Tigerliljan's Weblog

som ständigt rinner undan. Limporna, som jag tjatade om i förra inlägget, nog glömde jag dom efter maten. Men en halvtimme senare slog det ändå till, minnet, så det blir färska limpor till kvällstét ändå. Lättad över det. Och sen ska jag sätta mig och skriva lite annat och fundera.

Och maken tittar på Leila som bakar, det låter gott. Lavendelkräm, tror jag. Sen är det en annan sak att maken tycker att tv-kanalerna kunde sända nånting från Göteborgseländet, lite mindre orientering, tycker han. Och då och då går jag in på svt:s hemsida och kollar läget. Förfärligt alltihop, oavsett vad som händer senare, jag såg röken som låg tät över polishästarna. Jag minns en annan gång för länge sen, just i Göteborg, jag var på hemväg och gick nerför Avenyn och mötte polishästar i skritt. Ett par timmar senare visade bilderna att fotbollsfans hade demolerat totalt.

jag råkar ju gilla ‘vanligt’, men det händer att det ändå är tröttande. Maken är duschad, tvättmaskinen snurrar och i eftermiddag blir det limpor. Som vanligt. Samtidigt som jag undrar hur det kommer att gå på avlastningen, kommer någon att tvätta honom, en befogad fråga, eftersom det inte brukar fungera och han har problem att klara det själv, för många detaljer som han inte kan hålla reda på. Det finns ju ett skäl att jag behöver avlastning, om han klarade vardagen själv skulle det vara annorlunda. Men jag undrar förstås om jag måste påpeka att han har tryckavlastande på vänster stortå och tån bredvid eftersom han annars troligen får mycket svårlästa sår.

Och det är förstås både förväntan inför dagarna som kommer och den stora tröttheten. Det betyder verkligen inte att jag inte skulle förstå att andra kan vara trötta i sina liv. Men jag andas in och tänker på den här åttasekundersregeln, att jag kan ta det lite stillsamt. Och kanske inse att dagarna som går är lika värdefulla för oss alla, vi är lika värdefulla.

snurrar här och nu – vad är det för fel på folk? Det kan man iofs undra när man tittar upp i den stora världen, men det går precis lika bra att fråga sig det när man tittar närmare runt sig. Det finns en situation i min närhet, när någon utför en hel del arbete obetalt. Och andra, som borde ta ansvar, konstaterar efteråt att detta var JAG ju inte informerad om, visserligen kunde det stora JAGet ju ta lite eget ansvar, men icke. Gnälla på andra efteråt, det går bra. Sen är det här med lättheten att skicka iväg ogenomtänkta mail försvårande i den mänskliga gemenskapen. Det är ju bra om man tänker efter innan man trycker på skicka.

Och kanske har det en lugnande effekt att ställa sig att stryka lite grann, så nu har jag två släta dukar.

här. Med förvånande hastighet. Jag sitter och skriver ett litet stycke och det går inte alls så fort, som jag skulle önska. Det löser sig väl. Och tekniken ville plötsligt, jag fick igång dvd-spelaren, vilket inte har lyckats förut. Maken var rejält tjatig, kan man säga, och ville inte alls komma ihåg att jag misslyckats förut. Så jag fortsatte, delvis för att visa att det inte gick, och då gick det. Ja ja. Så nu har vi tittat – och lyssnat – igenom Bergmans Trollflöjten. Hela.

Så det betyder att ännu mer tid försvann från mitt skrivande. Men ingen kan vara på två ställen samtidigt, man får välja, och jag valde att lyssna.

alldeles i onödan, förstås. Men det hjälps inte. Jag tillhör den tysta skara, som läser vad Underbara Clara skriver, ett annorlunda liv. Full fart, man och barn och höns och odlingar och husrenovering och böcker och matlagning och name it, det finns där. Och inte är det helt förvånande att det blev utmattande förra året. Inte är det heller förvånande att hon tar sig igenom och lär sig av sina misstag. Men ändå. Ändå. För några år sen blev jag ännu mer – faktiskt, jag är en trist person – provocerad över Patricia Tudor Sandahl, som skrev nån bok, som jag just nu glömt vad den hette, men den handlade iaf om hur förfärligt mycket i livet varit och hur hon nu kommit ut på andra sidan och mådde så bra.

Och det är kanske så, att den som kommit igenom svårigheter, känner ett behov av att berätta hur bra det kan bli. Men för mig, som lever med en lågintensiv utmattning, så hjälper det inte alls. Man berättar – och det är inte alls bara dom två nämnda – hur mycket man lärt sig, och att det blivit positivt. Fint. Och jag är helt medveten om att många människor har en förfärligt mycket mer komplicerad situation än jag, makens frontallober är lyckligtvis rätt intakta, och jag är också helt medveten om att för nästan alla, som en gång var vår omgivning, så är det så länge sen det här hände, och om det är länge sen, så har det nästan inte längre hänt för andra.

Men jag lever i detaljernas tyranni, allt det här som jag ständigt kollar, ständigt är beredd på. Det är inte bara hur makens morgontoalett fungerar, att jag sätter tandkräm på tandborsten och sen kollar så rakborsten är sköljd och hjälper honom att ta på sig, att jag håller reda på tider att vila, när medicinen ska tas, allt, allt, allt. Och jag försöker hitta mina minivilpauser mitt i dagarna som flyter förbi, jag åker bort ett par dygn då och då, jag ska snart vara borta flera dagar, men samtidigt märker jag att det sliter. Jag kan tappa ord och namn, helt otroligt jobbigt, jag kan gå flera dagar och fundera på vad det heter och lättnaden, när det sökta ramlar ner i minnet, är stor samtidigt som jag blir så irriterad på mig själv. Jag är mitt i nånting som jag har väldigt svårt att hantera. Det här att fortsätta varje dag utan att ha något hopp om att det ska bli bättre, det är så här det är, det är stundtals nästan oöverstigligt. Nej, jag kan inte skriva en självhjälpsbok om hur man får ett rikare liv när man gått igenom svårigheter, för jag står mitt i.

och letat, efter ett mail. Jag har letat överallt i den stackars datorn och jag har verkligen inte kunnat förstå vart det tagit vägen, jag hittade mitt svar och kunde alltså se ungefär när i tiden det borde finnas. Men det var bara tomt. Och paniken var nära. Och jag har letat i två olika omgångar, dels för ett par veckor sen och så nu i dag. Plötsligt slog eftertanken till – det där ursprungliga mailet var inget mail, det var ett ångbrev. Och det låg mycket ordentligt där det var väldigt lätthittat, bara tanken kommit. Så utomordentligt besynnerligt – jag som är så pass gammal är inte ens beredd att tänka tanken på brev förmedlat på papper.

Så nu kan jag lugna mig och kamma håret.

trots allt. Jag gick in på banken. Som vanligt kö av exotiska personer, som ska öppna lönekonton, bankmänniskorna är nästan mer vana att föra samtal på engelska, men det blev ändå min tur så småningom. Och det fanns inte så många euro, som den lilla summa jag ville ha, och jag kände mig lite häpen och sa att förut kunde man ju ta ut i väggen. Då sänkte min bankdam rösten lite och rådde mig att gå till den andra banken en bit bort, för där kan man ta ut i väggen och slipper dessutom då att betala växlingsavgift. Så då gjorde jag det och fick ut nya eleganta sedlar. Nu ska jag väl klara mig, tänker jag.

Och sen gick jag och köpte en billig klocka, det känns onödigt att ta med mormors, som jag annars alltid använder.

lite diskret, men en smäll iaf, när maken och jag satte oss vid bordet. Och jag kunde inte förstå vad det var som smällde, jag tittade på fläkten, som ibland kan låta när den slutar, men det var fel. Så jag skulle fortsätta lägga upp mat på makens tallrik, och – visst – där var det. Tallriken hade spruckit från kanten in mot mitten. Mycket besynnerligt. Så nu har vi sju tallrikar kvar, blå blom Gustavsberg. Fast man får väl säga att den varit tålig ändå, så mycket mat, så många år. Vi köpte den som andrasortering för väldigt länge sen.

helt omotiverat, för jag vet precis vad jag ska göra. Men det händer att jag blir väldigt stressad av att ringa telefonsamtal, så totalt i onödan, det måste ändå göras och jag brukar ju överleva. Om jag nu inte skulle göra det, så blir det förstås besvärligt för maken, men för min del är det över då. Typ.

Och jag vet också att ett av skälen till att jag tycker det är jobbigt att ringa, är att maken sitter precis runt hörnet numer och jag vill inte ha kommentarer, varken under samtalet eller efter. Jo, jag ska ta telefonen och gå in i sovrummet och stänga dörren, men det känns lite krystat. En av dessa små vardagssituationer, som blir så besynnerliga, för det är knepigt när man måste tänka på sånt.

jag har lite svårt med utländska mynt, ja numer iofs med svenska också. Så jag passade på och kollade dom euromynt jag har i en liten låda här hemma. Det var drygt femton euro, det är pengar det också. Det räcker till glass nån dag iaf. Hoppas jag även om jag inte är uppdaterad på prisnivån.

Och i går gick jag förbi banken, men man har tydligen skaffat en ny automat, så man måste gå in om man vill ha pengar. Ett projekt för morgondagen.  Och så ska jag ju handla förstås, jag tänker att det är möjligen sista gången jag cyklar före frukost, det blir ju mörkare. Kanske ska jag stoppa ner någon liten energibar också, det kan vara bra även om det finns jättedyr mat på flygplatser.