Tigerliljan's Weblog

komma i säng lite tidigare än vanligt. I eftermiddags satt jag framför datorn och somnade sittande på min inte så väldigt ergonomiska stol, det tyder på sömnbehov. Sen är det en annan sak att jag bytte påslakan i dag, och just det råkar prassla så väldigt när man rör det, så jag blir bekymrad över att väcka maken, när jag viker det åt sidan. Jag klagade på prasslet, när han lade sig, men han fnissade och tyckte att jag var lite perfektionistisk. Det må så vara, men jag har tvättat det i minst två år och det prasslar ändå. Och maken sover förvisso igenom passerande godståg, men när jag försiktigt stänger dörren, eller prasslar med detta lakan, så händer det att han undrar om det är morgon nu.

på Mr Bean f n, och jag tycker det blir lite plågsamt, så jag gick in till datorn i stället, jag gillar visserligen Rowan Atkinson, men i mindre doser kanske. Och det blev kladdkakemuffins och rentav fyra söndagsmiddagar. Jag tänker satsa på ett annat sånt projekt nästa lördag också, sen behöver jag inte laga söndagsmiddagar förrän i slutet av november. Visserligen låter det väldigt avlägset, men snart är vi där.

Och nyss satt jag ute och var så innerligt tacksam över att det är en varm kväll, fortfarande ljust. Lavendeln på bordet där ute prunkar, hänglobelian (som jag i sista stund räddade ur larvernas käftar) har fått en ny blomstring och det lilla sorgliga plättar i luften, som jag fick tag i, är väldigt grön. Om det nu blir skyfall i morgon, så får vi ta det då. Nu är det fantastiskt.

gav jag upp lite grann, men nu ska här lagas söndagsmiddag, eller snarare tre söndagsmiddagar. Kan hända lyckas jag göra kladdkakemuffins också att stoppa i frysen. Det kommer alltid dagar, när man inte orkar så mycket. Jag försöker ta vara på dagarna, som de nu ser ut.

Sen läste jag förstås om morgondagens 80-årsminne av starten på Andra Världskriget, både i SvD om den svenska kvinnan som omedelbart före kriget gift sig och bosatt sig i Dresden. Ett livsöde att betänka, sannerligen, vem vet hur mycket man hade förstått i dåtid. Jag vet att min pappa var utpräglat engelskvänlig och köpte Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under kriget för att hålla sig uppdaterad, men andra hade andra utgångspunkter, kulturella band till Tyskland. I lokaltidningen intervjuar man en man, som hamnat här, men som berättar om sin mormor, som var läkare i Polen och hur kriget påverkade hennes liv. Och jag tänker att kanske vet varken han eller journalisten att i dessa trakter hamnade det ganska många människor från Polen efter kriget, både judar och andra, som kom med Vita Bussarna. Och maken berättade om att hans mormor och hennes granne tog hand om var sitt tyskt krigsbarn, som det hette. Maken har efteråt förstått att det möjligen var två pojkar med tyska fäder, där efter kriget.

eller heter det lördagmorgon? Ah ja, det får vara hur det vill, jag vaknade iaf lagom, så där så jag kunde klä på mig och kamma mig och ta ett glas juice innan jag handlade skinka och lite annat på coop och sen potatis och tunnelodlade jordgubbar på torget. Det bör vara årets absolut sista, tänker jag, doften är rätt iaf. Och jag var så tidig att man höll på att plocka fram, jag gillar ju det. Och där stod dom, den jätteskånske mannen, hans thailändska hustru (som räknar väldigt skojigt, hon säger 88 för sig själv, när hon uppenbart menar något annat) och så en grekisk man, som råkade bo i samma trappuppgång som svärmor, som brukar hjälpa till att lyfta lådor.  Och sen kom det en kund till, som jag råkar känna lite. Hon skulle enligt egen uppgift göra potatisgratäng, och det är ju gott, fast det hjälps inte, jag tänker på helt andra saker när jag ser henne. Man kan se hur socialt lyckad ut som helst och ändå ha svikit människor som borde stått en närmast. Det kan vara sorgligt att veta för mycket om människor man snavar över.

är inte makens och min grej, det är vi helt ense om. Andra får gärna äta, men helst inte vi, nej. Men grannarna alldeles under har tydligt haft surströmmingsfest i kväll, det tycker jag är trevligt, dom brukar ha det så här års. Dom sitter ute och äter. Nu råkar jag ju hinna ut ett par gånger under deras kalas, och det blev lite komiskt i dag. Första gången jag gick ut hörde jag att någon av dom berättade en historia om en av det lokala prästerskapet, men jag hörde inte vad historien gick ut på. Nå ja. Nästa gång jag öppnade min dörr höll dom på och diskuterade övervakningssamhällets faror. Och nästa gång diskuterade dom byggfirman, som Äldste har anlitat, man nämnde chefens namn, så mycket fattade jag. M a o en ganska typisk sån kväll, tänker jag. Och nu har friden sänkt sig.

Jag tänker på en mycket avhållen vän, som berättade att när han och hustrun blivit bjudna på surströmming, så tänkte dom att det var bäst att köpa en burk och öva hemma. Men dessa två människor, födda nästan så långt söderut man kan komma i detta land, klarade inte riktigt det hela. Och som han sa – ‘jag kunde ju inte slänga burken i soporna heller, så jag fick gräva ner den’. Sen fick dom väl satsa på att grupptrycket skulle ha sin verkan, när dom väl hamnade på festen.

jag nu hade haft den där extra dm arm, så hade det inte blivit den där lilla biten kvar i hörnet av minsta högra fönstret. Fast nu är det så lyckligt att jag har en orkidé, som står så lagom och täcker just den lilla biten av det där ytterfönstret, så jag behöver nästan inte bekymra mig om det.

F ö fnissade jag lite. Maken satt och läste småannonser i lokaltidningen och hittade en där man erbjöd björkved. I säckar, 900 kr/st. Inte vet jag om det är ett överpris, jag har inte kapat ved sen jag var barn. Och så angavs det ett förnamn under annonsen, och då drabbades maken av posttraumatisk irritation. Det råkade vara så att en sensommar för ett antal år sen, så kapades det ved på morföräldragården, dvs det var makens morbror, Äldste och så makens ena kusin, som kapade. Man kan inte ens med bästa vilja i världen påstå att kusinen slet mest, om man säger så. Men det blev en hel del ved iaf. Senare, när morbrodern inte längre kunde bo där, så tog kusinen en kärra och körde ca fyra mil enkel resa och lastade på veden och körde hem den till sig. Detta har irriterat maken oerhört, att man – utan att diskutera det med andra – bara lade beslag på veden, och nu slumpade det sig att den här stackars vedsäljaren hade samma förnamn som kusinen.

balkongen, som jag tjatar om, den är allt rätt besvärlig att putsa fönstren i. Jag gjorde ju ett försök i våras, och det blev inte helt lyckat. Jag gav upp ett av dom mindre fönstren, längst ner höger, för det kändes farligt att ens försöka. Men i dag gjorde jag ett nytt försök, den här gången försedd med smal gummiskrapa, bred gummiskrapa, en skrapa med en luddig tröja på sig, förlängningsskaft, stege och hushållspapper. Det gick bättre. Jag skulle kanske inte säga att det är helt lyckat, men bättre ändå. Och lyckligtvis är ju alla människor, som passerar nedanför våra fönster, så upptagna av sina mobiler, så ingen tittar upp. Ingen behövde alltså ängslas över om jag skulle ramla ut. Och jag är väldigt försiktig, men jag skulle egentligen behövt en dm längre armar, då hade det fungerat bättre, men det är ju för sent.

Och maken reste sig till maten och sa att han kände sig väldigt bra i kroppen i dag, och det var fint. Sen åt vi pasta med ugnsbakad lax, rökt lax, broccoli, lite citron, lite crème fraîche och rätt mycket dill.

och det är jag så tacksam för. Det var fortfarande väldigt dimmigt, när jag gick upp, men nu är det snarare växlande molnighet.

Och i går tittade jag på ett av alla dessa evinnerliga program om ruttna engelska jättehus, som folk restaurerar. Någon hade ett väldigt vackert georgian country house, som tyvärr brunnit 1931, och då hade originaltrappan gått åt, och dåvarande ägarna hade satt in en mer vanlig trappa. Men nu så, det blev en handgjord i rätt stil för 40 tusen. Pund. Så det är trots allt lite enklare förhållanden vi rör oss med. Äldste skickade en bild på det nylagda golvet, där vedspisen ska stå, så vackert med snedlagda plattor i vitt och terrakotta, och ytan bredvid spisen, som senaste gången täcktes med en obeskrivlig brun nyans på plattor, har nu fått små vita. Det såg också vackert ut och jag tänker att i detta kök behövs all tänkbar hjälp för ljuset. Det är roligt att något händer, även om man väl kan säga att likheten med dom engelska renoveringarna är att man hamnar efter i tidsramen och över i penningramen.

Mina petunior har sett sorgliga ut ett tag och jag har tänkt flera dagar att jag borde göra något åt det. Och i dag, när jag gick till apoteket, så passade jag på. Det finns en blomaffär mitt emot apoteket, så det var enkelt på så sätt. Man hade redan fått in ljung, men det kändes inte aktuellt än. Jag brukar ta mig an ljung i slutet av oktober, och sen finns den här fem månader, det får räcka. Jag har ju en fin pelargon så jag kompletterar den med ett par vita astrar av någon typ.

slog till, där hos tandläkaren. Jag hjälpte maken till en stol i väntrummet och då kastade sig en kvinna över honom med stor entusiasm. Dom hade uppenbart träffats  för rätt länge sen, och hon var väldigt entusiastisk över att träffa honom igen, men hon berättade självklart inte vem hon var. Ja ja, maken är social förstås. Och sen fick jag gå in och dom började ta dessa eländiga röntgenplåtar och så blev dataskärmen svart. Inte så lyckat. Maken hade, där han satt, sett en takspot riktad mot honom, som började blinka intensivt och sen smällde den. Det tog ett tag innan man fick ordning på alltihop igen. Men jag blev fixad och allt var bra, min vassa tandkant blev lite tillslipad och annars var allt som det skulle.

Sen var det makens tur och han hade ett litet hål, som ska lagas nästa torsdag. Favorit i repris då. Och Bästa fd Grannens man dök också upp där i väntrummet. Och maken hade lyckats socialisera med en bekant kvinna, fått veta att sonen övertagit deras hus och att mannen var krasslig och lite allt möjligt. Sen dök en f d granne från tiden i stora huset upp, och henne hade maken också haft ett längre samtal med.

Men nu har vi ätit ärtsoppa, regnet har upphört, och jag ska gå till apoteket. Den utlovade medicinen har tydligen dykt upp.