Tigerliljan's Weblog

Äldsta ringde en liten stund och som vanligt stoppade jag hörlurarna i öronen och plötsligt kom maken i synfältet och var upprörd. Han hade varit i badrummet och det hade ringt på dörren. Jag hade inte hört alls, men jag drog ut ena luren och gick till dörren och öppnade. Ingen där. Så jag klev i mina slippers och tog ett par steg på uteplatsen. Två ytterdörrar bort stod en kvinna och ringde på. Jag såg förstås bara hennes rygg, men så mycket kunde jag säga att det inte var någon jag kände, så jag gick in igen och försäkrade maken att vi inte hade missat något. Det fick gå ändå.

Det går ändå rätt fort och det märks att det är ljusare, det är bra. Jag vet att det finns människor, som liksom helst sätter sig i en garderob, när ljuset kommer. Inte jag. En stillsam dag, tänker jag, det var lite svårt att somna där vid halv tre (det var lite svårt att vakna också, men jag måste ju upp med maken). Jag låg och tänkte på en liten kort text, som helst ska skrivas den här veckan, och jag vill ju dels ha en bra förstamening och ett bra avslut. Det gör inget om mitten är läslig också, men ändå. Så det var lite stress där. Det är värre på natten. Jag hade haft ett litet utbyte med uppdragsgivaren i går kväll, och han lyckades vara rolig på bara tre meningar, en del har gåvan.

Äldste skickade f ö en bild på deras lilla elverk, dom hade fått ett par timmars elavbrott, så dom hade startat det, en omvänd Greta, som Äldste uttryckte det. Sen eldade dom förstås i vedspisen också, men det är trevligt att veta att man kan hålla frysarna igång om det skulle behövas.

Men vi är väl på väg åt det hållet iaf. Det började mycket riktigt att blåsa i går eftermiddag och sen höll det på hela natten. Jag var lite ängslig för Äldstes skull, men jag tror dom klarade sig från elavbrott. Jag hoppas alla plåtar låg kvar på taken också. I går kväll var jag inte säker på hur det skulle kunna gå i dag, men maken och jag satte oss i bilen och frånsett att det var ganska mycket små grenar på vägen, så märktes inte mycket av blåsten, så det var en helt normal kyrksöndag för oss.

Sen tappade jag humöret lite under maten. Naturligtvis förstår jag att det är svårt för maken att inte se hela tallriken och att bara ha högerhanden att hålla gaffeln i, men ibland blir det väldigt komplicerat för honom och han sitter med sin gaffel och försöker få mer på den, och så tappar han det han har, och så försöker han få på mer igen i stället för att äta det han faktiskt har på gaffeln, och jag blir så trött. Jag försöker att inte titta, men jag lyckas inte alltid, och då blir det jobbigt för oss båda. Sen såg vi ett avsnitt Matador, det är alltid bra.

Dvs det är dimmigt och regn ute, och ska troligen bli blåsigt framöver. Och jag var uppe två gånger i natt med maken och tredje gången gick jag upp alldeles själv för att börja dagen. Tvättmaskinen snurrar, maken är duschad och doftar som en lite nyponros, eller iaf fräscht. Mitt ständiga klagomål på avlastningen är ju att han inte kan få hjälp med tvättning. Det finns ju ett mellanting mellan att duscha varje dag och att inte tvätta sig alls, men det är tydligen bara jag som upptäckt det. Inom vården anser man tydligen att man ska träna sig att tvätta sig själv, och kan man inte det – ja, då får det vara vara så att man blir lite otvättad. Och snart ska jag laga den där goda pastarätten med skinka och champinjoner och gräddsås. Just nu känner jag mig väldigt pigg och rask, faktiskt. Och när vi höll på med duschandet sa maken, apropå att vår goda vän ska åka på en resa senare i vår, – ‘men skulle inte du också vilja göra det?’, och det skulle jag förstås. Men just nu är det inte läge, men det var rart av honom att han tänkte på det.

Ibland tycker jag att jag kunde få lite feedback från avlastningen, men det händer inte. Av en ren slump sa maken – ‘du såg väl den där sjuksköterskan, som kom in till mig?’. Nej, det gjorde jag inte förstås. Men tydligen hade hon kommit in till maken lite raskt för att covid-testa honom. Så han fick en sån där pinne i näsan och så fick han vänta minst ett dygn, han var lite osäker där, men han var negativ iaf. Och eftersom han ändå har fått sitta i karantän, så vet jag inte riktigt vad som var skillnaden, men jag tycker faktiskt fortfarande att någon kunde informera mig. Jag får väl gnälla lite veckan innan det är dags nästa gång.

F ö har jag fått en teknisk innovation av min goda vän, som jag har min avlastning hos. Hon hade fått en liten rund högtalare, som hon inte hade användning för, och så hjälpte hon mig att koppla ihop den med min mobil. Så nu kan jag lyssna på radio igen, så himla smidigt. En mer vanlig radio har inte fungerat i vårt kök, mottagningen har varit urusel, men nu så. Lysande!

u är jag tillbaka i hemmiljön, maken också. Solen skiner och jag har lagt lite tvätt i maskinen. Sen hade jag råkat komma åt en liten knapp på baksidan av makens avhållna takklocka, så den hade visat tolvtimmarstider och det var han lite irriterad över. Jag påpekade att på natten spelade det knappast någon roll, men han var inte nöjd ändå. Men nu är det också ordnat.

Jag åkte direkt till apoteket och hämtade en omgång medicin i små påsar, för dom kommer ju var fjortonde dag. Sen gjorde jag en liten omelett med lök och så lite dragon. Jag har ätit gott och ganska mycket under dagarna borta. Och tre nätter av dom här fyra har jag sovit utmärkt. I natt blev det lite för mycket tankar om sorg som snurrade runt, att det är flera år sen sorgen slog till hjälper inte alltid. Jag ska på sikt försöka ta mig igenom. F ö såg min goda vän och jag en film My teacher Octopus, tror jag den hette (netflix?) och det var en märklig film. Jag har väl in te ätit så jättemycket bläckfisk, men nu är det nog ännu mer sällan förekommande, även om jag inte dyker i kelpskogar.

Det har iofs hunnit regna tre gånger minst sen vi gick upp. Och livet är gott här och nu, efter bönen mitt på dagen i kyrkan åkte vi tillbaka hem och jag tittade på när den goda ugnsbakade laxen blev klar. Nu ska jag nog sticka en liten stund. Kanske läser jag lite en stund. Det är så välsignat avkopplande alltihop.

Det började med regn, så förmiddagen stannade vi inne, med efter bön mitt på dagen i kyrkan och en god lunch så tog vi oss ut. Det blev en promenad i stadsmiljö, många snödroppar, och sen Gudrun Sjödén live s a s, och jag hade tänkt handla på nätet, men nu bar jag hem en påse i stället och var väldigt nöjd med det. Nu ska jag sova i all stillhet.

Nu är det dags att sova efter en innehållsrik dag och kväll. Vi åt gott tillsammans med vänner och sen tog vi fram våra stickningar, jag har trots allt någon sorts förhoppning att koftan kommer att bli klar, bara det här att ha orkat börja om är en bra känsla. Och vi enades om att ljuset i dag gav hopp om nya tider. Jag är så tacksam för den omtanke jag möter.

Det var lite ovant att sova nästan åtta timmar, tacksam för det. Sen skulle jag äta frukost och eftersom jag tycker det är lite trist att koka en portion rågmjölsgröt, så hade jag köpt vaniljyoughurt, fast jag förstår inte varför det ska vara chokladbitar i den muesliliknande lilla förpackningen. Inte för att jag har något emot choklad, men inte till frukost.

Sen satte jag mig i bilen och åkte iväg i solskenet, det var så pass att jag kanske skulle haft solglasögon. Nu får man tänka på det också. Men nu har vi ätit en god lunch, min goda vän har ett ärende och jag ska läsa lite. Senare kommer vänner hit och jag ska ta tag i min stickning. Jag höll på med en liten kofta i engelskt rött, typ, och hade en halv ärm kvar, när pandemin bröt ut. Jag kunde inte fortsätta, märkligt nog. Men i går tog jag fram den igen, repade upp tre cm, som var fel och nu ska jag göra den färdig.