oktober 2009


låg min äldste farbrors hustru för döden. Min äldste farbror var en temperamentsfull man, jag tyckte mycket om honom och han och min pappa, äldst och yngst, stod varandra nära. Far var död sen ett par år när detta hände. Nå, äldste farbror, T, ringde till näst äldste farbror och grät i luren – ‘nu är det slut’ och näst äldste ringde runt till övriga bröder och systern och berättade att M var död. Min bror ringde mig på morgonen om detta, och jag gick till allhelgonamässan i svart och bad för faster och tänkte att begravningen blir väl snart och jag bor ju inte så långt bort.
Nån dag efteråt ringde min bror igen, med annat budskap. Det visade sig att faster M fortfarande levde. Doktorn hade bara förklarat för T att detta skulle inte bli tillfrisknande. OK. Och han blev så förtvivlad att han tog med sin mångåriga älskarinna till dödsbädden. Barnen blev ganska upprörda, vad faster M blev, fick jag aldrig veta. Hon dog i a f, och barnen blev osams både med sin far och sinsemellan.
När han så småningom dog själv, var osämjan fortfarande bestående, och han blev urnsatt i farmors och farfars grav, långt från hustrun. We die as we lived, som D L Sayers sa nån gång. Faster hade alltid ett lite rörigt och komplicerat liv.

Annonser

som en vän till Äldsta väninnans far i går kväll. Sen 9½år har hans alzheimer tagit mer och mer av det som var han. Och nu har han gått ur tiden, må han vila i frid. Jag tänker också på hans underbara änka, ett par år äldre, nästan blind, med krassliga knän och höfter, som skötte honom hemma mycket längre än hon egentligen orkade och som besökt honom nästan dagligen. En levnadsglad och så positiv kvinna.
Tankar och böner för dem och familjen var med i den ljusa Mässan nyss, som slutade med en andakt på kyrktrappen, då vi bad för alla avlidna och sjöng ‘Härlig är jorden’. Jag tittade söderut på kyrkogården, där det fanns lite mörker bland alla lyktor, där maken och jag ska vila när vår tid kommer. Om han går först, tänder jag ett ljus där. En annan gång.
De som sår med tårar ska skörda med jubel, som är en av dagens texter.
Och när jag parkerade bilen hoppade det fram ett minimalt skelett i pyjamas och med ansiktsmask.

Lördag – Alla Helgons Dag. Försök till festlig förnyelse i matlagningen. Höstgryta – kött, klyftad lök, buljong, lagerblad, kryddpeppar, lite sherry, morötter, potatis, rotselleri – sjuda länge. Tycker jag är så gott. Herrarna i familjen uppskattade inte detta. Sonen sa klagande –  ‘men är inte det här att kasta bort sin begåvning, när du gör så god köttfärssås?’ och maken petade bort alla morotsbitar eftersom (!) han inte gillade rårivna morötter i skolbespisningen.
Suck.
I morgon blir det oxfilé. Gnällspikar.

Vaknade först vid fyra, förfärliga drömmar, trodde aldrig jag skulle somna igen, men det gick snabbt. Vaknade mycket senare i en dröm där jag körde på en lyktstolpe i Visby hamn.
När vi flyttade hit skaffade jag en tjusig rullgardin till köket och tänkte att när solen lyser vid frukost på sportlovet är den bra att ha. Men här stör inte solen då, det är frukost vid Allhelgona som gäller. Och i dag var det extra bra, nya grannar flyttar in, många som bär utanför fönstret. Och dom verkar sociala och trevliga, hälsade och presenterade sig när jag satt ute och rökte, par i 35-årsåldern.
Svärmor ringde ett hastigt samtal, dvs hon pratade utan att andas i ca en minut och sa sist ‘ja hälsa så mycket,hej då’. Med tanke på att sonen glömde sätta telefonen på övervåningen i laddaren i går, så väckte hon förmodligen honom också på kuppen, men han verkar ha somnat om igen.

rullgardin

En vacker, kall och mycket stilla natt på min uteplats. Orions bälte är den enda stjärnbild jag ser därifrån. Bilarna på parkeringen är täckta med frost. På uteplatsen är det +3.
För fem år sedan var jag i Rättvik, en sorts resa bakåt i tiden, på S:t Davidsgården. Tystnad, stillhet, inget prat med dom som delade helgen med mig. Kapellet, lite förändrat sen förra gången jag var där, och ändå alldeles lika. Tystnaden, de gemensamma bönerna, mässorna, den röda lampan, att kunna knäfalla i sin egen bänk när man ville. Promenaden ner till kyrkan där jag drogs till Gud för länge sen, där jag konfirmerades.
Ett samtal med retreatledaren en sen kväll. En ny början på ett liv, sannerligen det var det – jag visste inte att mitt och makens liv totalt skulle ändras tre veckor senare. Men där, i den sena kvällen, kunde jag släppa mycket sorg och ängslan. Jag vandrade vidare på lättare fötter, med rakare rygg. Glädje och stor sorg. Tack i evighet.

För mycket av det goda kan vara alldeles underbart. Eller inte. Jag gillar att titta på Animal Planet, stackars hundar som kommer till goda hem, katter som opereras och mår finfint. Goda slut. Men det finns gränser.
Nyss låg jag i soffan och tittade på Who’s judging Amy? Den mycket grånade modern gick  just en promenad med sin nye omtänksamme, ännu mer grånade, pojkvän. Dom höll ömt om varandra. Amy själv, alldeles nygravid, friade till sin jättesnygge karl, som svarade med att ta upp en jättediamantring ur fickan. Hennes brorsa spelade gitarr för sin fru, höll henne i hand, tittade henne länge in i ögonen och ville prata länge och sen skulle dom ha s*x i köket.
Arizona Humane Society – det är min melodi. Räddade hästar och papegojor, tack.

Det blev tandtråd också, byglar till maken och tandflaskborstar och raklödder till sonen. Och en tandborstmugg på köpet. Systemet vägg i vägg nästan. Grönstedts och Zinfandel. Z var förstås sista flaskan. Älskade avlidne läkarvännen lärde oss hinka Z en gång i tiden. Som sammet, dvs jag gillar inte sammet – fryser i hela kroppen om jag tar i det – men som sammet borde vara. Vi har inte självplock så jag tar kölappen och skriver ner mina nummer, så jag slipper stå och fundera. Helflaskor? sa kvinnan undrande. Den här gången ja, hon vet att det ofta är halva. För den som tänker ‘hur ofta är människan där egentligen?’ – lugn – detta är en liten ort och damen har jobbat där i evighet.
Och av cigarillerna fanns det ett helt paket, så jag slapp sorten med besynnerlig doft.

Nästa sida »