Tigerliljan's Weblog

och det är rätt avkopplande. Det finns saker jag mycket sällan gör en söndag, inte för att jag anser att andra gör fel om dom gör annorlunda än jag, men det är rätt skönt att göra lite skillnad på dagarna, inte minst nu när så mycket flyter ihop. Vi åt en god söndagsmiddag, kommen ur frysen, och solen skiner. Om det vore lite varmare, så hade jag kunnat tänka mig att göra en bilutflykt med maken, men det kommer väl varmare dagar sen. Jag börjar ändå känna mig lite optimistisk att det ska bli bättre. Vårljuset påverkar mig, vaccinationen kanske också, fast egentligen inte så mycket. Det känns som om ändå rätt mycket inte kommer att påverkas av just det, man ska fortsätta att sitta inne hos sig själv väldigt mycket verkar det som. Och det här att kunna gå i kyrkan verkar ändå inte påverkas, den här berömda åtta-regeln oavsett hur lokalerna ser ut.

Men jag är tacksam för mina rutiner, tacksam för ljuset i badrummet i morse, när jag duschade, tacksam för att det var roligt att titta på damernas skidåkande, tacksam över att – trots knackigt ljud – det var roligt att se en mycket ung person spela flöjt i den fb-sända högmässan vi tittade på. Det finns många små detaljer som ger olika sorts glädje.

när jag stod på uteplatsen. Jag har inga bekymmer med månen, andra tycker sig sova sämre då, men jag kan bara titta och tycka det är vackert. Och dagens solnedgång var alldeles fantastisk, knallskära moln och så det där ljuset länge efteråt. Det har varit en bra dag här och jag tyckte nästan att man kunde se antydan till bladknoppar på ett av träden utanför mitt fönster. Det kan vara önsketänkande också, och eftersom det ska bli köldgrader i slutet av kommande vecka, så får växterna stå kvar på den inglasade. Först ut räknar jag att olivträdet och den där med små gröna blad, som jag aldrig kommer ihåg vad den heter, blir. Citronträdet får vara inne ett tag till, men jag tror att fikonträdet börjar samla ihop sig till knoppar, men jag vet ju inte. Det är vår första vinter tillsammans.

Och jag var tacksam att Äldsta skickade ett sms att deras hemresa gått bra, man vet ju aldrig. Man är ju inte precis ensam på vägen.

kan man säga. Maken sitter i den inglasade och lyssnar på diverse spotifymusik och samtidigt kan han titta på eventuella rörelser på bangården utanför. Själv har jag skickat efter ersättningsmuggar för den som kraschade häromdagen.

Trots viss stress, tekniken var lite motsträvig men samarbetade till slut, så lyckades vi få till vårt möte. Med reservationen att det är teknik, lätt suddiga bilder, olika förmåga att hantera mikrofonen etc, så är det ändå en märkligt upplevelse att se ansikten på människor man inte träffat på länge. En och annan har bytt frisyr, kanske blivit något rundare sen senast, en del borde byta frisyr f ö, men det kanske också är en effekt av tiden vi sliter med. Och det hände att maken och jag gemensamt fnissade, det är en bra grej det där med mute. Sen sa vi alla med tacksamhet hej då och vi återgick till vårt vanliga liv, dvs maken gick och vilade och jag började hacka och skära. Och mobilen ringde, ett samtal från det allmänna mötet fortsatte i all stillhet, möjligen blev jag något klokare, tacksam för det. Visst är det rart, när någon säger vänliga saker till en dessutom, fast jag står ju lite bakåtlutad då, det medger jag. Jag minns annat som sagts också. Ska man glömma? Det vore förtjusande praktiskt, men samtidigt vill jag aldrig mer hamna i motsvarande situation, jag förbehåller mig rätten till mentalt avstånd.

här. Och det har börjat klia i näsan och jag nyser mer än vanligt. Jo men visst, pollensäsongen slår förstås till, lika förvånad varenda gång. Men jag är beredd på det också, kanske inte så förvånande. Min beredskap är hyfsat god för många saker. Och ljuset, som så tydligt finns här nu, i synnerhet förstås när solen skiner, men i går kväll var det en sån där milt turkos himmel när solen gått ner, det var så vackert. Jag sträcker på ryggen och hoppas att tiden som kommer blir annorlunda och helst bättre än året som gått. Och snart ska jag se om jag lyckas koppla upp oss på zoom-mötet, tekniken är fantastisk. Och jag hoppas att det inte blir jag som sitter och muttrar ‘jag hör er inte, hör ni mig? – jag ser er inte, ser ni mig?’ och andra klassiker. Nu råkar vi ha en rätt liten tv-skärm, men jag drar upp os på den ändå, lite lättare i synnerhet för maken att följa med då.

tittade maken på routern, när han var på väg ut ur badrummet. Och minsann, det var bara en grön lampa som lös. Vi har nät igen! En sån lättnad. Det går inte att komma ifrån att det är en stor del av mitt sociala liv, inte minst här i karantänen. Jag plockade fram en cd-spelare till maken och själv ägnade jag mig åt konstiga aktiviteter. Jag har t ex rätt länge varit irriterad på tvättmaskinen, den tvättar, men samtidigt blir det en massa svart ludd på precis allting. När jag har torktumlat våra vita trosor och kalsonger, så är luddet i filtret alldeles mörkgrått. Nu tittade jag på tvättmaskinsinstruktionen och såg att det angavs att man kan tvätta själva maskinen, två liter vatten i tvättmedelfacket och sen lite tvättmedel också och sen så varm vittvätt som möjligt. Så nu har jag gjort det och kan bara hoppas att en del svart ludd försvunnit. Sen var det en annan sak att när jag höll på och pysslade med det, så halkade jag till och slog i vänster skenben, ett präktigt blåmärke, så dumt.

I går kväll när jag skulle kolla väderappen innan jag somnade, så hade jag ingen nätanslutning, sa mobilen. Det har vi fortfarande inte, routern ser ledsen ut. Man lär hålla på och laga, beräknas klart vid 21. Kan bara hoppas för oss och dom andra 2000, som lär vara berörda.

tittade jag på sen. Och jag hittade min pappas körkort, det var en dublett han hade fått ta ut eftersom hans original blev stulet vid ett tillfälle. Det var förstås lite konstigt med bilden på pappa när han var ca 45. Jag tog en bild med mobilen och skickade till barnen, dom äldre var ju drygt 7, 5 och tre när han dog och Yngste föddes elva år senare. Tvåan skickade snabbt tillbaka – ‘men det är ju komiskt så lik Yngste är morfar’ och det har jag aldrig tänkt på, men hon har rätt. Jag är tacksam att vi lever i en omgivning där man kan se sånt.

Jag kan tillägga att jag fick kreditering för min förlorade mjölkliter från maxi, så det var helt ok, snabbt jobbat av dom dessutom. Sen funderade jag på att baka långpannebiskvier veckan som kommer, men nu lägger jag ner det projektet till lite närmare Påsk. Kanske kan jag bjuda närboende barn på fika på min födelsedag där efter Påsk i år. Det blev alldeles väldigt avslaget förra gången. Då hade jag väl tänkt att knappt fira alls, trots att det var en traditionellt jämn födelsedag, men nu är jag lite mer på. Man kan ju ändra sig.

men jag hoppas jag lyckades torka upp allt. Jag hade varken druckit upp mitt kaffe eller vattenglaset eller för den delen tuggat i mig hela kakan, men jag hade visat maken lite bilder jag hittat. En bild på honom när han står och är väldigt solbränd och alldeles frisk, mellan några framstående personer, lite oväntad bild, och sen bilder från en resa till Italien, det vackra Farfa, och bilder från en resa jag gjorde till Estland den första våren maken var sjuk, så han hade inte varit med. Sen skulle jag bara lägga tillbaka bilderna och då bestämde sig maken för att han skulle resa sig från bordet. Kaffemuggen, blue spode, och det okrossbara glaset for i golvet. Och både muggen och glaset var synnerligen krossbara, så kan det bli. Så nu sitter jag och funderar på om jag tycker att jag ska satsa på ny mugg, den sorten fanns visserligen på rea när jag tittade.

Men maken sitter på sitt fårskinn i inglasade balkongen. Jag flyttade lite på krukorna med växter, som vinterbor där fortfarande. Jag har sett att det kanske blir frysgrader på natten om ett par dagar igen, så dom får stå kvar lite till, men jag håller koll nu när maken reser sig igen. Det gick bra. Och han fick titta på folk och bussar och ett och annat tåg, så det var väl bra.

här, dvs jag tycker det är sovmorgon om frukosten står på bordet en kvart senare än vanligt, och det kanske är att sätta gränserna lite konstigt. Fast det är ju det där med att makens medicin ska tas med jämna mellanrum och jag har det där eländiga medicindelandet så inspikat i medvetandet. Men solen skiner och det gör den också på temperaturgivaren till termometern, så det är svårt att veta hur varmt det egentligen är på förmiddagen, men väldigt mycket varmare än ganska nyss. Jag stod t ex ute med min halva cigarill och solen värmde, jag hade tunnare kalsonger, jeans och enkel långärmad tröja, fantastiskt. Jag tittar på den rätt trötta ljungen i krukorna, men jag väntar till efter 23 mars, absolut. Jag tror faktiskt att jag ska lägga fårskinnet i fåtöljen på inglasade balkongen på eftermiddagen, så maken kan sitta där en stund. Jag tror att en så pass begränsad förändring i rutinerna blir viktig för honom. Att ha nån slags hopp, vi är lite dåliga på det f n, för mycket har varit som bara begränsar. Och det är kanske bisarrt att jag säger det nu, när tydligen samhället är berett att stänga ner betydligt mer. Jag har förstås inte själv varit på restaurang av något slag på mycket länge, så där förändras inget för mig. Jag ser ljuset ute, jag är tacksam för den där första dosen vaccin, jag är tacksam att maken klarat nätterna bättre dom senaste tre eller så, jag inser att jag inte precis har så stora förväntningar. Men mina små detaljer betyder mycket för mig.

är det allt. Jag tänkte på det när en bekant skrev lite argt på fb om att hon var trött på det här nu, trött att läxas upp av statsråd och FHM. Hon räknade upp allt hon gjort rätt hittills, och jag tänkte att hon har haft väldigt mycket mer sociala kontakter än jag, och ändå tycker hon att hon inte står ut. Vi ser ju alla vår egen situation i ett klarare ljus än hur andra har det, så klart är det så. Men jag blev lite förvånad själv i går, när vi satt där på vårdcentralen och fick tiden för nästa vaccination, och jag hörde mig själv säga – ‘då är vi klara med vårt den 23 mars, det är ganska exakt ett år sen vi stängde dörren’, och jag märkte att jag nästan började gråta. I dag när jag lämnade och hämtade bilen, väldigt distanserat, och man hade en rejäl plexiglasskiva med en liten lucka längst ner, där man precis kunde putta in bilnyckeln och det fanns handsprit och allting förstås. Det var ett fåtal människor inne i lokalen och det var män jag kände, folk jag sa ‘hej’ till, det kändes väldigt konstigt. Och jag tänkte på fb-vännen, hon som var trött på alltihop, och som ändå berättade i går om hur hon bytte kakor med grannen. Nu har dom iofs umgåtts en del under tiden, jag har ju sett det, men hon räknade tydligen inte det. Jag försöker klara det här, men det är inte lätt alls. Och det är ju som Tvåan sa, när jag pratade med henne på förmiddagen – ‘ja, jag tänker väl ändå att jag nog klarar mig, om det drabbar mig, men för pappa är det förstås bokstavligen livsfarligt’. Det är ju också det som hänger över mig.