Tigerliljan's Weblog

Fryst rabarber, köpt i Väversunda i somras, den sista jag hade kvar i frysen. Ny säsong när som helst, antar jag. Och kungen fyller år, grattis till honom. Här var det förstås nån sorts firande av våren i går. Motorburen ungdom drog förbi på gatan här utanför med ljuddämparen bortkopplad, om man säger så, så där vid halv ett. Och den gladlynta tonårsdottern i lägenheten bredvid var tydligen ensam hemma, dvs ensam var hon ju inte. Så där kvart i tolv dök hon och ett okänt antal vänner upp. Jag kunde höra att det var fest på gång, men dom höll musiken på rimlig nivå, så jag klagar inte så värst ändå. Och tågen, som i vanliga fall passerar här, gör inte det nu, någon sorts planerat arbete efter linjen, så stup i ett dyker det upp bussar och en massa människor strömmar ut ur dom stoppade tågen. Förmodligen är detta mest till glädje för maken.

Det här garnet levereras i pasmor eller vad det nu heter, så nu har jag nystat alltihop och sen vägt det för att kolla så det stämmer. När jag trodde jag var klar så såg jag att en färg, ett hekto, fanns kvar. Det var ju bara att nysta på. Och sen skulle man ha stickor 2,5 till kanterna. Självklart hade jag inte den storleken, men affären hade. Så nu är jag på gång, eller jag har stickat två varv. Ja ja, vilja vi nå stora mål, få vi ödmjukt börja i det lilla, som det hette någonstans.

Sen blev jag lite imponerad över den här stackars plantan löjtnantshjärta, som alldeles på egen hand bestämt sig för att växa på den där ogästvänliga platsen och dessutom blommar nu.

Det lär bli långvarigt. Det är en sån där tröja med landskap, himmel och ett litet hus och fåglar som flyger. För någon månad sen såg jag bild på nätet och skickade efter och i dag kom garnpaketet. Först trodde jag att jag skulle vara tvungen att gissa vilken garnbunt som var vilken färg på mönstret, men man skickade med numrerade prover, så det var alltid något. Nu har jag nystat upp det första gröna nystanet, men det är onekligen rätt mycket kvar bara där. Jag kommer att göra en kofta, det känns som om det är mest användbart för mig. Men det är ett långsiktigt projekt. Det känns nästan som när min mamma planterade sparris, som ju tar fem år innan man kan skörda. Hon sade att hon hade tyckt att hon kanske var lite för gammal, men då hade en bekant, 87 år gammal, planterat och då tyckte hon att hon kunde satsa.

En alldeles vanlig dag, om nu någon dag är vanlig. Solen skiner och jag har tvättat och hängt upp en vanlig maskin också. Och så tog jag äntligen en promenad igen. Jag såg små grupper med små barn i såna där neonfärgade västar, så söta där dom vimlar runt. Och i trädgårdarna jag gick förbi blommade det, så alldeles väldigt vackert. När jag kom hem igen gjorde jag en mugg nescafe och satte mig ute en liten stund. Jag kunde rentav ta av mig plyschjackan och så skulle jag vattna lite. En humla som satt på en penséerna stutsade förbi min hand, alldeles luddig. Och så pratade jag lite med Äldsta, som hade haft anledning att köpa två tårtor i går, ett sammanträde hemma hos dom, och hon skickade bild. Det såg gott ut. Ja ja, det blir gott med ostmacka till ärtsoppan också.

Inte särskilt intensivt, men jag antar att det behövs. Fjolårets gräs lär vara torrt, så jag tittar ut. Samtidigt konstaterar jag att jag väntar lite med att tvätta fönster, andra vändan för säsongen, för det har hunnit bli ganska kletigt sen sist. Och sen funderar jag på det här med att vilja göra det bästa. Alla tycker ju inte lika. Häromsistens bytte jag några ord med en bekant, det handlade om påsken. Min bekant sade själv att han inte går i kyrkan särskilt ofta, men hade tänkt att detta är ju den stora högtiden, helt rätt, kan jag tycka. Men så var det det där med att få sig till livs en predikan. Jag visste alltså omedelbart, fast jag inte var just där, vem predikanten var, och jag har fromma bekanta som uppskattar honom mycket, men ok, kanske kan det för någon inte vara helt klart varför Arnold Schwarzenegger och Terminator är den naturliga utgångspunkten för en påskförkunnelse. Sen hade han visat Harrisons bok om Jesus, och glatt konstaterat att tydligen anser H att Jesus var en verklig person. Min bekant tyckte att det var lite svagt att grunda en tro och övertygelse på det. Dessutom hade små barn mer eller mindre sparkat honom i ryggen. Han efterlyste möjlighet till lite eftertanke där och då. Och jag är alldeles medveten om att kyrkan han besökte just satsar på liv och rörelse och det har förstås sin charm, men det finns andra behov också.

Uteplatsen vetter åt öster och det är förstås väldigt skönt om sommaren är varm, annars får man se till att vara uppe tidigt. Det var jag iofs i morse, veckohandling. Jag behövde inte skrapa rutan, men färddatorn varnade för black ice, fast det var överambitiöst av den. Och scannern på maxi var lite trög innan den ville jobba och det var betalningen också, och jag känner hur blodtrycket stiger och jag börjar omedelbart fundera över datorattacker. Nå ja, jag kom hem med sakerna och efter den vanliga grötfrukosten har jag bakat limpor och tvättat skjortor och påslakan. Och jag var lättad att jag kom ihåg att ta ut spenat och köttbullar ur frysen.

Så sen gick jag ut på uteplatsen, trots att skuggan börjar dominera, men jag tog med en mugg nescafe och satte mig på den alldeles varma dynan i fåtöljen där mellan myrten och citronlimen. Och så tittar jag på mina blågula penséer och tänker på den för mig helt okända kvinnan, när vi stod där och plockade plantor, och hon sade – ja, man tänker ju på Ukraina och väljer blå och gula nu. Jo.

En av mina norrländska vänner brukar använda uttrycket ‘onödigt vackert’. Jag är så tacksam för våren. Det blev inte en förmiddagspromenad här, men kanske i morgon. Samtidigt följer jag förstås nyhetsrapporteringen, ständigt dessa förfärliga nyheter. Sen såg jag också den svenska reporterns bild från vägkanten där alla ortnamn på skyltarna var överstrukna eftersom den ryska gps-funktionen är usel samtidigt som ukrainarna monterat upp elektriska skyltar med propaganda. Vår osäkra värld.

Eller snarare två vägar, vi åkte en väg till kyrkan och en annan hem. Sen kommer vi nog att åka en tredje väg nästa gång. Dessutom ska man ju parkera när man kommer hem och det var inte enkelt. Alla platser var upptagna, så jag fick åka en extra sväng och sen gå ut två timmar efteråt och då lyckades jag hitta en enda plats, men det räckte ju. Och maken tittar förstås på nyheter och jag såg dom ukrainska internflyktingarna som kämpar på och volontärer som vill ge barnen påskglädje. Dessa tappra människor.

Så klart att det är söndag, även om det är lite annorlunda just i dag. Man har nån sorts psalmtjosan med körerna på förmiddagen och sen blir det högmässa på eftermiddagen. Så när vi så småningom har smält lunchen ska vi ge oss i väg. Det är lite speciellt i dag, för man har f o m veckan som gick stängt av järnvägsviadukten som finns utefter vägen. Den ska repareras i tre veckor och jag är inte helt säker på hur man leder om trafiken. Jag är så tacksam för att vi kommer att ha gott om tid på oss här på eftermiddagen. Nästa vecka, när det är tidig förmiddag som gäller, så vet jag ju och behöver inte bli stressad av makens oro. Han tror ju aldrig att jag reder ut nya situationer och det känns faktiskt rätt underligt. Med viss rätt kan jag tycka att jag reder ut det oväntade stup i ett.

Nyss bytte jag ut vintertäcket till sommarvarianten, för säkerhets skull kompletterad med en dubbelvikt yllefilt för maken. Det känns bra ändå. Sen kan jag, apropå känslan av att det är varmare, bara konstatera att mitt fönstertvättande förut inte är så påtagligt längre. Utsidan får jag göra om förstås, och köket har jag inte gjort alls.

Och tidigare i dag såg jag en notis på fb att någon jag känt många år gått ur tiden vid hög ålder. Hon var änka sedan ett par år, jag kände mannen också. Dom hade en lång och inte okomplicerad relation. Vid något tillfälle var jag med och uppvaktade mannen på en födelsedag, trevligt och välordnat på alla vis, fast när vi skulle gå följde värdparet med ut i hallen och där hamnade dom i en av sina typiska konflikter, medan vi stod och drog på oss skorna och vacklade ut. Sen minns jag att jag mötte henne på gatan, när hon – som var rätt bräcklig – ffg hade lämnat sin krävande man på avlastning. Han var inte nöjd, och hans onöjdhet hade nog ett par steg över makens kan tänka, och hon grät, stackars människa. Jag försökte stärka henne, men jag vet inte om det lyckades så värst. Men nu är hennes arbetsdag slut, må hon vila i frid.