Tigerliljan's Weblog

med min lilla lista, och inte blev jag klar med den i dag heller. Men ett par saker strök jag iaf. T ex lyckades jag skicka i väg ett mail om kommande avlastning under året, så får vi se om det får ett bättre utfall med den nya organisationen än hittills. Förra året blev det sju korta avlastningar plus den när jag åkte till England. Och året innan dess sex, tror jag. I år har jag kryssat åtta tillfällen plus det långa för resan långt bort. Den som lever får se.

Och ibland händer det att man bryter en ovana, i mitt fall en liten, men dock. Jag brukar tugga ett halvt tuggummi när jag har varit ute och rökt och då har jag helt slappt kastat det uttuggade i papperskorgen under skrivbordet. Ja, lite onödigt. Nu har jag övergått till att slänga det lite mer ordningsamt i lockförsedda hinken i badrummet eller i kökssoppåsen.

Och jag bytte nyss månadsbild i almanackan. Det blev inte så vidare mycket uppmuntrande, dimma i södra Skåne, alltså dimma med svarta trädsiluetter.

– den äkta, inte kanelbarken, sprider sig i hemmet. Morotsmuffins står och svalnar och snart ska jag vispa ihop glasyren. För det mesta försöker jag köpa morötter styckvis, men senast fanns det bara påsar, så då kändes det vara läge för morotsmuffins. Det går ju bra att frysa, och för min del får jag 18 av satsen och inte 12, som det står i receptet.

Sen ska jag göra risotto. En sån här grå dag behöver man fylla med goda dofter. Att göra enkla saker med kärlek, som någon sa.

Maken har slötittat på Malou, dagens groda var rimligen när hon talade om Fortsättningskriget och sa ‘det var på 50-talet va?’. Nä, kära rara. Man=jag tänker att om man nu är prisbelönt journalist, så skulle man läsa på lite, om man nu inte vet innan. Sen talade man om depression. Jag skulle knappt vilja tala med just henne om det heller.

har förändrats på många olika sätt. Jag har t ex insett att jag behöver strukturera, det där som gick helt automatiskt förr, gör inte det längre. Så i går kväll insåg jag att jag hade saker, som behövde göras i dag, så jag skrev en liten lista med sex grejor och jag har i alla fall betat av fyra, vackert så. Och nu skrev jag dit en sak inför morgondagen. Det är bara att bita ihop och stryka det gjorda. Äldsta har alltid varit en listmänniska, men det kommer tydligen senare för mig. Jag har förstås alltid lista när jag går och handlar, men det är en annan sak eftersom jag, i princip, veckohandlar.

Och i morgon ska ta tag i matlistandet igen.

Och i morgon är det sista januari, det har rullat på oväntat fort. Och det är ljusare nu, inte kolmörkt vid fyra längre.

– försäljerskan förklarade pedagogiskt att det var citronsmak. Jo tack, det förstod jag. Tyvärr tror jag att det bakades i lördags, typ. Men sällskapet var trevligt, och till vår lätta förvåning hade man öppnat nån vägg och gjort lokalen dubbelt så stor, minst, och målat väggarna mörkgrå och satt upp blåmelerad tapet av typen fuskbrädor. Inte skulle jag vilja ha det så hemma, men det behöver jag ju inte heller. Och det var en angenäm förmiddag, hur som helst. Och sen trampade jag till maxi och där fanns det mängder av påsar med skuren sallad, så det ordnade sig.

Och väl hemkommen gjorde jag en lasagne och mitt i tillverkandet ringde lunchgästen, och jo, han kunde komma. Det hade varit lite osäkert, men vi hade som vanligt roligt.

Och nu ska jag frysa in resterna av lasagnen, då har vi en middag ordnad till kommande dagar. Bingo s a s.

att ha en färdig middag att ta upp ur frysen. Potatisen ugnsbakade jag förstås, och salladen kom inte heller från frysen. Det var lite ont om sallad på coop i går, men i dag läste jag att det tydligen snöat i salladsodlande områden, så det blir lite knepigt ett tag. Så då funderade jag förstås på det där om man skulle klara 72 timmar på det man har hemma. Lite konstig mathållning skulle det allt bli, men jag får väl handla lite basvaror på onsdag och hoppas att dom 72 timmarna inte kommer dessförinnan. Man vet aldrig.

Och det oväntade händer ofta här. Maken skulle vila lite här på eftermiddagen, som vanligt, och han gick in i badrummet där nere och sen uppför trappan. Så långt helt vanligt. Och sen ropar han – ‘det är nog något konstigt här’. Och det var helt rätt, han hade gått in i övre badrummet och klätt av sig, och visserligen har vi normal inomhustemperatur, men han brukar ha kläder på sig. Så jag hjälpte honom att börja om från början, och sen kunde han vila. Detta märkliga arbetsminne.

– är jag nog, även om stavningskontrollen försökte med ‘ljuskänslig’ i stället. Det kanske jag också är, men det är mindre påtagligt. Och den närmaste kyrkan här råkar ha en jättestor, jätteljudlig orgel, som naturligtvis gläder varenda kantor som kommer i närheten, det gäller att trycka på så mycket som möjligt. Det händer att jag sitter i full panik när postludiet spelas, den där ljudbubblan man sitter i, där fötterna bokstavligen vibrerar av ljudet. Men antagligen är jag konstig, förmodligen ger det en andlig dimension för dom flesta. Fast i dag var det pianot som hanterades med viss frenesi, jag är lika förvånad varenda gång över att det går att få så mycket volym ur ett ganska ordinärt piano. Och jag längtar efter lite tystnad.

Sen funderade jag över ett kort avsnitt av predikan (som f ö var bra och givande) om att när någon är i kris är det viktigt att ge hopp. Och visst håller jag med om det. I princip. Fast jag undrar – och meningen är väl att man ska relatera till sin egen situation – hur det faller ut för mig. En kris antas väl oftast var relativt kortvarig, så många böcker och artiklar jag läst där den skrivande berättar hur värdefull upplevelsen varit, så där i efterhand. Jo visst. Men för den som = jag lever i en kris som pågått drygt tolv år är hoppet betydligt knepigare. Vad ska jag hoppas på? Egentligen? Jag vet att maken aldrig blir bättre, hans handikapp är bestående och blir snarare mer uttalade när åren går. Vi får aldrig det liv, som våra jämnåriga lever så naturligt. Och omgivningen tycks tro att vi vänjer oss. Nej, jag vänjer mig aldrig. Jag minns fortfarande hur det var att vara gift med en frisk man. Jag har aldrig, aldrig – trots fyra barn – uppfattat mig som en vårdande människa, och här är jag nu. Vilken sorts hopp kan jag ha? Jag vet faktiskt inte.

Sen är det en annan sak att jag visst kan vara tacksam för aspekter av mitt liv. Jag är tacksam att jag kan vara en del av den lovsjungande och tillbedjande skapelsen, att det inte avhängigt av nån sorts känsla av att tillvaron skulle vara särskilt lyckad just för mig, jag bara står där, och det är gott nog.

Men vad hoppet är, det vet jag inte.

– den samiska, var borta när jag tittade i kylskåpet inför kvällstét. Det fanns en skiva kvar av förra inköpet, så maken fick sin macka, men det kändes väldigt irriterande. Och jag tittade i väskan och minsann – där låg en förpackning philadelphia cheese, som jag missat plocka upp, men nån skinka fanns det inte. Så när vi druckit téet, skyndade jag bort till coop och frågade i kassan om det hittats nåt skinkpaket. Nää, hon hittade ingen anteckning, så jag störtade bort till charken, som såg ut att vara igång och ringde på klockan. Efter en lång stund dök det upp en gosse bakom disken och förklarade att dom stängde den manuella kl tre på lördagar, och jag log mitt mest urskuldande leende och sa att jag varit där kvart över elva och sen tydligen tappat bort skinkan på vägen. Då lyste han upp och gick till kylen och högg mitt paket och frågade om det var två hekto samisk. Jo men visst, och jag hade kvittot och allting, så det löste sig. Och maken får skinka till frukosten i morgon också. Han förklarade sig helt beredd att ta västerbottenost i stället, men nu blir det som vanligt iaf.

– ändå. Jag gnällde ju för ett tag sen över ett sms, som skulle gå i väg. Det tog tid innan svar inkom. Alla är inte som tonåringar, nej. Och det är klart att svaret måste gå en omväg ‘eftersom vi ju inte har mailadressen’, nej visst, men det hade ju gått att skicka svaret som vändande sms, att inte tala om att om det nu var besvärligt att skriva så många bokstäver i mobilen, så hade det ju gått att skicka ett pappersbrev. Adressen är dels bekant, dels rätt enkel att hitta. Ja, jag blev irriterad förstås. Men slutklämmen blev att ‘vi’ väl gör som föreslogs i sms:et, även om det skulle gnällas lite. Och nu hoppas jag ivrigt att saken är ur världen och att ‘vi’ kan gå vidare ett tag till. Man ska inte äga saker ihop med andra. Det blir så lätt trassel.

Och sen har jag gnuggat minnestrådarna febrilt, jag råkade se ett ovanligt namn, som jag visste att jag hade nån sorts relation till. Efter visst funderande kom jag fram till att det nog funnits en sökande till en tjänst, som jag skulle tillsätta för länge sen. Problemet blev bara att vederbörande kunde visa upp rätt bra kvalifikationer, men något knepigt var det. Jag ringde upp en kollega på orten och det visade sig då att senaste tjänsten avslutats något abrupt, eftersom reseräkningar (ständigt dessa reseräkningar) hade felaktigt attesterats av någon underställd, som hade en relation med den resande. Så det blev inget jobb här. Jag tog inte den sortens risker.

– det känns mycket lättare med mer ljus, dimmolnen lättade ungefär när vi åt lunch. Och jag gick till coop och handlade lite, är man borta ett par dagar, så tenderar det att eka lite tomt i skåpet, i sht som jag faktiskt försöka ordna det så att inte alltför mycket skulle stå i onödan.

Och jag lyssnade förstås på radio, när jag åkte hem, det är bildande. I bästa fall. Jag hörde en diskussion om hur jobbigt det är med relationer, i sht hur jobbigt det är att vara kvinna. Jo då, fast noga räknat är det rätt jobbigt att vara människa. Det är ju sällan en relation bara av sig självt blir perfekt, nån sorts motsvarighet till eleganta heminredningsreportage, som inte heller uppstår ur intet. Det pysslas och stylas och fixas innan bilden tas. Ett hem och en relation tar lite (mycket) tid att bygga upp. Tror jag.

– hjälpligt – tjugo minuter hemifrån. Och resan gick bra.

Det har varit så väldigt trevligt och bra och avkopplande på alla sätt. Faktiskt var det ännu bättre med en extra natt, även om jag kom dit senare på dagen än vad jag brukat göra.

I går var det utlovat halvklart, men så blev det inte, snålblåst och lite allmänt fuktigt. Men vi hade roligt ändå, vi tittade på en utställning av julkrubbor, 101 st närmare bestämt. Och själv museilokalerna var också fina. Sen promenerade vi bort till den stora kyrkogården, för ca två år sedan var vi där tillsammans, en avhållen vän vilar där.

Och just nu är det stora bordet här hemma täckt med kuvert som kommit och diverse saker som bör sorteras vidare. Sen. Lite senare iaf. Och maken hade fått tidningen TÅG, som låg här hemma i postfacket och väntade. Han var f ö inte så väldigt missnöjd den här gånge, han tyckte att det hade gått ganska bra. Tacksam för det.