januari 2011


där mörkret inte lättade så tydligt. Vare sig inne eller ute. Och den slutade inte så bra heller. Jag frågade maken om han kunde tänka sig att delta i ‘tyst dag’ – retreatdag – då man är tillsammans i tystnaden för att be och meditera. En liten bit bort om några veckor. Men det ville han inte – och jag sa ‘men jag kanske vill’ och det var inte bra. Inte bra alls.
Och åter slår våra liv mig i ansiktet. Att öva mig på att se mina gränser, men att försöka hitta utvägar ur det begränsande, är inte enkelt.
Någonstans funderar jag på att be sonen att tänka efter om han har möjlighet att hjälpa maken med alla praktiska ting en helg i maj. Egentligen är det en sorts helg som maken och jag brukar åka bort tillsammans, men jag vet inte riktigt vad och hur jag orkar. Och jag är ytterst osäker på att sonen kan tänka sig att medverka. Utifrån kan det nog verka mer självklart att han ska ställa upp, men det är svårt att komma så nära den kroppsliga bräckligheten hos sin far.
Nej, det här var ingen bra dag.

Annonser

Jo, jag vet att jag bor i Sverige. Jag vet att det snöar i Sverige. Men snön kom väldigt tidigt här, och alldeles förutom att jag tycker att jag sett tillräckligt med snö för resten av mitt liv, så påverkas vi negativt av det. Det är ett mycket mer komplicerat företag att få maken in i bilen och komma någonstans. När vi väl kommer fram är det också svårt för honom att flytta sig dit han ska. Det är tungt ändå att gå på vanlig, slät mark. Och snö i olika lager, kombinerad med halka, är riktigt besvärligt.
Äldsta hade italienska kollegor i Frankfurt som tyckte att det var förfärligt, när det blev kallare än +5. Jag håller helt med. Vi skulle kunna prata väder med förståelse. Men i morgon får jag åtminstone byta till nytt blad på almanackan, men det är snö på det också. Jag kollade just. Kan man hoppa över februari?

Bästa grannens dotter, min massös, pratade om att nu var hon så förtvivlat trött på vintern, så hon och mannen i hennes liv hade bara beställt en resa på en vecka för att få lite sol, inte så långt bort. Dom åkte i fredags till Hurgada. Hej och hå. Fast dom hade inte tänkt sig så mycket utflykter ändå. Ängslig moder hade lyckats messa och dom ska komma tillbaka på fredag efter dom besked dom fått. Och BG var nöjd att det gått att få fram meddelande i a f. Och att hon själv lärt sig göra punkt i sms:et. T o m jag skrattade högt och förklarade hur hon får andra skiljetecken. Skrattar bäst som skrattar sist, får se hur det går med ny teknologi för mig. Bilder kan komma att hamna var som helst.

Dagens text i kyrkan handlade om när Jesus går på vattnet till sina förskräckta lärjungar. Som ene predikanten sa – ‘om nu Gud är allsmäktig, så var det en skitsak för Jesus att gå på vattnet’. Exakt så. Och vattnet är inte bara vanligt sjövatten, det är också allt det här andra som dränker våra liv. Att hålla ögonkontakt med Herren, att aldrig släppa Hans goda varma blick. Att inte bli så rädd för kaoset runtomkring – och det kan vara betydande i ens enkla liv – att man tappar fokus. Vart är jag på väg egentligen? Mot livets slut, det är det enda jag vet. På vägen händer det att jag trampar fel, oh ja, att en annan väg verkar bättre, enklare. Men vem har sagt att det ska vara enkelt hela tiden? Mycket trassel skapar jag själv. Och mycket skönhet finns det utefter vägen, tack för den. Men att aldrig glömma, att alltid, överallt söka. Som kvinnan i Höga Visan – jag söker Honom, som min själ har kär. Och Han finner mig, i Hans trygga händer vilar jag, mitt i stormen. Gryningen kommer. Snart.

är ordet för att beskriva vårt handfat på övervåningen. Eller var, snarare. Noga räknat vet jag kanske inte hur man ärligt ska beskriva handfatet på undervåningen heller, men enough is enough för i dag. Maken har klagat på att det runnit lite dåligt när han borstar tänderna på kvällen, men jag har försökt ignorera det. Men nu har jag ägnat en stund åt att skruva isär rören, spola och skura. Inga långa hårstrån, om nu nån trodde det. Jag är mycket försiktig med hårstrån. Så allt det här andra är hudavlagringar och möjligen tanddito. Äckelpäckel. Och jag har diskat toaringen också. Och skurat (utsidan) på vattentanken till toan. Allt jag bara såg. Helt enormt äckligt alltihop. Jag ska  köpa en längre och tjockare flaskborste också, till nästa gång. Nästa vecka jag har jag kanske samlat energi till badrumsskåpet också.

Pinsamt. Det är trevligt att öppna balkongdörren när man bäddar. Sen är det bra att komma ihåg att stänga den också. Men där missade jag i dag. Solen sken och det var fint. Så stackars maken gick upp för att vila i detta soliga kylskåp. Och då kan han inte göra nånting åt problemet, han kom t ex inte på att ropa på mig. Så när jag gick in för att hämta honom till maten, så låg han invirad i alla möjliga filtar, som han hittat på sängen. Väldigt invirad, kåldolme var bara förnamnet.
Och har man nytvättat hår och virar in sig, så får man en helt ny frisyr s a s. Stackarn. Å andra sidan hade han inte kommit ihåg att ta av sig v sko, så han hade inte frusit om den foten i a f. Fast det var ju inte min förtjänst.
Och han, denne blide man, bara fnissade åt eländet.

Jo då. Kycklingen ligger i lergryta i ugnen med mycket paprika och vitlök. En favorit när det är kyrka på em. Och maken blev duschad i dag – i går var klockan så mycket när vi ätit frukost, och jag var så trött. Men solen skiner nu.
Och jag försöker hitta lite tröst i att jag ett par gånger lyckats låta bli att säga det som trängdes på tungan. Det kan vara stort nog när man sitter i ett samtal som bara blir konstigt, ur min synpunkt sett. Men det bästa är att lämna min synpunkt för en liten stund och koppla bort. Det känns obeskrivligt sorgligt. Alla dessa ‘om’. Så ska man inte tänka, ingen blir gladare, acceptera där man står, se det positiva, leva här och nu. Jag kan alla orden, skulle kunna säga dom till någon annan. Men dom betyder ingenting för mig. Tröst finns inte än. Den fanns en gång, men inte längre, inte nu.
Men dagen blir så bra den kan. I min egen glaskupa.

Nästa sida »