Tigerliljan's Weblog

att jag inte riktigt klarar tillvaron. Fast det är inte alltid jag förstår vad det beror på att jag sjunker ner i en mindre avgrund. Men jag lade mig på soffan och sov nästan två timmar. Jag tycker inte att jag borde behöva men den där lilla repliken i går om vad jag gör nu för tiden, satte sig bekvämt tillrätta i ett redan övertrött huvud. Det här att försöka andas in, att försöka hålla balansen, kan ibland totalt torpederas av en omgivning som inte ser eller förstår att det är just det man gör.

Och mina brister är förfärande tydliga för mig. Jag har däremot väldigt svårt att komma ihåg att mentalt stryka mig själv över ryggen och säga – ‘du, det gör inte så mycket, du gör det du kan’. Att vara snäll mot sig är viktigt, jag vet. Och jag tycker alla ska vara det. Och förstå att ingen orkar allt. Men jag kämpar hela tiden med att tycka att jag borde ändå orka mer.

Men nu har jag sovit. Och planterat penséerna. Och dammat den blå elefanten på uteplatsen. Och slängt skräpet. Over and out.

– ja, jag är inte mitt bästa jag när jag tumlat ur sängen första gången strax före fem och sen så småningom stapplat upp och cyklat till morgonbön i kyrkan – i duggregn – och på vägen upptäckt att det var en smärre folkvandring av ganska små människor till kyrkan, vilket betyder att veckans laudes är flyttat till gravkapellet. Och sen kom jag hem och när jag står och vispar i gröten hör jag svagt att det ringer, telefonen bredvid makens säng bakom den stängda dörren. Och det är klart att jag inte hann och att det var skyddat nummer och att maken frågar – ‘vem var det?’ och det gick inte på räls sen heller riktigt.

Men jag tänkte att man ska inte ge upp, så jag beväpnade mig med cigariller och en bok och åkte till biltvätten med en av norra Europas lortigaste bilar. Och – ingen kö alls! Bara att köra in och trycka på knappen. Och nu glänser bilen. Eller den är ren på utsidan åtminstone.

Sen gick jag till torget och köpte penséer. Så nu har jag dom att oroa mig för också, dom ska ju planteras.

Och i går frågade någon, i bästa välmening säkert, – ‘och vad gör du själv nu för tiden då?’. Ja, säg det. Jag sa ganska kort (hörde jag själv) att vår vardag är ganska krävande. Min oro är förstås obegriplig utifrån, kan tänka. Å andra sidan kramade en älskad kvinna om mig och sa att hon förstod hur det är. Och just hon gör nog faktiskt det.

Och i går var det nio år sedan en mycket älskad gammal kvinna gick ur tiden. Så mycket som har hänt sen dess. Och jag saknar henne ofta och djupt. Hon var mycket äldre än jag, men vi stod varandra nära. Hon stod många nära, hon hade den gåvan, man inte bara kände sig sedd – man var det också. Och jag minns hennes begravning, magnoliorna som blommade slösande.