januari 2016


också nyss, förstås. Den där sorgligt dyra almanackan jag köpte med bara älgar som motiv, har nu en stilig älg som promenerar i blek grönska. Bra. Och tjugonio nya dagar ligger framför. Eller hur många det blir vet jag förstås inte, ingen vet. Jag pratade förut i kväll med en avhållen vän, som kände sig ha fått mer närliggande anledning att fundera på det där med livets korthet och hade ringt upp en vän för att boka för sin eventuella begravning, och han hade klokt nog svarat att det var väl iofs inte säkert vem som skulle bli sist kvar. Nå ja, sist ut släcker lampan, eller hur man säger.

F ö är jag en aning irriterad på lampan över köksbordet, den där som maken köpte för väldigt länge sen, och som jag aldrig skruvat i nånstans, eftersom jag varit skeptisk mot det där ljusrelät, som ska reagera på dagsljus. Klokt av mig, visar det sig, för vi har väldigt olika uppfattning om dagsljus, lampan och jag. Den har nu två kvällar stängt av sig när maken och jag sitter och sörplar té på kvällen. Det är inte dagsljus än. Sen kommer den igång en kvart senare. Så när jag handlar på onsdag är lampor med lagom fattning en prioriterad detalj.

så mycket jag kan. Jag ska vara med på ett litet möte i morgon, jag går upp (?) när klockan ringer, ber laudes och går till coop och köper sallad och frukt. Sen gör jag frukost till mig och maken och ser till att han blir klar inför dagen. Sen ska jag möta folk vid tåget och gå till en liten lokal och mitt på dagen ska vi gemensamt ta en liten promenad, där jag tar med cykeln. Och så går dom andra och äter tillsammans och jag cyklar hem och hjälper maken och äter resterna från dagens middag och sen går jag tillbaka till mötet.

Sen åker dom andra hem till sina olika håll och jag går hem och ger maken medicin. Det bör fungera.

Och dagens höjdpunkt i dag var att sitta med det lilla mjuka barnet. En annan höjdpunkt var den lilla filmen Äldsta skickade från sin yngstas kör, så roligt att se henne koncentrerad och energisk. Och så söt, sin far upp i dagen.

smälte. Och för en gångs skull åkte vi inte till kyrkan på förmiddagen utan åt lunch först, och då hann bilen bli helt snöfri. Bra. Och vid skära kyrkan hade man öppnat grinden på vid gavel, så det var lätt att komma in. Glädje och tacksamhet.

Och sen hade jag tagit med lite blåbärsproviva i en burk, så maken kunde äta sin eftermiddagsmedicin i bilen. Och vi åkte till nästa kyrka, där lilla nästminsta skulle sjunga i kören, kyrkan som maken gick i med sin mormor och där alla släktingar är begravda på kyrkogården. Och vi var först och slog oss ner i femte bänken, maken sa att han och den älskade mormorn brukade sitta där. Så småningom kom lilla minsta och nästminsta och svärdottern och satte sig bredvid oss (Äldste var krasslig hemma) och det hela sparkade igång. Det är fint att få ha ett barnbarn i knät, lilla minsta kom och satt en stund. Med sin kanin.

Och sen gick vi ut i snöstorm, bokstavligen. Maken höll knappt på att se bilen i allt som virvlade runt. Det var skönt att komma hem sen efter fyra timmars utflykt.

i svalen i går. Den låg där och vände sin friska sida åt mitt håll och så när jag tog tag i den så var det bara slask i halvan neråt liksom. Och jag slängde den snabbt i kompostpåsen. Men då började den lukta. Väldigt mycket sur apelsin. Och samtidigt var jag för lat, så jag orkade inte gå och slänga påsen, men i morse tog jag med den när jag ändå skulle hämta tidningen. Jag blir förvånad över att folk inte kan tänka ett dugg, när det gäller sopor. Om nu ena kärlet är fullt, så där så att locket börjar glipa en dm när man har lagt i sin påse, varför kan man inte då lägga sin påse i kärlet som står bredvid och bara är halvfullt? Jag fattar inte det. Men jag tog den översta påsen och lade över. Så. Jag tycker det är äckligt med flaxande fåglar med sopor i näbben på gården (och sen råttorna då).

Och för att förjaga apelsineländet har jag nu bakat kladdkakemuffins i förhoppningen att chokladen ska vinna.

Och det hade snöat två cm när jag vaknade.

av mina fyra barn i dag. Det är väldigt sällan det händer. Först Äldste som ju var krasslig, annars hade vi rentav träffats i stället, men ändå. Och så Äldsta, vi sms:ade först, men sen blev det enklare att jag ringde upp. Och gemensamt enades vi om att det är sällan man hör något från Yngste. Det kände han tydligen på sig, för han ringde senare. Och tydligen hade han ringt när vi inte var hemma (och det är ju sällan). Båda dom senare samtalen rörde sig om början av maj, svärmors födelsedag och vår eventuella lilla resa veckan efter.

Men Yngste berättade också att när han var hos Äldsta för ett par veckor sen, så hade han köpt skridskor och varit ute och åkt med systerdöttrarna. Det var länge sen han åkte och först hade han känt sig som Bambi, men svågern hade haft med puck och klubba och då hade det fungerat. Han spelade ju hockey i unga år, milde tid så många timmar jag tillbringat i kalla ishallar. Och han var så glad att han hade snört på sig skridskor igen. Och jag minns hela rustningen som skulle på då, benskydd och dom vadderade shortsen, axelskydden och halsskyddet och hjälmen och handskarna. Lite enklare nu skulle jag gissa.

– den åldrige morbrodern. När vi kom in och hälsade på honom och gratulerade honom så satte vi oss vid bordet och han pekade på en bild och sa makens namn – och ‘den där bilden av mormor har du väl aldrig sett?’. Och det var alldeles rätt alltihop. Men sen virrade det till sig på många olika sätt, det är ju t ex inte dan före julafton i dag, men det var inte mycket att bråka om, tänkte jag. Och inte har han heller varit där ett par dagar, utan sen i juni, tror jag, men whatever. Och stundtals försökte svärmor rätta honom, men han hörde inte alls vad hon sa, eller vad vi sa heller, och hon hörde inte särskilt mycket heller på sitt håll, så relativt märkligt var det allt. Men tårtan var god. Och svärmor hade bakat bullar i toppklass förstås.

Och när vi kom hem ville maken ha en liten planeringsgenomgång av början på maj.

– hur det fungerar här. Jag pysslar med nånting och maken ropar – ‘nu får du hjälpa mig här’ och jag störtar dit. Det kan ju vara remoten igen. Nej. – ‘Hur är det nu med tårtan, är den hämtad och vem ska göra det?’. Ja, just det. Nej, den är ännu inte hämtad, jag hämtar den vid överenskommen tidpunkt. Jag gör detta. Inte helt ovanligt hemma hos oss, kan man tänka.

Maken kan inte komma ihåg med nån större säkerhet, men han tycker ändå att han har nån sorts huvudansvar och måste kolla upp det hela.

Och jag kollar så att jag fortsätter andas.

Jag funderar på att köpa mig en ny jacka.

Nästa sida »