januari 2014


alls i dag. Det beror på att jag plockade fram en av de absolut varmaste tröjorna i garderoben, en grön melerad med inslag av alla möjliga färger, gult, rött,turkos. Den var jättedyr då för nio år sen när Äldsta var på snabbesök från Frankfurt aM för att hälsa på maken på rehab och vi passade på att shoppa lite också. Då var det rea, minst halva priset, och min storlek fanns kvar. Sen träffade jag nån som sa – ‘åh, du köpte en sån, jag hade velat, men jag kände att jag skulle se ut som en jättemosstuva, men du är ju mindre’ och det var förvisso sant, i sht då, men jag ser alltså ut som en mellanstor mosstuva. Men jag tycker mycket om den, och jag har alltså inte frusit, trots att jag är trött.

Och i morgon flyttar Äldste. Hem är väl fel ord, för dit dom flyttar blir förstås hem för dom, men det ligger trots allt en bit bort från platsen han flyttade från, då när han flög ur vårt bo. Fast kommunen är samma. Och jag tycker det är en exotisk tanke att det kan hända att jag kan springa på honom eller svärdottern på gatan s a s. Och jag önskar dom all styrka i allt stök en flytt för med sig. Svärmor är förstås angelägen om att dom ska överta en matta maken fick på en födelsedag, som vi inte har plats för och som ligger i hennes förråd. Jag vet inte om dom är tillfrågade.

Jag hoppas alltså på väldigt lite, helst ingen alls, snö under natten och bra väglag, alla sexton milen eller vad det nu är.

Annonser

nyss, känner jag att det kommer att gå. Och när jag tänker efter så vet jag ju att jag tyvärr inte alls orkar det jag skulle vilja eller ens tycker är rimligt att man ‘ska’, så jag siktade lite för högt med måndag-tisdag-onsdag den här veckan. Och det blir det inte bra. Paniken i morse var en klar signal, inte den värsta jag varit med om, inte alls, men tillräckligt för att jag ska tänka efter en annan gång. Tror jag. Det är så lätt att tänka att jag borde orka. Inte vill jag se begränsningar.

Och så här års – nu tjatar jag igen – är de yttre begränsningarna så tydliga. Jo, det snöar mera nu. Jag var nyss ute och sopade av det som täckte mattan på uteplatsen, men jag gissar att till kvällen är det ett nytt lager. Om det bara faller rakt ner ordnar det sig, men det är den pinande blåsten som ställer till det.

Och i morgon ska Äldstes familj packa sina saker och köra alla milen häråt.

är ungefär lika opålitligt som vilket tåg som helst. I natt gav t ex mitt upp efter drygt fem timmar. Maken vaknade vid sex – fantastiskt sent ju – och sen kunde jag bara inte sova igen. Paniken slog till, alla olika obehagliga tankar som kan virvla runt, gjorde det också. Ekonomin, boendet, hälsan, vänner och bekantas liv,  afroamerikanernas liv (jag läser fn en bok i ämnet). Och jag kan berätta att även när barn för länge sen passerat den ålder när man måste gå upp och pyssla om dom får vinterkräksjukan eller krupp eller nåt, även när det är fysiskt långt borta, så händer det att en mamma känner sin otillräcklighet. Trycket över bröstet finns där obevekligt.

Efter trekvart gav jag upp och har nu kopplat in mig på banan igen, tidningen är skummad, ett halvt glas juice är drucket, morgonens böner är lästa – då är det dags att börja en ny dag med maken. Gröten ska kokas nu, bra. Kanske lyckas jag vila lite med aningen mindre panik i sinnet om en stund.

Det blir pasta med ugnsstekt lax, rökt lax i strimlor, broccoli och citron.

till fruktsallad nu. Vi äter alltid lite frukt gemensamt efter makens sista medicinintag och rätt länge nu har vi kört vindruvor från alla möjliga delar av världen, men vintertid brukar vi satsa på fruktsallad. Då skär jag ett äpple, ett päron, en banan och en apelsin i små eleganta bitar, dvs apelsinen skär jag i klyftor utan hinnor, på förmiddagen och sen äter jag själv en liten skål halv tolv och en på eftermiddagen också.

Jag har insett att julfirandet satte sina spår viktmässigt och fast jag hellre skulle ligga på soffan och äta praliner, så är det ingen bra sak. En gång i veckan skriver jag upp vikten, det är så lätt att glömma hur det egentligen är, men nu kan jag se att sista halvåret -12 vägde jag ganska exakt 1,5 kilo mindre än förra året och nu ytterligare 1,5 är ingen bra utveckling. Det kan verka löjligt för den som kämpar med större tal, men jag är ganska kort – 1,63 om jag sträcker på mig – och då märks 3 kilo på kläderna. Så inget annat än fruktsalladen framöver. I princip. Och jag är mer nöjd med att låta bli småätandet, det där letandet efter någon liten distraherande extra belöning i skåpen.

Sen är det en annan sak att jag skulle vilja röra mig mer också, morgonpromenaderna är saknade, men ork och vilja fanns inte i höstas. Så nu väntar jag på snöfrihet också av det skälet.

– jag vet det. Och folk lägger inte bara upp bilder på all sin goda mat på fb, dom lägger upp bilder på all fantastisk snö som fyller deras trädgårdar. Och oh nej, det är inte alls besvärligt att skotta all den här snön – det är bara så vackert och mysigt.

Jag vill bara säga att jag har faktiskt åkt skidor i livet, jag vet precis hur det känns att glida över lagom skare i solen, att sätta sig ner och äta apelsin, att forsa nerför en backe – jag vet. Och jag är rätt tacksam i dag att jag inte har en svängd backe att ta mig uppför med bil när jag ska nånstans, att jag inte behöver vara bekymrad över en stor gårdsplan, att jag kan höra plogbilar köra runt. Men det är inte bara det – jag är väldigt stressad inför tanken att halka och bryta ens ett litet ben nånstans i kroppen, det är väldigt jobbigt att skotta den ynka lilla biten mellan trottoaren och gatan när maken ska åka nånstans så här års. Och sen när vi kommer tillbaka är det inte säkert att jag lyckas pricka min lilla uppskottade trottoarbit och då får jag antingen skotta en ny eller också backa och köra framåt tills jag prickar rätt. Och tanken att maken skulle halka är mycket stressande. Och jag tittar ut och ser små stackars tanter som kämpar med sina rollatorer, inte så roligt det heller.

Och jag fryser. Och jag tar på mig ordentligt och har en underbart varm vinterjacka, men jag fryser ändå. Jag kan inte hjälpa att jag faktiskt längtar efter att kunna gå ut utan att ta på mig lager på lager på lager och utan att tänka på brutna ben.

den här gången, jag var visserligen uppe två gånger med maken till badrummet i natt, men å andra sidan sov vi båda två ovanligt länge, så sammanlagt har jag sovit bra i natt. Och maken var väldigt lättad, för han hade haft betydligt mindre ont än vanligt. Och jag inser att jag kommer nog aldrig mer att sova en hel natt. Det finns många som inte gör det, jag vet, men just jag behöver inte gå på toa, men det hjälper inte.

Och jag inser att jag har väldigt svårt att vila i vår vardag, jag sitter hela tiden liksom beredd. Jag vill t ex börja rensa i garderoberna, inte enbart för att det är bättre just nu också, utan det som hela tiden ligger i bakhuvudet är att om jag dör först måste maken flytta till boende och någon måste rensa lägenheten då, och om han dör först måste jag snarast flytta till mycket mindre, och då är det bra att ha rensat. Jag vill alltså inte rensa för att förbättra den situation vi har, utan jag vill rensa för en kommande. Och vad man sen än kan säga om framtiden, den blir mycket sällan som vi planerar. Åtminstone försöker jag intala mig det, för den framtid jag ser är inte särskilt munter.

Och nog är mina barn en glädje på så många sätt. Jag sms:ade Äldste i går, för jag hade tappat bort hans kontonr och vi skulle skicka ett mindre bidrag till flyttgrejor och jag skrev att om han inte ville meddela via sms kunde han ju ringa, men han svarade omedelbart – ‘om FRA vill sätta in pengar blir jag glad, om nån annan vill ta ut blir jag arg på banken, så här kommer det’.

och hittade bilen. Fast det var oväntat mycket snö på parkeringen, på biltaket hade mycket blåst bort, så när jag tittade från fönstret såg det inte så illa ut som det var. Och sen skulle ispansaret på rutorna bort. Och sen kunde jag med viss möda rulla i väg.

Jag kom en kvart innan den stora strömmen vällde in på maxi, för det var mycket värre när jag gick ut, bra så. Och så ska man i snön ta sig till bilen och låsa upp den och lyfta in påsarna. Det gick. Väglaget till kyrkan i skogen var också sladdrigt och slafsigt, ingen idé att ens försöka köra om i kön på vägen, men jag hann. Och fick sitta i friden med stor tacksamhet över detta fönster till evigheten.

Sen gällde det att få ut påsarna ur bilen och över den snötäckta parkeringen, men jag fick en plats på närmaste, så det kunde varit mycket värre. Och nu är allt inplockat i skåpen – jag hade glömt torkade aprikoser, men det får jag ta som en fin vink. När jag ändå var på väg så hämtade jag posten och där fanns ett mycket fint och rörande vänligt brev från en mycket gammal och bräcklig vän, så rart att tänka på oss.

Men nu stannar jag inne.

Nästa sida »