Tigerliljan's Weblog

Dvs det började lite eländigt. Stolen som jag sitter på vid datorn har jag klätt om för många år sen med ett tyg som en god vän ritade för Ikea. Och nu hade sitsen nötts ut. Kanske inte så konstigt. Och jag visste att nånstans finns mer sånt tyg, vi hade en fåtölj med det i förra hemmet, och när vi flyttade och slängde fåtöljen, så skar jag bort tyget och lade det nånstans. Just det. Nånstans. Och jag har inte för mitt liv kunnat hitta det. Jag var nästan säker på att det borde finnas i vindsförrådet. Men jag har letat mycket länge. I dag tittade jag en extra gång och såg ett kuddfodral i ett annat, också vackert tyg (Morris) och det såg ut att innehålla nåt som absolut inte var en kudde. Jo – det var tyget till min stol. Så nu kan jag klä om sitsen och sy en lös sittdyna också. Fast inte just i dag, men jag kommer att kunna.

Minnet av min kära vän, hon som inte bara kunde teckna fantastiska tyger till Ikea och andra ställen. Vi åkte tåg en gång och då gick det förbi en kvinna som hade sytt en väska av ett av hennes tyger. Det här är överdådiga zucchinifrukter och blommor, så vackert. Tiden går så fort, men det kan vara tio år sen hon dog, mycket saknad.

Jag gick först till den ‘vanliga’ klädaffären, men det visade sig att den håller på att ge upp. Tyvärr. Så jag gick vidare till Kappahl och hittade en liten klänning, blårandig bäckochbölja. Sommar. Så jag sms:ade Äldsta efter storlek och om en känning skulle vara bra. Jo då. Och storleken fanns.

Sen gick jag till coop för att titta efter mjölet, det fanns inte, man hade plockat om på hyllorna dessutom och ställt fel, men jag tog kungsörnens mjöl då, reservalternativet. Och jag köpte tre sorters ostar till i morgon och ställde mig i kön, plockade upp mina grejor på bandet och betalade. Sen ställde jag mig i kön för att köpa postpåse. Och då slog det mig – var fanns påsen med lilla klänningen? Ja, inte i min närhet iaf. Så jag störtade tillbaka in i affären för att se om jag tappat den på golvet eller så. Nä. Men i stapeln med korgar stod min korg underst och där låg fortfarande kappahlpåsen. En suck av lättnad.

Och jag gick hem, satte på ugnen, satte in pajskalet, började diska, tog ut pajformen ur ugnen och skulle hälla i fyllningen. Och alldeles självklart tog jag tag i formen med bara handen, tumme, pekfinger och långfinger på vänster hand. Aj.

Och nu sitter jag och försöker hämta mig. Om en kvart är pajen klar. Grytlappar. Grytlappar. Grytlappar.

till makens känslor för Belgien. När han var elva åkte han och föräldrarna runt i Europa och i Belgien såg han en jätteberusad äldre kvinna som var lortig och hade kissat på sig, så han har sen dess haft fördomar mot dom stackars belgarna. Så jag köpte dom tio kr dyrare svenska jordgubbarna.

Och det är sommar i dag, så till lunch blir det svensk färskpotatis och matjesill med hackade ägg och brynt smör. Kanske lite glass efteråt också. Sen ska jag gå ut och undersöka grötmjölsmarknaden och köpa present till lilla nästminsta, som fyller år nästa vecka.

På promenaden i morse plockade jag nio liljekonvaljer så maken skulle få känna doften. En märkligt välbekant känsla att  gå med dom kantiga stjälkarna i varm hand, en känsla en längesen, plocka till mamma. Och jag ser framför mig hur det såg ut där och då.

över att jag sov en halvtimme – eller kanske mer – nyss. Men jag har fixat fyllningen till söndagens paj, tömt soporna – alltid ett projekt, men den här gången fick allt plats, kollat ett recept, tvättat sidenlångkalsongerna – det blir väl höst och vinter så småningom, lyckats mangla 17 handdukar och dammsugit lite grann. Inget av det här är komplicerat, men jag har ju en tendens att nästan ge upp innan jag orkar börja. Det är därför det blir 17 handdukar. Och då tillåter jag mig att bli extra nöjd när nånting är klart.

Och så ska jag läsa en bok om en kvinna som gav upp sin veganism efter tjugo år. Jag har börjat på den, men jag minns inte vad hon heter, hon är enormt intensiv och faktaspäckad.

Och jag håller på med Ratzingers Jesusbok, del 2, också. Den är intensiv på sitt sätt, jag gillar hans sätt att skriva och glöden är påfallande där också. Guds oväntade ingripande i skapelsen. Fast när jag läser den nästa gång ska jag ha den grekiska synopsen bredvid (alltså en bok i tre spalter med evangeliernas texter som handlar om samma saker parallellt), fast det behöver man inte, men för mig skulle det förhöja njutningen. Alla har sina tics.

Maken och jag har ju ätit rågmjölsgröt till frukost sen Hannibal gick över Alperna. Och jag är petig vilket rågmjöl som blir bäst, coops ekologiska grova. Slut. Så jag antastade en stackars pojke i grön rock och han tillkallade ytterligare en som gick och ringde. Då har man bestämt sig för att byta förpackning och den började man fylla på i går, så kanske finns den i affär i morgon. Kanske. För datasystemet svajade lite. Så vi får fortsätta äta vaniljyoughurt. Inte lätt för en vanemänniska, rentav två vanemänniskor.

Men i dag är det underbart väder och morgonpromenaden var så vacker. Och fåglarna sjunger så dom överröstar rentav trafiken, som hörs som ett brus i bakgrunden. Och jag har till slut bestämt mig för vad vi ska äta i helgen. Fredag kväll – spenatpaj och rökt lax, lördag – fläskfilé med balsmicosås, ost på kvällen, söndag – kyckling cacciatora och på kvällen köttfärspaj (som jag gör fyllningen till i eftermiddag och fryser in) – så får det bli. Och jag satsar på rabarberpaj som efterrätt. Och jordgubbar nånstans.

Ständigt denna mat. Men jag satsar på det enkla. Och hoppas på frukostgröten.

är inte datoriserade av olika skäl. Så i eftermiddags skulle jag rota fram ett antikt vykort och skicka i väg. Jag har en del sorterade vykort i en skrivbordslåda. Och längst ner där låg en packe vanliga kort i ett kuvert, troligen från sommaren när Yngste var sju eller så. Äldsta var fotografen. Solen sken, en fantastisk bild när vi sitter på ett avhållet fik, ute på gården. Och maken är så där enormt brun som han blev efter en kvart i solen och magen bara knyter sig på mig. Det är absolut ingen idé att längta efter tid som försvunnit, jag vet, och numer vägrar maken i princip att utsätta sig för sol, han som älskade värmen. Det är säkert nyttigare att vara lite mer grönblek, som jag alltid varit, men jag hade nästan glömt hur han såg ut. Aj.

Teknikens underbara värld. Jo då. Äldste hade skickat en skypeförfrågan, tanken är ju att vi ska kunna se lilla minsta lite oftare. Så jag bekräftade och ringde upp. Det tog en liten stund innan han svarade och då hade jag hunnit ringa upp Yngste också, så plötsligt satt jag där och pratade med båda sönerna, bra ljud och väldigt roligt. Maken som satt några meter bort hade svårt att urskilja sönerna för med åren har dom fått ganska lika röster. Och sen la Yngste på och vi kunde koppla upp bild på Äldste, där han satt i soffan.

Och sen fixade vi kontakt med Äldsta och befann oss plötsligt i hennes kök, där hon satt och virkade. Hon är obegripligt händig med sånt och har nåt jätteprojekt med en kofta på gång. Jag slutade sticka grejor till henne när hon var ungefär två, då tyckte jag att det blev lite jobbigt, men hon ger sig på vilka projekt som helst. Och jag kunde traska runt med datorn och visa henne uteblommorna.

Jag är barnsligt road.

Det var ingen bra idé att byta kuratorn mot apoteket. Mina enkla tre mediciner till maken tog 50 minuter. Jag insåg att jag skulle gott och väl hinna med systemet, nästan vägg i vägg, under kötiden. Och där var det lugn stämning och trevlig personal. Sen återvände jag till apotekets snigelköer. Och väl framme vid receptarien hör både hon och jag hur två väntande pratar och den ene säger – ‘när jag kom in var dom tre, nu är det bara en’ och då muttrade hon – ‘ja, vi behöver äta, vi också’ och jag muttrade lika lågt – ‘ja, och vi också’. Sån var stämningen. Och kvinnorna i kassan står med sitt evinnerliga – ‘är du medlem i klubb hjärtat? Ha en bra dag!’ och till slut var jag nästan beredd att dricka ur min konjaksflaska, avsedd för sås, där och då på stället. Men jag gjorde det inte.

Och sen kom jag till kassan. Och kontokortet vägrade fungera. Två gånger. Trots rätt kod. Och hon frågade – ‘är du säker…?’ och jag sa, mycket stramt, – ‘ja, jag är alldeles säker på att det finns pengar på kontot’. När jag kom hem kollade jag, för säkerhets skull. Jo då, det fanns. Jag hade kunnat köpa väldigt mycket mer. Väldigt mycket. Men det var pinsamt.

Och uteblommorna är betalda.

Nu blir det räkor i sötsur sås, champinjoner, strimlad paprika och zucchini.

om det här med skrivandet när vi åt frukost. Han läser alltså inte, men han vet att jag skriver. Och han har all förståelse för att jag kan behöva formulera mig. Och han hade en del ganska träffsäkra funderingar om vad det kommer sig att någon skriver i en tidning om detta – är det inte att söka bekräftelse, sa maken. Och det är ju också en del av vårt liv – han kan röra till det, han kan fixera sig vid detaljer, han kan tjata hål i huvudet på mig, han kan vara oerhört självcentrerad – alltihop. Och han kan vara enormt rolig, fälla dräpande och korrekta repliker, han kan vara mycket omtänksam mitt i allt.

Ingenting är enkelt. Att vara människa är ett ansvar och en gåva.

Och i morse ringde mobilen när jag var ute – maken hörde signalen och började tjata lite milt också vid frukosten. Och jag kollade, privat nr. Jag sms:ade dom två närmaste privata, ingen av dom nej. Maken var inte nöjd. Och sen ringde det igen, vårdcentralen (som jag hade misstänkt). Kuratorn, som jag skulle träffat i dag, var sjuk. Så nu ska jag gå till apoteket i st på förmiddagen, annars hade det fått bli sen. Undrar om jag hinner in på systemet under tiden som jag står i apotekskön. Det brukar vara smidigt på så sätt.

– nu – när maken ligger i sängen är på sitt sätt min alldeles egna tid. Lite bisarrt eftersom det kanske ändå inte är så stor skillnad mot andra timmar, men det känns annorlunda. Tankarna skramlar på ett annat sätt, kanske.

Och just nu funderar jag på ett litet stycke jag läste tidigare i kväll i en tidning jag läser rätt ofta. Någon hade läst cancerbloggar och funderade runt dom, både såna där man lägger upp bilder på sig själv och familjen med namn och allt och så såna mer anonyma. Skribenten var en from människa och tog avstånd från fenomenet, tyckte att det var lite lätt märkligt och rentav osmakligt att lämna ut sig själv och nära och kära. Dessutom var den som skrev glad och lycklig över att inte behöva söka främmande människors bekräftelse, X hade ju tillgång till Gud och behövde inte okända människor. Jag tror faktiskt att jag sammanfattar tankegången rätt korrekt.

Och jag skriver inte en cancerblogg, jag skriver om livet bredvid neurologiska skador. Och jag lägger inte ut bilder på mig eller maken. Men jag är relativt öppen om sorg och svårigheter. Trots att jag inte alls upplever mig leva långt från Gud, Han är mig närmare än mitt hjärta, faktiskt. Och jag medger att det är dubbelt, förstås, mycket av det jag skriver är för att sätta synliga ord på tankar och känslor, att komma ihåg ‘så var det’, ‘då hände det’. Men jag skriver inte bara dagbok, jag skriver också för läsare, visst gör jag. Osunt eller inte, men jag gör det. Sen gör jag förvisso inte särskilt stora ansträngningar för att nå mängder av läsare, ni så där hundra som tittar varje dag, ni finns här – egentligen till min stora förvåning, för direkt munter är jag ju inte så ofta – även om ni sällan kommenterar. Och hur ni hittat hit vet jag väldigt lite om. Jag kan bara förutsätta att ni vill mig väl. Jag gör faktiskt det, trots att jag varit med om motsatsen, trots att jag blivit hånad irl för vad jag skrivit.

Och de av er som jag faktiskt träffat eftersom ni läst, ni är genomgående fantastiska personer med stor empati, roliga och varma. Det är lite knepigare – faktiskt – med er som vet hur jag ser ut och vad jag heter, hur ni egentligen kommit hit och varför, när vi träffas i våra ‘vanliga’ sammanhang skjuter jag bort tankarna på allt ni vet. Gör ni det också, undrar jag?

Och så tänker jag på dom jag inte hittills träffat och som jag ändå kan känna en så stor närhet till. Mitt liv hade varit fattigare utan er. Jag är tacksam.

Och som sagt – jag föredrar att utgå från att ni vill mig väl. Annars tycker jag att ni ska göra något annat, odla rovor eller börja med makrame. Nånting långt borta från mig.