september 2019


här hemma just i dag. Jag har redan fyllt i timblanketten till kommunen, och ska lämna in den i morgon. Och den där hyllan i badrummet, som jag brukar klaga över, den är alldeles skinande nu. I morgon har jag ett litet projekt, men det ser jag fram emot, inga problem. Fast jag ska också höra av mig till kommunen, för jag har fortfarande inte fått besked om man kan ordna helgen i slutet av november för maken. Om det inte går, så accepterar jag förstås det, men att det ska vara så svårt att ge besked, det tycker jag är trist. Och jag kan inte acceptera den där idén med hemtjänst, då får det faktiskt vara.

På tåget satt jag och läste den danska tågtidningen, i sht en artikel om den danske psykologen Svend Brinkmann, som tydligen – om min danska nu räckte till – är rätt kritisk till självhjälpsböcker. Jag funderar rätt starkt på att skicka efter en bok av honom.

efter min lilla utflykt. Jag blev lite irriterad, när tåget var 15 min försenat nere hos mig, men sen hade man inplanerat ett stopp utefter vägen, så slutresultatet blev ändå att vi var i tid när vi kom fram. Och jag gick och köpte ett stift i rosenserien, Tvåan gav mig ett för länge sen och det har verkligen varit drygt och väldigt bra, så nu är jag försedd igen. Och sen köpte jag en sån där väldigt hopvikbar kasse, som klarar 20 kg, smidig att kunna ha i fickan. Och sen blev det underkläder. Jag förstår inte det här med annonser att man kan köpa på nätet och prova hemma, ja men sen måste man ju returnera alla dom andra? Jag provade igenom tio modeller av olika fabrikat och storlekar och hittade två som jag gillade, så det var ändå bra utdelning.

Och tåget hem gick i tid, fast vi fick sen stå och vänta på att fortsätta framåt när vi var 500 m från stationen, det kändes lite segt. Och på en station klev det på en ung, kraftig kvinna med mycket bagage, som satte sig mitt emot mig och hon var inte särskilt smidig med sin stora väska när jag skulle av. Jag undrar hur det gick sen, för när jag gick av så vällde det ju på alla dessa pendlare söderut. Tåget brukar bli överfullt, så hon fick nog knö ihop sina pinaler, den unga människan.

har väl många problem, kan tänka. Den stora tavlan som visar ankommande och avgående tåg visar ingenting. Någon har tejpat en lapp där det står ‘reparation pågår’. Den har pågått i tre veckor. Och så tog jag mig uppför trapporna för att köpa min biljett, men maskinen fungerade inte. Det fanns ett meddelande på skärmen att en felaktig mjukvara troligen laddats ner. Hej och hå. Och jag tittade mig hjälplöst omkring. Det fanns en skylt att man kunde köpa biljett i mobilen om man laddade ner deras app, och den biljetten kunde inte köpas tidigare än tjugo minuter före avgång. Inte så smidigt för mig som inte har laddat ner den där appen. Men så tänkte jag att kanske finns det en biljettautomat till i f d väntsalen, den som nu knappt används eftersom man inte enligt plan kan gå ut till tågen därifrån. När man gjorde den jättmiljondyra ombyggnaden, så var det någon klantskalle, som satte ett elskåp i vägen, och det upptäckte ingen förrän det var för sent. Men hur som, där inne fanns en fungerande biljettautomat. Så jag är beredd.

kan man väl säga om mitt medicindelande här i kväll. Eftersom vi inte är hemma nästa söndagskväll, så fick jag lov att fylla två dosetter. Det blir 42 små fack som ska fyllas med tre olika varianter tabletter, men å andra sidan slipper jag nästa söndag. Det gäller bara att komma ihåg den där extra i packningen. Och Tvåan skickade med nån sorts skönhetsprodukter, som Äldsta hade beställt, får inte heller glömmas. Och jag, som ibland är strukturerad så att jag förvånar mig själv, ska i morgon ta tåget till närmaste större stad och uppsöka den väldigt servicesinnade underklädesbutiken där. Det går fortare än att ta bilen alldeles förutom att man, som i så många städer, håller på att bygga om stadskärnan, så att det är väldigt komplicerat att hitta parkering. På lite mer än två timmar så hinner jag dit och hem igen. Fast vi får äta en halvtimme tidigare här hemma förstås.

stod på papper i äldsta sondotterns blivande rum och Äldste sa, lite ursäktande, – ‘ja, det är möjligt att det ska målas, det är inte jag som väljer, men en åttaårig flicka kanske väljer rosa’. Skrivbordet råkar vara min farfars, jag fick det när jag var elva och farfar dog. Det är nog köpt för ganska länge sen i Grythyttan, då var det brunt med grön skiva, och när det blev mitt målade vi det vitt. Sen togs färgen bort helt och hållet, jag minns när min pappa stod i garagenedfarten och slipade det. Så inte har jag några synpunkter på att det får en annan färg. Nyckeln hänger kvar i mittenlådans lås, nyckeln med som sitter i en ring. Den har alla barn, säkert pappa och hans syskon och jag och sen mina barn snurrat på. Det är klart att jag är glad att mitt barnbarn kommer att sitta vid det och läsa och göra läxor och så.

När vi satt inne i kyrkan och såg ut genom fönstret, ja. Fast sen hann vi inte sätta oss i den f d välstädade bilen, det blev en massa blöta gula löv på golvet förstås, innan det vräkte ner igen. I kyrkan träffade vi en god vän, som berättade att hennes son var med på den resa till Rom, som församlingen gör den här helgen. Han hade skickat bilder, det var varmt och sommarlikt. Kan tänka mig det, för nästan två år sen satt vi i värmen och solskenet och drack en närande kopp kaffe vid Santa Maria in Trastevere.

iaf i bilen. Fast när jag tittade på dammsugaren kom jag på att det nog var länge sen jag bytte dammsugarpåse, så pass länge sen att jag inte riktigt kom ihåg hur man öppnar dammsugaren, men det gick och påsen var rätt välfylld, men jag hade extrapåse hemma förstås. Och sen ringde Äldste och jag åkte iväg. Regnet höll uppe under tiden, så bra, och Äldste blåste med högtryckssprutan på instrumentbrädan och jag dammsög bort en massa jox. Sen hade förstås den stackars lilla vita bilen stått under ett rätt misslyckat träd sen i torsdags, och det hade regnat och mängder av dom väldigt färgstarka löven hade ramlat ner på taket, och bilens sidor var alldeles brunrandiga. Så när jag var klar med den invändiga städningen åkte jag hem och gav maken medicin och sen ut igen till biltvätten, den blev alldeles skinande. En lättnad, för två år sen gick det inte att tvätta bort lövmärkena utan jag fick lämna in den till ett proffs. Och jag ställde den långt från det där trädet, när jag kom hem.

Nästa sida »