och hjälpa maken till badrummet utan att riktigt vakna. Fast där är problemet att jag vacklar tillbaka till sängen och måste hålla det dvalliknande tillståndet i två minuter, sen brukar det vara dags att hjälpa maken tillbaka igen.

Men när jag väl kom upp på riktigt var det strålande sol och det hoppas jag gläder alla Jaguarägare som tydligen ska samlas på vårt lilla torg i dag. Inte för jag förstår hur dom ska få plats bredvid hoppborgar och sockervadd och politiska tält. Och jag orkade inte gå och titta, ens för utsikten att se flera Jaguarer.

Och jag var helt klart lite bekymrad över makens tå, den där som jag släpade iväg honom för professionell bedömning av, det ser inte bra ut, tycker jag. Men jag är ju inte professionell. Men det är väl bara att kamma sig och fortsätta dagens sysslor.

faktiskt, i morse. Så mycket som kunde gå fel, gjorde det också. Och jag satt ett tag på sängen, när maken rakade sig, och sa högt – ‘jag orkar inte mer, käre Herre, hjälp mig vidare nu’. Och lite senare än jag från början planerat sa jag till maken att jag tänkte vi skulle göra en utflykt i dag, och han blev mest förvånad och hann liksom inte se alla besvärligheter framför sig. Så vi åkte. Och en väldigt liten regnskur hann det komma också, då var jag lite stressad, men det slutade dugga väldigt snabbt.

Och mitt mål var S:t Petri kyrka, jag har läst mycket om den och velat se den i flera år. Och man kan säga att det inte var överdådigt skyltat, det var det inte. Vi irrade runt och plötsligt hojtade jag, för jag såg mörkt tegel genom lövverk, så vi svängde runt lite mer. Och ingångsdörren var verkligen inte optimalt placerad för maken, snedställt kakel är inte hans bästa underlag och dörren är medvetet gjord liten och lite trång. Men det var ett alldeles underbart rum, en stillhet som är sällsynt. Jag var så tacksam.

Och sen hade det väl snarast blivit dags att äta nånting och jag siktade på ett mål som maken sett fram emot, enligt deras hemsida skulle det nog vara möjligt att äta något på deras café. Fast där fanns inget annat än mycket stilfulla tårtor, inget ens av macktyp, så trots att maken tagit sig en bit över en grusplan, över en stenlagd gård och satt sig på en inte alltför bekväm stol – när jag sen kunde reka sortimentet – så bestämde vi oss för att gå därifrån. Och jag ska bara säga att där satt några trevliga damer vid serveringen och frågade om dom kunde hjälpa mig och flytta bord och så, det var himla rart. Men vi satte oss alltså i bilen igen, maken med förvånande gott humör, trots att det alltså inte gått som vi hoppats.

Vi åkte vidare. Och maken hade varit på nästa ställe för väldigt länge sen, man hade byggt ut nu, bl a ett vackert orangeri där vi satte oss, maken med havsutsikt. Och jag gav mig iväg för att beställa och hittade då den goda maten på bilden under. Så gott och vackert. Och vi satt där, i den vackra miljön, med porlande vatten, vinstockar i taket, mat som kom till oss med en trevlig servitris, så småningom en god kopp kaffe också med en liten kringla. Ljuvligt.

En och annan fjäril fladdrade också runt. Så den enstaka getingen störde oss inte så nämnvärt, inte heller de tre mycket självsäkra damerna ett par bord bort, övre medelklass så det var komiskt, och när jag var i väg och beställde maten och kom tillbaka sa maken – ‘ja, nu har dom hunnit slakta och flå halva bekantskapskretsen’.

Men för oss var den här dagen ett välsignat avbrott i vår vanliga tillvaro. Att vi kunde. Att allt var så vackert. Att det verkligen var så bra. Vi kommer att kunna tänka på det här med stor tacksamhet.

idag.  Efter en ganska kaotisk morgon var jag tveksam,  men tjugo över tio satte vi oss i bilen. Lite trist väder från början,  men det blev så vackert och lyckat på alla vis.

Lunch blev det också med vacker utsikt över havet.