juli 2011


hittar man något helt annat. Jag hittade min himmelsblå resemorgonrock i siden, mitt enda blå plagg. Den har varit borta nästan fyra år. Och jag har inte kunnat förstå var den varit, har letat en del efter den, och så plötsligt – på alldeles ‘fel’ plats.
Den lysande blå färgen. Och jag minns första gången jag använde den, dusch i korridoren, jag skulle tvätta håret. Vita väggar, november, tre veckor innan maken blev sjuk, jag var ensam i tystnaden, och ändå inte ensam.
Och den brukade sen följa med någon annanstans där jag var en kärkommen gäst. Trodde jag. Så underligt att den dök upp.
Dessa ting som bär minnen. Jag vek ihop den på ett annat sätt nu och lade den där den borde varit.
Om den någonsin används mer. A thing of beauty is a joy forever.

Annonser

Just nu tänker jag förstås mycket på Yngstes flytt. Allt som ska med. Allt som kanske får plats i vår lilla bil. Och jag är en duktig packare, men jag grubblar ändå. Det var enklare när dom andra flyttade. Då packade jag bilen full med saker och så den aktuella ungen och sen körde vi. Nu är det viss logistik runt maken också, barnen har bestämt att vi ska göra på ett visst sätt och maken är nöjd. Då får jag anpassa mig förstås.
Och jag får tjugo ensamma mil i bilen när jag lämnat av sonen. Mycket tid att tänka, prata med mig själv. Jag lyssnar så bra då.
Och här hemma fortsätter jag att leta efter det försvunna symönstret. Någonstans finns det. Och förstås vet jag exakt hur det ser ut.

– men jag har varit vaken en halvtimme och hunnit sätta limporna i ugnen och dammsuga nedervåningen. För ett tag sen ansåg jag att maken behövde nya byxor, svarta mjukbyxor är numer hans vardagsklädsel. Enkelt för att han ska kunna gå på toa själv, viktigt. Och han vill inte ha vita revärer eller loggor. Men dom nya svarta luddar så förtvivlat. Luddar är inte rätt ord, fäller snarare, som att ha en hund med hormonstörning. Överallt detta svarta skikt över allting. Jag får nog försöka köpa ett annat par i veckan som kommer. Jag har trott att dom skulle sluta fälla snart, men det tycks inte ske.
Och jag ska passa på att röja diskbänken nu när jag äntligen vaknat.
Ständigt detta plockande. Och det är bra att ha en vardag, fast det är söndag i dag.

Efter Mässan kom det in en okänd kvinna i kyrkan. Maken och jag är nästan ute när jag blir anropad av prästen, som antar att jag talar mest tyska av de närvarande. Helt rätt, visade det sig. Och tyvärr mer än den främmande kvinnan också. Jag skulle gissa att ryska hade varit mer effektivt, men där har jag bara ca tio inte så sammanhängande ord. Men så mycket blev klart att hon ville ha en busstidtabell till närmaste tätort. Och det finns det ingen. Tätorten, 20 km bort, har inga bussförbindelser dit. Dvs man kan på onsdagen beställa att få åka med en ev torsdagstur, som kanske går vid elvatiden, som infödingarna sa lite svävande. Och damen, som jag gissar var polska, såg ut att tycka att bara blev mer och mer underligt. Det tyckte jag också. Hon sa att hon bodde på orten. Men hur i all världen hade hon hamnat där, utan någon att fråga, utan någon som i förväg tagit reda på kommunikationer, utan nödvändiga språkkunskaper alls. Jag hade klarat mig ungefär lika dåligt på japanska landsbygden, tänker jag. Och hon såg trevlig ut, normalt prydligt fritidsklädd och inte särskilt bekymrad, mest förvånad att det inte fanns nån buss. Och det var ju egentligen jag också.
Jag hoppas att hon hittade nån mer kompetent person.

är det i dag. Och pappa har varit död länge, men det är hans födelsedag. Mamma försökte spara dom sista jordgubbarna till tårtan i dag, alltid. Det händer fortfarande att jag ser nån dödsannons för någon som var född samma år som han, och jag tänker att jag hoppas deras nära har tagit vara på alla åren.
Allt jag inte fick dela med pappa. Det är en stor saknad ofta. Allt jag hade velat fråga. Och aldrig mer någon som kunde klappa mig så tryggt på axeln, pappas varma händer. Jag gick sist ur rummet han dog i och jag steg fram och lade min hand över hans. Och sen gick jag korridoren bort därifrån och tittade ner på mina svarta stövlar och den rostbruna klänningen. Jag tog aldrig på mig den mer. Och i dag är hans födelsedag. Om två dagar min Äldstas. Jag missade lite där.
Vi äter hallon i kväll. Många hallon plockades i min barndom.

köpte jag nyss på Ikea. Jag är alldeles genomsvettig och hur trött som helst, bara av detta enkla. Fast jag har förstås gått runt bland en stor del av Sveriges och Tysklands befolkning, alla stannar plötsligt framför något oemotståndligt lockande, många har en sky av barn med sig, och i kassakön blir folk som galna. Men jag kom ut med lådor och livet i behåll.
Och jag tog en lista och skrev upp alla ting som rimligen måste handlas innan sonen transporteras norrut, alternativ och pris, jag är på mitt sätt himla effektiv. Men den listan handlas en tidig förmiddag. Man får inte vara dum.
Vi har gardindiskussionen kvar. Sonen anser att gardiner är helt onödiga. Han ska inte bo ensam ute i skogen, så jag röstar för gardiner. Systrarna säger – ‘tar han hem en tjej så vänder hon snabbt om han inte har gardiner’. Jag vet inte om han inser allvaret i argumentet. Å andra sidan kanske hon tycker synd om honom och bestämmer sig för att ordna till det.
Alla dessa val.

Det händer att vi möter ondskan, den obegripliga. Den kan se mycket olika ut. Ett ansikte har den fått för oss i det som hände för en vecka sedan. Och ondska smittar, hämndbegär är ett resultat. Det är viktigt att försöka att inte dras med i hatets virvel.
Jag är tacksam att det finns människor som åtar sig att vara försvarsadvokater också för någon som begått obeskrivliga, avskyvärda brott.
Jag läser Bodil Malmsten där hon är besviken på Reinfeldt. För lite och för sent, inte tillräcklig tröst här och nu. Fast jag har aldrig väntat mig tröst från Reinfeldt, och att de av tidningen valda bilderna på honom skulle göra det hela ännu sämre är för mig besynnerligt. Och att fängelseprästen, som kommer att vara en av de få som har tillträde till gärningsmannens cell, skulle ‘intimisera en massmördare’ för att han omnämner honom med förnamn är också obegripligt för mig. Fängelseprästen står på sin plats och möter ganska mycket varje dag, som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Jag minns en mycket ung präst, som berättade hur det kändes att gå in på en låst avdelning med många lås och många nycklar, där det satt människor som gjort saker vi sällan vill tänka på, vi andra. Det är inte att relativisera ondskan, det är att se den i ansiktet varje dag, och aldrig aldrig acceptera att den får sista ordet.
Och nyss läste jag några ord av Anders Mathlein, som jag inte vet något om, men ungefär så skrev han – Personligen anser jag att när livet tycks orättvist så kan man finna någon tröst i tanken att om det vore rättvist, så kanske man skulle ha det ännu värre.
Det gäller för mig men förmodligen inte alls för dig som läser. Rättvisa skulle kanske fungera för dig. Jag hoppas på barmhärtighet. Det är vad jag behöver.

Nästa sida »