Tigerliljan's Weblog

jag försöker tillägna mig makens tillstånd, visst är det bättre att ha dom än att enbart famla i mörkret. Men ibland hjälper det inte alls. Just nu t ex fastnade han i trappan, helt övertygad om att han inte stod på vänsterbenet, vilket är ganska bisarrt för den som står bredvid, – ‘men jag känner det ju inte’ – nej, men benet finns där, har funnits där hela livet. Och han vågar inte lite på det. Och blir alldeles panikslagen över att han inte kommer att komma någonstans. Det verkar rimligt för honom på något sätt att han kommer att tillbringa resten av sitt liv darrande i trappan utan vänsterben. Han är totalt utmattad nu. Fysiskt och psykiskt.

Jag är enbart psykiskt utmattad. Och undrar hur det ska bli. Ingen vet. Allas sjukdomshistoria är individuell.

Och jag känner att den ev avlastningen, som kanske blir av v 33, är väldigt välbehövlig.

Jag skulle önska att jag kunde mer, visste mer, orkade mer.

– fast nu var det övningskörning med Yngste. Han ska göra ett ryck med körkortet är det tänkt och behövde lite uppfriskande praktik med mor. I söndags tog vi första varvet – på mycket länge. Han var oerhört upprörd över att det inte precis gick som ett rinnande vatten. Men efter start-och-stopp på en öde parkering körde vi runt lite i den glesa trafiken för att han skulle få lite känsla. Och i kväll gjorde vi en ny vända. Väldigt mycket bättre, avslappnat och bra. Dragläge i backe. Backa. Jag tror betydligt mer på projektet nu.

Fast mina nyanlända tonerkasetter vill inte alls. Jag är upprörd. Och det hjälper ju inte. Jag får nog ta mig nåt lugnande. Ahlgrens fruktbilar hjälpte inte så vidare. Det hade jag kanske inte trott heller.

Jag överlevde. Jag tycker det är ännu obehagligare att gå till hygienisten än till tandläkaren. Och efter en halvtimmes skrapande och fixande överlevde jag resten bara genom att tänka – ‘jag kan resa mig upp och gå härifrån om det blir värre’. Fast jag satt kvar. Och jag har inga tandköttsfickor och jag sköter mig hyfsat. Jag hoppas behålla mina (väldigt lagade) tänder länge. Mamma hade löständer hela mitt liv.

Sen åkte jag förbi coop på hemvägen och köpte rökt lax, så det blev pasta med blandad lax, broccoli, citronrasp, cr fraîche och dill. Snabbt och gott.

Och ett sms har kommit om färgleveransen. Noga räknat har jag fått ett mail med tack för beställning, ett mail att man packar, ett mail att man sänt i väg och ett sms att man sänt i väg och ett att det kommer snart och nu ett att det har kommit. Lite överambitiöst kanske.

har inte riktigt landat än. Och vaddå – det är ju mer än tre timmar innan vi ska börja tugga. Och innan dess är det tandhygienisten, sista gången med just henne, fast jag antar att det inte blir nån skillnad.

Och det regnade lite kallt i morse så jag stannade fegt inne. Och har jag tur kommer väl mina billiga färgpatroner i dag eller i morgon. Men i morgon ska vi åka till havet, eller snarare till Äldsta som fyller år. Lilla hon, hon föddes en söndagskväll. Och Yngste följer med och stannar över natt, maken och jag åker hem på kvällen. Den egna sängen har sina förtjänster i synnerhet som jag där skulle behöva sova i överslaf, och tanken på att vackla ner på natten när maken ska till badrummet och han dessutom har svårigheter att ta sig ur undersängen – nej, man får anpassa sig. Och det är trevligt att alls kunna åka. Kanske kan jag bada.

som frenetiskt surrar runt när man tar i soppåsarna. Och jag bevakar mjölkpaketen som en hök och skruvar på korken så fort jag hinner. Maken tycker jag är lite manisk, men jag hatar verkligen att hälla upp och så ligger det en liten fluga där. Och jag viftar frenetiskt när jag stänger kylskåpet.

För ett par dagar sen stod det i lokaltidningen om en lycklig docent som hade funnit Europas tätaste bestånd av olika sorters blomflugor på några ynka kvadratmeter i närheten av där vi bodde förut. Vi har alla olika skäl till lycka, blomflugor – oavsett sort – ingår inte i mina.

Men jag har tömt dom ordentligt sopsorterade påsarna nu iaf. Det känns så härligt när det är gjort. En ny start på något sätt.

Och i morgon ska jag till tandhygienisten. När maken var där sa hon att det var sista gången dom sågs, för hon ska flytta. Men tydligen inte än då.

hade mina föräldrar. Och min farfar. Han brukade läsa på och skicka efter nya sorter. I kanten av stora trädgårdslandet, närmast sovrumsfönstret, planterade han alltid dahlior, men sen fanns jordgubbarna. Och mamma sparade alltid de sista jordgubbarna så det skulle finnas till i dag, pappas födelsedag. Och jag minns alla olika skålar hon använde, ofta en stor vit i flussglas på fot. Tårtfatet har jag. Och jag minns fortfarande min förvåning när det kommit hem till mig och det skulle vara tårta och maken skulle ta fram ett fat och jag självklart sa – ‘ta tårtfatet’ och han inte förstod vilket jag menade. Vi hade ju ätit tårta från andra fat förstås.

Och visst – jag vet ju nu hur det ser ut där jag växte upp, men för mig doftar vit- och gulmåran, bersån är välklippt och gårdsplanen slät. Mina föräldrars egenhändigt byggda hus är rött och gult för mig, inte vitt. Och katten sitter på taket.

Pappas varma händer och vänliga blick. Jag minns fortfarande känslan morgonen när han hade dött på natten och jag stod och borstade tänderna och tittade upp i spegeln och såg hur lika vi ändå var. Och nu var det bara jag kvar.

– så kan man väl sammanfatta. Och jag hade gärna sovit en timme till i morse, men en annan dag kan det hända.

Jag cyklade i väg till närmaste kyrkan och trampade sen snabbt hem efteråt i det lätta regnet. När jag hämtade maken till gröten var det första han sa – ‘tänk att jag var nere vid stugan i går’ – absolut en av sommarens höjdpunkter för honom. Och han förstod att om jag sagt något innan hade han verkligen tjatat hål i huvudet på mig om det att inte skulle komma att gå.

Och jag satsar på lasagne i dag, Yngste äter lunch hemma och det är minimum att vara tre tycker jag. Ja, man kan frysa in, fast just lasagne har enormt lång upptiningstid.

Och jag har just skickat efter färgpatroner till skrivaren – billiga (ha – knappast) varianten. Men dom som sitter i har hållit väldigt länge, så nästa gång är det mer prisvärt att köpa ny skrivare.

att nånstans på mitten där på den ganska oländiga stigen i dag var det riktigt hektiskt. Maken vägrade absolut att samarbeta, Äldste hade inte kommit än och svärsonen och Yngste försökte få till en transportväg där enda möjligheten verkade vara att maken reste sig ur rullstolen och gick ca en och en halv meter. Han vägrade. – ‘Jag kommer att ramla och slå i huvudet’ upprepade han hela tiden. Han ville bara sitta kvar där han var. Och Yngste och svärsonen gick ner till stugan för att leta reda på ev hjälpmedel, plankor eller nåt, och jag plockade de minsta skogshallon jag sett och ett par björnbär och gav maken, Tvåan kom upp med var sitt glas vatten för det var rent tropiskt där och då. Och så dök Äldste upp och plötsligt var dom tre män, en på var sida och en bakom stolen och kunde lyfta hela stolen med maken i över det besvärliga partiet.

Sen ville maken inte äta Tvåans läckra biskvier, som han sa – ‘det är tungt nog ändå för dom att bära mig’ – fast han åt bulle och tårta. Nå ja. Och till slut var han beredd att resa sig ur rullstolen, jo då, det gick, för han ville så gärna titta in i stugan och sen gick han för egen maskin så där tjugo meter av vägen tillbaka, men sen blev det rullstol igen.

Och han är fortfarande alldeles euforisk över att han fick vara med om detta äventyr i dag. Och det beror helt på att Yngste inte gav upp.

När vi skulle gå in i hissen såg maken att vi hade med rullstolen och jag förklarade att vi skulle inte hem till Tvåan, vi skulle till stugan vid sjön med den alldeles oländiga lilla gångstigen. Och han sa förstås – ‘det går aldrig’ och han hade nästan rätt. I alla fall under en del av försöken att komma fram, då när han själv vägrade komma ihåg hur man reser sig ur rullstolen. Rätt mycket kaos en rätt lång stund. Men sen kom Äldste och anslöt. Så svärsonen och sönerna bar ner honom i rullstolen och det var alltså en total bragd. Sen satt vi vid stranden utanför stugan och drack kaffe och åt tårta och sjöng och hurrade för svärsonen.

Sen var maken så uppiggad att han gick över den lilla gräsmattan vid stugan på hemvägen och sen bar dom honom uppför den förfärliga backen i rullstolen igen. En alldeles märklig dag. Och jag tror jag drack tre liter vatten av pur stress och värme, så det var lite panik på hemvägen innan jag nådde toaletten. Men nu får vi vila.

Och det var så tydligt att det går inte att diskutera med maken när han låser sig, då är det bara handfast kraft som har någon inverkan.

är en liten tätort. För rätt många år sen byggde man ‘höghus’, dvs tre stycken åttavåningars. Brandkåren hade inte tillräckligt långa stegar då, men det har å andra sidan inte brunnit där än. Nå, dom tre husen står bredvid rondellen jag passerar varje dag på promenaden och det finns en liten äng på baksidan av dom. Och där sprang två rådjur i morse till min förvåning, jag har faktiskt aldrig tänkt mig att rådjur kan dyka upp mitt i trafiken där. Man lär sig.

Och i dag fyller svärsönerna. Vi ska göra ett försök med den närmaste, det bestämde vi i morse. Och jag ska köpa tårta, så pass stor är tätorten ändå, det finns tre bagerier. Frisörer är det ännu mer gott om.