september 2017


märker jag att jag rätt ofta ålägger mig lite självcensur. Någon skulle kanske tycka att det vore bättre med mer, men det behöver inte enbart vara mitt problem. Hur som, jag älskar mina barnbarn mycket, det har förmodligen framkommit. Då och då finns det svårigheter i deras små liv, förstås, att vara människa är inte att sitta mitt i en räkmacka, om man säger så. Och dom olika bekymmer som finns nämner jag varje dag, där på morgonen, när jag står och ber inför dagen som kommer, liksom många andra som finns i mina tankar då. Men hur som, när vi här i dag fick ett mms med ett av dessa älskade barnbarn, som står och sjunger i fyrstämmig kör, nog är det så att hjärtat svämmar över lite.

Och maken lyssnar på Mozarts pianokonserter. Jag lyssnar också, förstås, fast betydligt mer extensivt.

Annonser

Det är lite speciellt att ha två klockor i ett ganska litet badrum, gissar jag. Men nu har jag äntligen bestämt mig. Jag har saknat den här som nu sitter så jag ser den i spegeln när jag borstar tänderna. Det finns en helt vanlig som man kan titta på när man sitter på toaletten. 

när man vet att egentligen är det inte alls så besvärligt. T ex det här med att byta lakan, jag vet egentligen att det tar inte ens tjugo minuter, och ändå tycker jag det är så jobbigt innan. Men nu är det gjort. Och maken är duschad. Det börjar gå bättre nu med det nya badrummet. Dels är själva duschutrymmet lite mindre än det förra och golvet lutar mer mot golvbrunnen och sen är det ändå lite längre till toalettstolen, som jag sitter på när jag ska rensa makens naglar. Och så är det det där att vänsterfoten ska förses med mepilexbitar runt stortå och tån bredvid (man säger inte pektån va?), så att det inte blir tryckskador. Och jag tänker att nog är det underligt vilka saker, man plötsligt ska hantera.

Och jag bestämde att den här lördagen blir det frysta champinjoner i pastasåsen.

är bra att ha, både lånade och dom egna. Nu har jag börjat på Isaak Hirsch, så stavades han, om man ska vara noga,  fast än så länge är jag fast i dom inledande kapitlen om alla släktingar. Det känns som att läsa en rejäl rysk roman, hur många personer som helst att hålla reda på och alla heter nästan likadant. Jag utgår från att jag får lite mer överblick sen. Och i går kastade jag mig över Jojo Moyes Arvet efter dig, en rätt läsvänlig bok, jag vill ju gärna att det ska ‘gå bra’, så den var helt ok.

Sen kom jag på att jag borde ha lagat den där svarta linnejackan också, när jag hade symaskinen framme. Men i dag är det för mörkt för att sy svarta saker. Det är inte prokrastinering, det skulle vara sorgligt att inte se om det blev fel. Jag blev irriterad på svårigheterna med byxorna.

var det allt, det där biljettbokandet. Men har man en trygg person bredvid, så ordnar sig det mesta. Jag har fått bekräftelse, så trots att det stökade lite på mitten, så ska det vara klart med den senare resan i höst.

Och i går blev det sol framåt kvällen, i dag ser det inte alls ut att bli ljusare. Ah ja, vi har ju lampor. Det blir lax med citron här så småningom.

Inte förstår jag riktigt vart tiden tar vägen heller, om en månad är maken och jag förhoppningsvis på en liten gemensam resa ett par dagar. Det ska också bokas, men nu är jag lite utmattad av dagens mödor. Och maken sitter, men en liten kofta på sig, på den inglasade balkongen och avnjuter tågen. Han har lärt sig dom vanligaste utropen, man hör högtalarens metalliska röst, även om orden försvinner på vägen.

ganska ny i denna värld, har jag haft i knät i dag. Det är alldeles betagande med dom mjuka små händerna och stora blå ögon, som tittar undrande. En värld att upptäcka. Och jag minns plötsligt ett stycke i en roman av Pearl Buck (?) där den kvinnliga läkaren tittar in i ett litet barns ögon och känner att hon måste slå ner blicken, så barnet inte ser för mycket sorg och fasa speglat. Och sen en stillsam promenad i mild höst, så vackert.

Och listan, jo tack, jag betar av den. Nu har jag kort att köpa tågbiljett med och en annan punkt på listan är också under arbete. Work in progress. Jag kryper runt på golvet och bläddrar i stora böcker.  Sen tänker jag på att nästa vecka ska jag skriva ihop ett par egna papper också. Jag föredrar att ha papper, när jag ska säga något mer än fem minuter.

den där som jag skrev inför veckan, den är inte särskilt struken än, kan man säga. Men jag har fler dagar på mig. Sen läste jag häromdagen vad som kan vara symptom på höstdepression, att man sover mycket och att man vill stoppa i sig godis. Det fanns mer, men jag känner det här att jag har lätt för att somna till en stund på eftermiddagen och sen vaknar jag nästan inte. Jag traskar runt som en sömngångare nån timme och den timmen vill jag bara äta. Vad som helst, gärna godis, fast det är därför det inte finns så mycket godis här hemma.

Men i morgon, då ska jag titta på listan.

Förut i dag satt jag och läste en bok, som jag faktiskt läste ut, fast jag inte tyckte den var så vidare värst. En ung kvinna som traskade runt i Dublin och reste en vända till Frankrike och jag lyckades inte känna mig särskilt intresserad, det kan bero på att jag inte är 21, som huvudpersonen, men det har jag väl gemensamt med dom flesta läsare. Jag ska kasta mig över Isac Hirsch sen.

Nästa sida »