november 2021


Lite svårt att veta vad jag egentligen har gjort här på eftermiddagen och kvällen. Å andra sidan behöver jag kanske inte hela tiden försöka göra saker. Och i morgon ska det komma mer snö och dessutom blåst. Lite segt är det allt. När jag gick till coop var jag rätt nöjd med mina nya skor, som trots att det inte var särskilt röjt fungerade hyfsat. Men sen skulle jag ju ut på parkeringen och börja borsta snö och runt bilen var det mycket snö redan innan jag började borsta. Då slog mig tanken att jag för rätt många år sen köpte ett par stövlar, som dels anpassades med rymliga skaft och dels kraftiga sulor. Sen har jag tyckt att sulorna gjorde dom tunga och jag har nästan inte alls använt dom. Men nu så insåg jag att skulle jag inte få ner snö och bli blöt om fötterna, så var det nog stövlarna som gällde. Helt perfekta, faktiskt.

Sen greps den iofs trevlige lille granngossen av att det vore en väldigt skojig tanke att åka med sin sparkcykel (eller vad man ska kalla den) här på svalgången, där vaktmästaren borstat bort snö. Nackdelen för alla oss andra i omgivningen var ju att det låter som om åskan går. Och han höll på rätt länge, f ö ren tur att han inte tog med sig mitt lilla bord på uteplatsen av spåren att döma. Nå ja.

Nu hade jag tur, för snön var rätt lätt, men två dm jämnt fördelat över bilen blir rätt mycket ändå. Och sen ska förstås rutorna skrapas. Och sen körde jag bilen till porten här. Man hade hunnit snöröja gatan och det betydde förstås att det var en rejäl vall framför porten. Så jag chansade på var maken hamnar när han gått nerför trappstegen vid porten och så skottade jag bort den där vallen en och en halv meter eller så, och körde fram bilen så den skulle stå med utrymme för framdörren just i den gluggen. Sen gick jag upp och hämtade maken och kom på att det nog var läge att stoppa i fodret i ytterjackan, och sen kom vi i väg. Vid boendet höll någon just på att sanda, och en av kvinnorna på avdelningen hade fått honom att skotta en särskild liten gång till maken, så enormt tacksam för den omtanken. Och jag kan säga att det var ganska slirigt bara den korta sträcka jag åkte.

Jag hade lite löst planerat att ta fram smör, så det skulle vara mjukt och lagom att baka saffransbullar med, men jag hann inte det efter maten, och just nu är jag väldigt tacksam för det.

När jag tittade ut vid fyra, så fanns det ingen snö i sikte, men det ändrade sig. Vid åtta var det väl en dm och nu är det nog två. Det blir ingen bilresa i dag, det blir tillräckligt knepigt att forsla maken en dryg kilometer. Jag gick till coop och köpte en extra mjölkliter och det var förstås inte särskilt snöröjt, hur skulle man hunnit det? Men mina nya vinterskor fungerade bra. Nu vet jag inte alls hur resten av dom här dagarna med avlastning ser ut, det får lösa sig allt efter. Jag känner alltså att jag på något sätt måste få till tre nätter av sömn, jag vet förstås att jag kommer att vakna ändå, men att inte vara orolig, att inte behöva gå upp – det önskar jag mig.

Planen är att jag ska åka söderut i morgon. Samtidigt varnar man nu frenetiskt för att det ska komma snöstorm, kanske i närheten. Vi får väl se hur det blir. Jag är förstås inte beredd att ta risker hur som helst. För några år sen, ungefär så här års, skulle jag åka norrut i stället och det visade sig vara snorhalt, det blev det norrut. Jag körde så försiktigt jag kunde, man får ju ta hänsyn till trafikrytm också, men när man tittade på avfarterna så stod långtradarna i klasar. Det kändes inte så tryggt. Men det gick bra den gången. Om det nu inte blir snöstorm, så är ändå förutsägelserna att det kommer att vara rätt kallt under hela den tid jag kan se på appen. Men det är förstås ändå vinter. Jag tog nyss in min vita cyklamen, den får så länge stå på den inglasade.

Den slog till här. Mer än vanligt. På förmiddagen såg jag en bild på fb på en pytteliten schäfervalp som med uppmärksam kroppshållning satt bredvid en anonym person i nån sorts uniform och jag blev så rörd inför vad den har framför sig, lättrörd är bara förnamnet. Men sen tog jag mig ut och hämtade en skjorta till maken, som jag skickat efter. Black friday slog till. Och sen köpte jag julkort och tröjor till dottersönerna. Det är bara att hoppas att orken kommer tillbaka. Åtminstone så pass att jag orkar skriva julkorten nästa vecka. Dessutom såg jag att det här dunkla vädret inte precis betytt att dammet slutat bildas, så jag tog fram dammsugaren. Så här i mörkret blir det mer sällan förstås.

Men solsken ändå. Jag gick den lilla promenaden, ingen halka, så då gäller det att passa på. En alldeles vanlig måndag, dvs jag har tvättat och hängt tvätten (luckan fungerar utmärkt), limpor ska snart sättas in i ugnen. Jag gjorde en miss, det ska bara vara 1/4 jästpaket, men jag öste i ett halvt. Jag kom på det innan jag hällde i mjölet, så jag fiskade upp en del av jästen. Ja ja, det blir väl bra ändå.

Och så har jag skickat ett mail till avlastningschefen om vi kanske kan göra så nästa år, att maken kan komma dit efter vår frukost på tisdagar, när man nu inte kunde öka tiden till måndag. Och jag tyckte faktiskt, där i fredags, att hon hade kunnat beklaga att man missat att alls meddela mig att det inte skulle gå med måndagar. Hon kan tänka att det inte var hennes ansvar (jag vet inte), men det hade inte kostat henne något att uttrycka lite beklagande. Och att man erbjöd oss lördagar i stället, var inte – just nu iaf – något alternativ för oss. Jag vet ju att maken behöver lite extra vila efter avlastningen, han sover inte bra där och han kommer sig inte själv för att gå och vila på dagen och ingen påminner honom heller. Och här i dag hade vi en av dessa diskussioner. Jag tog upp det här med att ev lämna efter frukost nästa år, och han sade ok, men sen en kvart senare så kom han inte alls ihåg vad jag sagt. Hur var det nu, skulle vi lämna efter frukost i morgon? Och jag sade nej, men han var fortfarande inte säker. Och skulle diskutera det flera gånger. Det är ett exempel på det som blir så tungt i vår vanliga vardag.

Vi har haft en händelserik dag. När jag gick upp i morse, så var alla tak i närheten vita och lite vitt i gräset också, men nu tror jag att det mesta har regnat bort igen.

Vi åkte tidigt till kyrkan, både för att få en rimlig parkeringsplats och dito sittplats. Man vet ju aldrig en dag som i dag. Bådadera fungerade. Lite ovant är det med så pass mycket folk i kyrkan, kyrkokören deltog och sjöng väldigt bra, och psalmerna var fina att sjunga med i. Glädje och tacksamhet. Det tog förstås lite längre tid än vanligt, men vi stuvade in oss i bilen och åkte till Tvåan. Hon hade lagat god lunch och förstås fantastiska kakor till kaffet. Dottersonen, som ju var det egentliga anledningen till det hela, hade önskat blåbärspaj med vaniljsås som tårta. Så väldigt gott. Han såg ut att vara nöjd med presenten också.

Sen var det redan skymning och vi åkte hem. Det betydde förstås att vi kunde se gatubelysningen ordentligt. Tappra människor var ute och gick i duggregnet och köpte sig säkert kalendrar och munkar och diverse, men vi satsade på att komma in i det varma hemmet.

Nu ska väl det mesta vara ordnat. Jag har rentav (ha!) lyckats gå ned med alla sorterade påsar och kartonger till vår lilla återvinning. Och flamingoblomman, som jag kom på att den heter, bor nu i en större kruka, men det ser ut som om jag lyckades få den snett. Jag orkar inte börja om, all jord och allt jox som jag nu sanerat. Det får gå ändå. Så nu väntar jag bara på skymningen, när alla (?) lampor börjar stråla. Snöflingorna är nu helt vanligt regn igen.

Men det här med nya covid-varianter och avlastningen och alltihop, jag är inte så robust längre. Jag skickade ett litet grattis på namnsdagen till äldsta sondottern. Hon har ju numer egen mobil, lilla hon, och på nolltid svarade hon och tackade. Och farmor bröt ihop totalt, så pass skört är det här, jag började gråta över hur mina barn och barnbarn jag har och allt är en känslomässig resa. Typ berg-och-dalbana. Och jag avskyr verkligen berg-och-dalbanor.

Fast egentligen kan man nog inte kalla det snöfall än, det där snöblandade regnet som faller just nu. Men jag har möblerat om i fönstren och satt upp ljusstakar och adventsstjärnorna. Och i går kväll hördes ett brak från köket. En träälg, som vi haft stående på kylskåpet hade ramlat ner av okänd anledning. Den fanns hos mina föräldrar och var gjord av min dåtida bästis farfar (eller morfar?) och har alltså hängt med väldigt länge. Jag kan inte påstå att den var en estetisk fullträff, men trist ändå att den numer närmast är kaffeved, långt bortom Karlssons klister, om man säger så. Så då började jag oroa mig för blomman längst till vänster i köksfönstret, den har bara vuxit på och vuxit på, och jag har en oroande känsla av att tyngdpunkten ligger rätt högt nu. Det skulle vara väldigt trist om den ramlade. Men det betyder ju att jag måste plantera om den i en annan kruka, som nätt och jämnt går ner i den nya större ytterkrukan, som dessutom måste diskas, och många trista detaljer blir det innan det är klart.

Vi hade ju möte med en handläggare från kommunen 27 oktober och vi pratade då om att vi (jag) skulle vilja utöka avlastningen till måndag också. Sen har jag inte hört någonting, så jag skickade i dag ett mail till avlastningsansvarig och frågade vad som gäller. Sent i eftermiddags fick jag tydligen svar, något hade blivit fel i kommunikationen, och det går inte alls att lägga till måndagen. Man kunde tänka sig att utöka till lördag i stället, men det går inte särskilt bra för oss. Så det var lite trist, för att uttrycka sig milt. Sen tycker jag också att det hade varit bra att få veta det här utan att jag ska behöva tjata om allting. Å andra sidan har det ju sett ut så i sjutton år, så det är klart att jag på ett sätt inte är förvånad. Men ledsen är jag, jag hade lite grann hoppats.

Nästa sida »