Tigerliljan's Weblog

blev det här i kväll. Maken äter alltid sina fem kvällstabletter vid diskbänken med ett glas proviva. Fast i kväll hörde jag att han inte gick ut i köket utan rakt upp i trappan. Så jag störtade efter med provivan och tabletterna, så han fick sluka det hela två trappsteg upp. Dumt av mig, jag kunde ju lika gärna ha låtit honom gå uppför hela trappan och räckt fram medicinen där uppe. Men annars har det varit en behaglig och bra kväll. Maken gastade på mig när det var ett inslag om studentmössor, och minsann! stod inte den allra raraste vännen där.
Min egen studentmössa ser mycket begagnad ut, redan från början, en vänlig klasskamrat lyckades spy på den på ett tidigt stadium, så jag försökte få bort det mesta och mössan krympte lite och blev gulare än normalt. I synnerhet krympandet var katastrofalt med mitt hattnummer.

för Hosanna och Jansson. Vi har haft en underbar eftermiddag och kväll. Så god mat och mycket prat! Det hakade sig en aning för maken när han skulle ta sig till bilen, han kunde inte se bakåt si, och det kan faktiskt inte jag heller. Men efter lite funderande kom han in i bilen. Mycket regn på hemvägen, men han hade fått se många vitsippor på vägen dit.
Och jag stod ute och rökte och tittade på mattan av vitsippor och den vackra lövdungen runt deras bostad. Grannen eldade, så den obligatoriska valborgsröken virvlade.
Maken och jag firade många gånger valborg på ett ställe där körsången hela tiden avbröts av tågen, som dök upp och försvann i en enorm ljudridå, men värst blev det den gången någon trodde att eldarna hade tappat kontrollen över elden och ringde brandkåren som kom mitt i sjungandet.

Det är fint att ha nyputsade fönster. Nu hade jag laddat, det tar inte lång stund i en lägenhet. Men det regnar. Och jag är inte ledsen alls. Lördag? Måndag? En annan dag, hur som helst.
Fast diska måste jag. Lite smådetaljer har samlats under ett par dar. Det är bra när det är gjort, alla dessa små saker som staplas på en växande hög. Jag vet ju att det finns ingen annan som gör det, jag kan inte ens få det gjort med att tjata. Att tjata på sig själv är improduktivt. Det är för- och nackdelar med att bestämma nästan allt själv och att göra allt som måste göras själv.
Nu ska jag lägga mig en stund framför tv:n och bestämma över fjärrkontrollen, maken sover.

Lite har maken blivit påverkad av de två senaste gångerna han ramlat. I kväll på väg ur badrummet sa han – ‘jag blir rädd när jag tänker på att så här dags kan ju ingen komma och hjälpa mig, då blir jag liggande’. Och då kunde jag ju åtminstone lugna honom med att larmgruppen faktiskt har öppet dygnet runt. Han hade bara inte trott det. Jag fylls med sån ömhet och sorg över hur han har det i såna stunder.
Det blir inte lättare av att jag tappade humöret tidigare i kväll, när han hade svårt att se i tvtablån, och då ville han att jag omedelbart skulle släppa det jag höll på med. Hjälplösheten hos denne kompetente man, det är svårt. Där hjälper ingen larmgrupp i världen.

intensivt på nånting, kan det ändå bli nåt helt annat. Det är bra. Jag har gått länge och funderat på ett inlägg om skillnad/likhet mellan försoning/förlåtelse, för det är nånting jag funderar rätt mycket på just nu. Men det ligger lite för nära. Inte färdigt än, om nånsin.
Och då är jag tacksam att jag, som nästan alla torsdagar, åkte ut till lilla kyrkan i skogen. Att en stund stiga ur tiden, ur mina egna taffligheter och brister, förlåten och nytvättad i själen – åka hem med evighetens ljus i hjärtat, omgiven av en matta vitsippor vart man ser, påskliljors gula ruggar, vattenblänk, svagt ljusgrönt skimmer i lövträden. Och fågelsången, när bildörren öppnas. Lovsången som jag också får vara del av.

drar in på ‘vår gata i stan’ också. Eller snarare vid vår rökruta på jobbet-utanför-hemmet. Den stora askkoppen är placerad vid varuintaget. Ovanför dörren finns tre balkar, ca 1 dm i fyrkant, ihåliga. Den i mitten (precis ovanför dörren) har just utsetts till bostad av en rödhake. Den har byggt upp en rejäl yttervägg till lilla hemmet sen i går. Min pappa hade grustag, och mellan dom bullrande maskinerna byggde fåglar bo. Stenkrossar låter, undrar så här i efterhand om dom var döva eller blev det efter några generationer, eller om dom bara tappade gehöret och sjöng konstigt. Och jag hoppas bara att rödhaken har tänkt igenom var bajset ska läggas. Inte i huvudet på mig när jag går ut, förutsätter jag.

fortsättning på min kamp med maten…Nu har jag tänkt ut och handlat det som ska till. I morgon äter maken och jag lax med mangosalsa och ris, lördag blir det nån sorts köttfärssås, söndag ugnsstekta potatisklyftor och fläskfilé saltimbocca. Nu behöver jag inte ha panik för det. Inte så originellt, men vi kommer att överleva. Jag har dessutom jäst hemma, så jag kan baka limpor.
Men – något helt annat: ibland tittar jag på vilka konstigheter gör att folk hittar just till mig. I dag var det ‘halsdarrig’. För inte så hemskt länge sen var det nån som mycket upprört sa till mig – ‘jag förstår inte att du ska vara så halsdarrig’ – och det är jag inte alls. Jag är en mild, blid, blyg och vänlig person, så jag kan inte förstå varför detta ska klistra fast vid mig? Det är väl smällar man får ta.

I går var jag ju så exalterad över att jag redan kvällen innan kommit på vad vi skulle äta. Så jag glömde totalt bort att vi bör äta nåt i dag med. Frys- och kylinventering, med allt starkare panikkänsla, slutade i marinerad (fråga mig inte i vad) kycklingfilé, pasta (gåva av son&sonhustru, så det är tjusig pasta) och sås på gorgonzola och fraiche. Vi överlever. Men just den där känslan – vänta nu, det är något jag glömt. Och så är det MATEN, då är man väl lite väl okoncentrerad.
Matsedel, ordentligt genomtänkt, så där som jag gjorde förr – absolut en bra idé. Väldigt bra. Men då måste man komma ihåg det också. Äh.

kom och gick. Jag tittade med förvåning på Janne Josefsson. Att vem som helst kan bli lite skakig när han dyker upp i ens närhet, kan jag nog förstå, men hur de deltagande/icke deltagande i kvällens program kan vara så korkade, förstår jag inte. Tror dom att han släpper taget? Om man har brustit i kontroll är det ingen idé att bara skaka på huvudet, kan jag tycka.
Och sen har jag suttit och funderat över förlåtelse. Vad man kan och måste lämna när ens motpart helt enkelt inte förstår. När perspektiven är så olika att det skiljer mil i verklighetsuppfattning. Jag bestämmer mig för att tänka att jag kan aldrig veta, om mitt sätt att se kan delas av någon annan, men om inte starka skäl för motsatsen visas, måste jag lita på mig själv och lämna avgörandet i Guds hand. Jag får, kan och måste vila där. En stilla natt önskar jag alla.

som Äldste sonen säger. Tydligen har det varit trassel med fönsterhissar, så jag fick den gratis! Och faktiskt, den har varit lite hackig och inte velat stanna exakt när jag har velat hela tiden, men vi hoppas på bättre tur med den nya.
Så passade jag på att beställa den årliga servicen också, men den är ju inte gratis. Så då blir det en repris på diskussionen med maken från i morse -‘jaså, du ska hämta bilen?’ – ‘nej, man lämnar in den på morgonen och hämtar den em’.
Maken – ‘ja, det kan väl inte jag veta’. Kanske inte, men jag tycker det är så självklart, men har man inte riktigt koll på före/efter sammanhanget så kan det kanske vara lika troligt det ena som det andra.