Tigerliljan's Weblog

Molnigt nu. På eftermiddagen gick jag till apoteket förstås och tog min nummerlapp och traskade runt lite grann och tog mellanrumsborstar och vanlig tandtråd och stod och väntade på min tur. Jag hade lite omedvetet noterat en kvinna, kanske tio år yngre än jag, som också gick runt. När jag stod still tog hon ett steg närmare och sade, ganska tyst ‘Ukraina?’ och jag blev lite förvirrad och undrade snabbt om hon trodde att jag var därifrån, men så insåg jag att hon var och att hon ville ha nån sorts hjälp. Tydligen var hennes engelska obefintlig och min ukrainska är precis lika usel, men hon visade mig en adresslapp med apotekets adress så jag sade, så frågande jag kunde ‘medicin?’ och hon nickade och jag visade att hon skulle ta nummerlapp. Sen blev det min tur och jag gick ut och sen undrade jag hela vägen hem om jag hade kunnat hjälpa henne bättre. Jag tänkte att en av receptarierna i tjänst nog är ryska, och om viljan fanns kunde hon nog få hjälp. Men jag kan inte släppa tanken på denna okända kvinna, som visade mig någon sorts förtroende. Hon kunde inte alls veta hur starkt jag är engagerad och jag kommer att ha hennes ansikte i minnet länge.

Den som jag tjatar om hela tiden, den är alldeles underbar så här på förmiddagen. Jag tappar liksom styrfart i värmen, även om jag kanske inser att styrfarten är rätt låg annars också. Men det är någon sorts mental uppgivenhet, inget kan jag planera, inget kan jag göra, ingenting har jag gjort någonsin. Samtidigt som jag vet att det sista inte är helt sant, så är det känslan, min allmänna uselhet svämmar över alla breddar. Och tankarna irrar. I dag t ex är det dags att hämta den där apodospåsen, jämna veckor, och då börjar jag undra vad som skulle hända om vi inte var hemma jämn vecka. Nu var jag tvungen att kolla och dom där dagarna vi inte ska vara hemma är inte jämn vecka alls, så jag kanske kan koppla av just det. Men sen började jag tänka på avlastning, jag fick ju en lapp med planering, och den tar slut 11-15 juli, så där var ett nytt orosmoln. Och inför nästa tillfälle måste jag dessutom maila personal att man måste låsa makens dörr på natten. Det händer att andra boende är oroliga och går in i fel rum. På dagen sitter maken uppe och kan säga till alternativt trycka på larmet, men när han ligger i sängen och rentav sover är det mycket obehagligt att bli väckt av en förvirrad människa. För ett par månader sen var det en stackars man som gick helt fel och maken larmade och personal kom och plockade ut honom men noterade inte förrän på morgonen att han hade kissat på golvet. Och senaste gången var det någon, som maken uppfattade som mer aggressiv, obehagligt i vilket fall. Och min trygghet minskar, kan man säga. Vem tar ansvar om jag inte tjatar?

Vi klarar värmen hyfsat, tycker jag. Men det var skönt i går morse, det tyckte jag. Sen gick jag i dag in mitt på dagen in i maxi och köpte salladslök, som inte fanns i går morse. Det kändes konstigt att göra det. Och jag funderar förstås på vad det här med pandemin egentligen betydde för mig. För dom flesta verkar det som om det nästan är glömt nu, men jag är inte tillbaka till någon sorts normalitet. Det känns också konstigt att planera för en ‘vanlig’ resa i juli. Så mycket är annorlunda jämfört med 2019. Någonstans skaver också förra året. Jag vet att man inte kunde göra så mycket åt det då, men det kändes som om vi var borträknade. Och maken är lite osäker och säger att han vill förstås inte vara i vägen för någon annan och att han vet att han är långsammare än förut. Nå ja, vi får försöka göra det bästa möjliga.

Varmare än i går och när jag gick och lade mig gjorde jag misstaget att stänga av fläkten. Det ångrade jag djupt när jag vaknade tre timmar senare. Och i dag har jag köpt pinnar för att hålla min lilla tomatplanta på gott humör. Jag tyckte verkligen att den såg väldigt minimal ut och plötsligt när jag tittade till hade den vuxit minst en dm. Så den behöver lite stöd i sin tillvaro. Själv undrar jag om jag skulle på allvar ta upp min farfars vana att vila middag. Han lade sig alltid på den rätt hårda kökssoffan med en rund grön kudde under huvudet.

När jag satt ute en liten stund i svalkan, så var det rätt härligt. På eftermiddagen kom värmen tillbaka eftersom lägenheten behåller temperaturen. Och i morgon säger appen att det blir fyra grader varmare. Ah ja, vi hade fått ner sovrummet till 26 grader, när maken lade sig nyss. Och så tänker jag på att jag väldigt sällan numer lyssnar på Sommarpratarna, men jag läser vad dom tänker prata om. Dagens ämne skulle tydligen vara att Emma Hamberg skulle berätta om sitt liv där det ingick berättelsen om att hon skiljde sig från sin man när han drabbades av svår sjukdom och blev delvis personlighetsförändrad och deras relation förändrades till att hon blev skötare, och det fungerade inte. Ingen av oss kan förstås ha synpunkter på hennes val, men jag tror inte jag vill lyssna. Det är mitt val.

I går kväll satt jag som vanligt och tittade på diverse program, ett som handlade om mat och hälsa. Precis när jag skulle stänga av skulle man ha ett inlägg om strokerehabilitering, främst hur man kunde hjälpa drabbade med rörelseproblem, och det var jag ju tvungen att fortsätta titta på. Det visade sig vara någon sorts minidator, som man kunde operera in vid vänster nyckelben för att med elektriska ministimulanser samverka med vagus, det var komplicerad inlärning och intensiv övning. En läkare tyckte det var ett mindre mirakel, och man fick se en patient, som var väldigt nöjd med alltihop. Bra så, men jag undrade förstås hur man hanterar kognitiv problematik, som också förekommer i sammanhanget. Inte heller framgick det vilken nivå patienten haft före deltagandet i studien. Som vanligt tänkte jag att om man vet något om ett ämne som avhandlas, så känns det ofta som att man har rätt många fler frågor efteråt.

Det började med horisontella blixtar långt bort, men innan jag lade mig regnade det. Och det gjorde det nu när jag handlade på morgonen. En märklig känsla, både vår port och hissen, som brukar vara svalare än omgivningen var nu alldeles väldigt mycket varmare än luften i regnet ute. Men jag passar på att njuta, så länge man nu kan uppfatta det som njutning, att sitta ute en stund i den svala morgonen.

Tacksam att jag i går pratade med tre av barnen. På kvällen ringde Yngste en stund och han pratade också med sin ömme fader. Maken är så väldigt tacksam och glad och stolt över sina barn och han vill väldigt gärna berätta hur mycket dom betyder för honom. Det är rart av honom, absolut, jag gör nog inte det så ofta.

Det var 28,3 i sovrummet nu när maken lade sig. Vi har fläkten på och ett fönster öppet. När jag tittar åt sydost är det en tydlig svart front på väg, men om det betyder åska eller ens regn vet man aldrig. Jag håller förstås koll den här stunden jag sitter uppe. Skulle det börja regna stänger förstås fönstret genast. Jag undrar hur det blir i morgon bitti eftersom jag planerar att handla som vanligt. Det vore lite snopet att pricka in veckans regniga halvtimme, men jag avvaktar. Ständigt denna väntan på både det ena och det andra.

Det är förstås fortfarande varmt, nattens sömn var rätt fragmenterad, kan man säga. Men till slut är det ändå morgon och när jag står där och ber laudes ringde mobilen och tandhygienisten var sjuk, stackarn, så dagens tid avbokades. Och jag blev rätt lättad eftersom tiden egentligen var helt fel i vår dygnsrytm. Hon som ringde är en servicesinnad person, men hon har en tendens att tala till en som om man vore en intellektuellt lågpresterande femåring, men jag antecknade en ny tid och tackade så mycket. Sen gick jag och bytte den topp jag hade tagit på mig för att se prydlig ut i väntrummet mot en vit, tunnare, överdimensionerad som maken haft i stället för nattskjorta för ett par år sedan. Och i går skickade jag efter ett par (förhoppningsvis) tunna svarta långbyxor, som jag kan lägga upp till önskad längd, tänker jag. Jag fick nån sorts inspiration under senvåren och skaffade mig ett par normala shorts inför sommaren. Jag glömde temporärt att jag är extremt obekväm med att exponera mina ben, väldigt mycket beror förstås på mina påfallande åderbråck, men så är det. Dessutom var dom där byxorna på rejäl rea.

Jag tyckte jag nog var ute i hyfsat god tid, när jag kom en kvart innan det skulle börja, men där räknade jag helt fel. Jag lyckades hitta en parkering, men det var knappt. Och kyrkan var i princip fylld. Jag orkade inte sätta mig i någon av de väldigt välfyllda bänkarna, utan jag ställde mig längst bak. Jag hade dessutom lite problem med bäckenet, så att sitta länge fanns inte på kartan. När jag hade lyssnat en timme (väldigt fint), så kände jag att när alla dessa människor skulle i väg igen, så kunde det bli lite stökigt, så jag åkte hem igen helt enkelt. Och det lite ledsamma var att jag sprang på någon jag inte sett på väldigt länge, och som jag gärna pratat lite med. Hon tittade på mig och sade ‘men hur är det egentligen, inget vidare va?’ och det hade hon rätt i. Men nu är det dags att ta tag i kvällsrutinerna.