maj 2009


En av dom Gnälliga Gubbarna beskrev när han låg på sjukhus och väntade på att operera dubbelt ljumskbrock. Det knackade på dörren, in kom en syrra med raklödder, borste och hyvel. Hon sa ingenting, traskade bara fram, drog av täcket, högg tag i hela paketet (som han sa), rakade bort varenda hårstå, tittade upp och sa ‘är det nåt du vill fråga om?’ -‘ja, varför knackade du?’ sa han.
När jag hade fött Äldsta blödde jag en del. Man låg kvar flera dar på BB och dom var inte nöjda med det här, så dag tre när jag låg där i stillhet (så mycket stillhet det nu blev med sex andra kvinnor i rummet) öppnades dörren, in klev en karl, rödögd, med två dagars skäggstubb och inte helt fräsch vit rock. Han klev fram till min säng, vek undan täcket, tryckte på magen, kollade underredet och högg in en spruta i låret på mig och var ute igen innan jag hann och säga nånting. Sen har jag förstått att han förmodligen (hoppas jag) var en stackars jourunderläkare med två dygns tjänstgöring bakom sig.

Annonser

Äldsta väninnan ringde. Hon hade i sin kyrka hört tacksägelse efter en vän till mig från tidig ungdom. Vi har inte haft mycket kontakt de senaste åren, men ett par veckor har jag gått och tänkt på att jag kunde ju ringa upp henne nästa gång jag hälsar på Äldsta. Man ska inte skjuta upp.
Men så är det ju komplikationen att Ä V är min Äldstas svärmor. Och jag gillar inte riktigt att hon gnäller på Äldsta. Det ÄR tungt att gå över BF, och hon mår konstant illa, är jättestor, har svårt att gå och sitta. Då tycker jag det är taskigt att påpeka att det är minsann +- 14 dagar som gäller, så det är inget att klaga över, och själv mådde hon utmärkt. Så fint då (att minnet fungerar så selektivt) – men om man nu inte mår så bra, kan man inte få vara trött på det hela då?
Jag minns att jag var trött mina dagar över. Och om hon nu hade så fantastiskt lätta graviditeter så var det otur att hon bara skaffade två barn, nån hade ju kunnat bli lyckad och bosätta sig lagom långt bort. Gnissel!!

har dagen flutit på. Jag hann titta en kvart på Grumpy Old Men – jag hoppas det kommer fler delar. Så befriande surt. Han som sa att det är ett tjat om Carpe Diem /fånga dagen/ – det tycker jag man ska låta bli – en del dagar ska man verkligen låta bli att fånga, ju förr dom försvinner ju bättre. Det tyckte jag var strålande. Det ska bli mitt måtto.
Mors dag t ex är en typisk sån dag. Döttrarna har ringt hem, rart. Fast jag pratar med dom andra dagar också.
Svärmor har varit här på middag. Hon har av princip bara en hörapparat i, så att hon lätt ska kunna prata i telefon, om hon använder nån alls, och jag kommer aldrig ihåg vilket öra man ska råma i. Så det är bäst att vi gör som vi alltid gjort. Hon pratar. Maken och hon, fast mest hon, gick igenom alla hus utefter Fortunavägen, där maken är  uppväxt. Vilka som bott där tidigare, vad husen kostade, släktingar och giftermål , ja allt från källaren till taknocken i princip. Till slut satt jag hjälplöst och klippte med ögonfransarna och var två mm från att somna. Också som vanligt.

Yngste sonen ville bli kock när han var ca 5 år. Jag borde ha uppmuntrat och stöttat det. Absolut. I dag t ex när vi skulle på orgeltjosan var limporna i ugnen. Han fick upp äggklockan och skulle ta ut dom ur ugnen. Det gjorde han. Han skulle lägga dom på gallret på diskbänken. Jorå, han ställde plåten på gallret och gick nöjd därifrån. Gissa om det var kondens på undersidan? Jag har vänt dom upp och ner så dom ska torka till lite.

och det är bra. En blandning är mer än summan av delarna. Fast just jag skulle klara att leva ett meningsfullt liv utan ett enda orgelstycke till. Och maken är frenetiker, han kan lyssna hur mycket som helst. Jag fick för all del lyssna på Drottningholmsmusiken sist i dagens övning – och tycker fortfarande att det vore käck utgångsmusik på min begravning – men det är så att efter en kvart har jag betydlig träsmak, och försöker att eftersom lokalen är anpassad för det tänka på Gud, men orgeln brusar igenom. Maken hör Gud i orgeln antar jag.

Det nya livet har jag ägnat mig åt i dag. Nä, ingen bäbis ännu. Men plantering. Sommarens blommor är nu nersatta och vattnade. Gud ger växten.
Och limporna är i ugnen. Doften sprider sig långsamt, också till övervåningen. Underbart.
Fast maken har bestämt oss för att gå på orgeldemonstration. Ny jätteorgel i närheten. Jag hade klarat mig utmärkt ändå. Och så har han bestämt att vi ska gå i vår tidigare församlingskyrka och ta med svärmor hem i morgon. Det blir säkert bra, men jag hade i stillhet hoppats kunna åka söderut och sista gången lyssna på en av mig uppskattad predikant och rentav äta saltimbocca på lokal. Jag får väl hacka och koka själv. Och tvätta håret som jag tänkt göra nu får väl bli senare. Ibland skulle jag önska att våra prioriteringar inte såg riktigt så olika ut.

En del saker återkommer ju oftare. Jag har en känsla av att död, begravning och elände är vanligt förekommande här. ur olika aspekter visst, men så är det. Så det var naturligt att jag gick igång på det här inte minst anonyms kommentarer. Livet är så sorgligt att den som inte förmår skratta bidrar till ännu mer sorg. Men –
jag har ju i praktiken träffat på fenomenet. En dam, född i Sverige, gift med amerikans diplomat, bosatt på många ställen i världen hade löst sina begravningstankar på sitt eget sätt. Väl  kremerad skulle hon delas upp i tre högar, en skulle spridas i Sydamerika, där maken tjänstgjort, en del skulle till maken i typ Oregon (kan ha varit Texas – mitt minne är suddigt på den punkten) och sista tredjedelen kom hem till mamma och pappa i Sverige då.  Jorå, det blev så. Barnen åkte runt i halva världen med små mammalådor.
Såna önskemål har inte jag. Men när vi gick ut ur kyrkan, Äldste sonen och jag för ett tag sen, sa jag att jag gärna skulle ha Drottningholmsmusiken som utgång på min begravning. Då tittade han mycket svart och sa ‘Så roligt blir det väl inte för oss i a f’. Men för mig då??? Vi, eller rättare sagt ni, får väl se…

Nästa sida »