Tigerliljan's Weblog

– som jag ser fram emot. På tisdag em ska svärdottern på jobbintervju och då frågade hon om jag kunde ta hand om lilla nästminsta. Oh ja! Lilla minsta får följa med, hon är lite mer lättdistraherad, ger man henne ett kex, så sitter hon troligen stilla och sen har hon inte så mycket verbala åsikter heller. Men lilla nästminsta uttrycker ju sina tankar rätt tydligt och det är noga räknat inte hon som ska anställas. Svärdottern har tre jobb på gång, så nånting ska det väl bli till första september, när hon tänker sig att det ska rulla igång. Så i morgon em får jag väl lov att dammsuga under trappan där leksakerna finns, det är väl inte helt antiseptiskt i dagsläget.

Och jag andas in lite stressat, i morgon är det bilbesiktning. Den årliga upplevelsen när en brutal man traskar runt under bilen och slår på den med en hammare. Men jag har åtminstone färdiglagad lunch, soppa från frysen.

– drygt en timme. Maken påstod att jag snarkade också. Mycket möjligt. Själv lärde han sig en ny snapsvisa i nåt program om Höga Kusten. Inte för att han har särskilt stor nytta av den, men ändå. Och svärmor berättade att det bjöds på snaps vid 98-årige svågerns födelsedag i går, men födelsedagsbarnet fick ingen. Dottern sa att man inte skulle när man blivit så gammal. Han fick dock rödvin, så jag kan tycka att det tydligen inte hade samband med nån sorts medicinering, så då kan jag inte förstå varför. Just för att han är så gammal kunde det väl kvitta då.

Men själv har jag vaknat nu, alldeles utan snaps. Och jag noterade att min första impuls när jag vaknade var att äta nånting, men jag nöjde mig med ett glas vatten. Den där rabarberpajen vilade fortfarande, tänkte jag.

på Mors dag då. Dvs hon har varit här och ätit middag och pratat med maken om hans och hennes släktingar från Noa och framåt, ungefär. Mao en lyckad dag, hoppas jag. Jag har ingen att prata släktingar med. Men jag åt en alldeles för rejäl bit rabarberpaj med hemkokt vaniljsås, så nu känner jag mig totalt fyrkantig.

Yngste skickade ett glatt litet sms till mig på förmiddagen, rart av honom. Men annars känns det mest som om jag skulle kunna sova till i morgon.

Och det var lite rörande att höra svärmor berätta om när hon och svärfar började vara tillsammans, han var ju nio år äldre, och det är ålderskillnad så där i början. Och när dom så småningom hade kommit överens om att hon skulle flytta till Stockholm när hon var arton, så att dom kunde träffas mera, så hade hans mamma sagt att det var väl ingen bra idé, kunde han inte intressera sig för hennes ett år äldre syster i stället, för henne hade minsann mamman träffat lite mer när hon hade varit och besökt släktingar i trakten här, och det vore bättre med nån lite äldre ändå. Men svärfar hade stått på sig, det var svärmor han var intresserad av och så fick det bli. Och hon säger själv att hon har haft ett så roligt och intressant liv, som hon säger – ‘nån som var född där jag var, jag hade bara gått nån kurs i hushållning och sen kom jag till Stockholm och kunde göra en massa intressanta saker och fick roliga jobb. Fast när vi hade renoverat villan och Pappa ville köpa en villa till, då sa jag nej, jag hade målat tillräckligt då, tyckte jag.’

– verkligen, resan i dag. Och resan dit var otroligt regnig med +7 hela vägen. Och när vi kom fram och såg havet så gick det vita gäss och alla buskar i närheten såg lätt vindpinade ut. Vi tog oss in i värmen så fort som möjligt. Lite solglimtar blev det under dagen, men på hemvägen körde vi igenom minst två rejäla skurar. Nu hade jag väl inte precis planerat att bada i havet ändå, men det var inte somrigt alls. Och på vägen dit höll bilen på att imma igen totalt, jag fick öppna fönstret lite för att få in ny luft. Och precis när vi var nästan hemma, fem meter innan jag skulle stanna bilen och hjälpa maken ut, så sa vi att så bra att det är uppehåll just nu, fast jag hann inte mer än öppna hans dörr, så började det regna.

Men det ska bli lite torrare i morgon. Och svärmor kommer hit på middag, hon uppvaktade sin 98-årige svåger i dag. Han var pigg och rask. Jämförelsevis, jag känner inte så många 98-åringar.

dagens tårta,  en tolvbitars som räckte och blev över för åtta vuxna och sex barn.

Och vädret var inte särskilt sommarlikt,  ofta sitter man ute på terrassen,  men det var inte läge i dag.  Hällregn och kraftig blåst.  Barnbarnen sprang runt och lekte,  lilla minsta fick hålla sig på nedervåningen och jag fick både blåsa ballonger och lyfta upp henne,  en fin dag.

– jag sitter ju ofta i rummet på övervåningen med datorn, samtidigt med öronen fladdrande för att hålla koll på vad som händer på nedervåningen. Och nu var det dags för maken att resa sig ur fåtöljen, jag hör att nånting ramlar i golvet och att det är lite hektiskt och jag ropar ner – ‘hur går det?’, men maken svarar bara att han tappade nånting när han skulle resa sig upp och då gick det inte, men nu gick det, så nu står han upp. Och jag hör att han går in i badrummet. Så nu hoppas jag allt går på räls igen. Men jag sitter alltid beredd. Livet hos oss.

Och svärmor började stressa maken när hon fick veta att vår vän var avliden. Det var nämligen så att han hade rejält med lagerutrymme när vi flyttade från förra bostaden och en hel del grejor som vi inte kunde bestämma oss för vad vi skulle göra med, hamnade där då. Och jag inser ju att nu måste det ordnas. Men svärmor var inte precis inblandad i det där när det hände och inte maken heller, faktiskt, så varför hon nu ska komma med synpunkter och ha funderingar om vilka möbler vi har där – bl a trodde hon att vi har en likadan fåtölj som den maken alltid sitter i lagrad där, och det har vi verkligen inte. Och faktum är att vi har ju inte mer utrymme här än vad vi hade när vi flyttade in, så någon annan lösning måste till. Och framför allt behöver hon verkligen inte oroa maken med det här. Jag försöker att inte hetsa upp mig, hennes ovilja mot att göra sig av med möbler är legendarisk. Om ingen vill ha dom och man inte har plats är det väl rätt klart, kan jag tycka.

med den sista halva cigarillen förut, det var det. Å andra sidan var det onödigt med parmesanen och chokladen jag åt innan också. Och den där stunden ute, med svag trafik nånstans i bakgrunden, fågelsång från innergården och ljuvlig syrendoft – inte var det bortkastat. Jag kände mig tacksam över den biten av livet.

Och i morgon duschar jag maken och sen sätter vi oss i bilen och hämtar upp tårtan och sen åker vi mot havet, känslan när vi åker nerför backen och ser havet är rätt underbar också. Och åtminstone Äldstes familj kommer också, Tvåan är lite mer osäkert – hunden har haft lite magproblem och kan kanske inte lämnas ensam så länge, dom avvaktar natten.

Och jag pratade lite med Äldste förut i dag. Svärdottern hade när hon hälsade på makens morbror träffat på den avlägsna släktingens (som jag mötte häromdagen) dotter där, dom hade aldrig mötts innan, men hon hade tittat på lilla allraminsta och glatt sagt att det var ganska klart vems dotter det där var, hon är komiskt lik Äldste i samma ålder.

– och det är väl bra ibland. Just i dag var det inte bra. Vi har en lokaltidning, då kan det hända att man missar det som annonseras i den andra. Men någon ringde mig vid sex och berättade att det i dag hade varit en begravning som maken och jag hade velat gå på, möjligen hade det blivit bara jag, men ändå.

Någon som vi känt i många år, maken köpte en gång sin mest älskade bil av honom, en guldfärgad volvo av bentonemodell. Jag gillade den för all del inte så vidare värst, men det var oftast maken som använde den. Och denne mycket älskade vän var generös och omtänksam, när det hände nånting i vår familj – glatt eller sorgligt – hände det ofta att han stod på trappan med en vacker bukett. Han brukade säga att han hade bred mittbena, lite av siciliansk gudfader över den yttre framtoningen. En from man som många år bar det stora påskljuset in till midnattsmässan. Det var tomt att inte få följa till sista vilan, men jag hann ringa entreprenören och anteckna oss på gåvolistan.

För det mesta somnar jag ganska snabbt, även om jag brukar vakna och ligga vaken lite mitt i natten, oavsett om maken väcker mig eller ej. Vanans makt. Men i går kväll var det väldigt segt, först snurrar tankarna tänk-om-jag-inte-kan-somna och så går nån timme och sen kommer ångesten över allt och inget, kroppen som värker här och där – vad-kan-det-bero-på – ängslan över dom som finns i min närhet, hur-ska-det-bara-gå – och sen eländet, eländet, eländet. Och sen snarkar maken i olika tonlägen. Men ett par timmar blev det så småningom.

Och det var befriande att cykla iväg sen. Lite sol då åtminstone. Fast just idag infaller tydligen stora gräsklippardagen runt omkring och jag är tacksam att det inte är jag som behöver. Och det är klart att jag är trött. I dag kan jag också inse att jag har anledning.

än vanligt, så blir han lättare distraherad, maken. Den vanliga rutinen på kvällen är att han tar av sig kläderna på övervåningen eftersom han inte kan gå i trappan barfota, han måste ha sin sandal med ställning i som hindrar tårna från att släpa i golvet. Men om han har mer ont och är tröttare, så händer det att han inte minns det och sen märker han ändå att nånting är fel, men han kan inte räkna ut vad det är. Och för mig är det obegripligt, men det blir ändå så.

Och själv tittade jag på större delen av Steel Magnolias, en gammal favorit. Dollys osannolika hår är värt mycket.

Och annars rann liksom den här dagen bara över kanterna, jag lagade förstås mat, och maken ville plötsligt ha finansiell information, så jag plockade ner datorn till matbordet och loggade in på bankkontona och visade hur allt ser ut och hur fakturapärmen ser ut, och så bakade jag limpor och läste lite i en bok och sen var dagen i princip slut.

Dom vanliga rejäla regnskurarna har vi också hunnit med förstås.

Det kan bli en ljusare dag i morgon.