september 2011


som skramlar runt i huvudet, som inte riktigt vill lägga sig till rätta. Det händer att det är mer ordning, men sen händer det också att det plötsligt inte är någon ordning alls. Livet flyter svindlande snabbt i väg. Svärmor hade med sig ett av alla sina album häromdan. Just det här hade Äldstas namn på utsidan, många bilder från den första när hon var sjutton dagar och framåt. Och jag ser maken och mig, hjärtskärande unga, maken i grå kostym med vinröd rand och ljusblå skjorta. Lägenheten vi bodde i med Äldsta, hon sitter på golvet och tuggar på sladden till frysboxen och skrattar tandlöst. Hennes ettårsdag. Så mycket ömhet och kärlek.
Och kärleken finns här fortfarande, trots våra nötta kroppar och trötta ansikten. Och allt som blev så annorlunda. Jag läser om vänner och bekanta som åker hit och dit, som gör saker, uträttar både det ena och det andra. Och jag känner mig alldeles onyttig, ingenting får jag ur händerna. I morgon är det lördag igen. Oktober.
Lär oss rätt att vandra Stödjande varandra Att vi frid må finna Livets krona vinna
Stödjande varandra. På det sätt vi förmår.

blev det. Jag fick ta av mig fleecejackan. Och det var ganska många ute på lilla promenadslingan, jag mötte en en man i min ålder (?) i gula shorts med en liten gul frottéhandduk i handen som lunkade runt med väldigt tungt löpsteg, om man säger så. Det såg plågsamt ut.
Och jag hämtade mina tvättade och manglade dukar, äntligen klara. Fast den här gången var det en synnerligen knepig kvinna bakom disken. När jag var inne och kollade läget i förmiddags (dom hade inte kommit då än) så sa hon förmanande ‘och vi tar inte kort’. Nä hä, jag vet det. Hon lyckades en annan gång påpeka för mig att jag kunde inte vara mig själv, ‘för hon är mycket yngre’. Tackar. Och jag kom plötsligt ihåg en kassörska i affären när vi bodde i större staden. Vår granne, läkaren, sa – ‘varför säger hon alltid till mig att pengarna kommer i skålen, och inte till någon annan i kön? Varför tror att just jag är så trög?’ Alla dessa frågor utan svar.

För den här gången. Och solen skiner, blekblå himmel, inget spår av morgonens täta dimma.
Ganska snart ska jag ta en promenad, rentav när jag går från datorn. Och när jag kommer tillbaka ska jag ge maken hans eftermiddagsmedicin. I går blev det lite kaotiskt här med en halvtimmes strömavbrott, så på kvällen såg jag att jag helt glömt makens medicin vid halv fyra. Sånt ger lite ångest, faktiskt. Och jag började fundera på hur det väldigt fiberrika brödet egentligen påverkat hans mage och om det skulle bli kaos och om, om , om. Det är en lättnad att vakna till en vanlig morgon då.
Sen läste jag tidning. Levnadsbeskrivningar inför folks födelsedagar. Först en ordinär 90-åring. Händig och trevlig, barn och barnbarn och allt. Sen en dam, som haft 54 anställningar, bl a på Arbetsförmedlingen (och där borde hon ju varit som fisken i vattnet, vem kan ha haft mer erfarenhet liksom), skaffat sig 70 högskolepoäng, bott tre år i Egypten, varit sjuk ‘många’ år – och hon fyllde inte 175 utan bara 50. Hur är det möjligt? Vad har jag gjort med mitt slappa liv?

 

Maken och jag har varit gifta väldigt länge. Väldigt länge. Och när vi stod där den söndagseftermiddagen så lovade vi varann inför Gud och den befintliga församlingen att älska varann i nöd och lust. Och prästen bad om att vi skulle gemensamt dela hemmets ansvar och under livets alla skiften stå vid varandras sida. Så var det. Vackert och allvarligt. De flesta i den lilla närvarande församlingen är döda vid det här laget, men vigselprästen lever. Maken och jag lever. Och Gud.
Annars hade det förmodligen inte gått alls.
Och maken blev sjuk. Det årets bröllopsdag satt jag och höll hans högra friska hand och han log mot mig, i sjukvårdens hägn.
Och jag läser vidare i SvD:s serie om anhörigas vårdande. I går handlade det om att många inte vill vårdas av sina barn, en del inte heller av sina makar. Men maken föredrar att vårdas av mig, jämfört med av professionell personal. Han har testat det. Men i dag då – om när ens man/hustru drabbas av nånting mycket svårt. Och jag kan inte veta hur det är när den sjuke inte känner igen en, ligger helt vegeterande eller har en sjukdom som innebär snabb försämring av olika funktioner. Det är inte vår situation.
Men jag minns någon som sa till mig – ‘ta det lugnt nu, du kommer att säga ”du och ditt jävla ben”, men du ska inte förebrå dig det, du kommer att göra så gott du kan’. Vackert så, men just det har jag aldrig sagt. Hans konkret synliga svårigheter med sina delvis förlamade kroppsdelar, arm och ben, kan jag ta bättre. Att han har svårigheter med det minimala arbetsminnet och synbortfallet, har jag betydligt svårare för. Och kort och enkelt sagt är han på många sätt lik den man jag gifte mig med, men på väldigt många sätt är han olik honom. Man får i artikeln råd om vad som behövs – t ex

•  Människor och sammanhang som ger oss trygghet och avlastning så långt som det är möjligt, samt omsorg från människor som utgår från våra behov och som ser vår verklighet på ett empatiskt och kärleksfullt sätt.

Fint. Och var finns det? Jag bara undrar. Utanförstående tror så lätt att denna möjlighet finns om man bara letar lite, präktiga människor har genom åren upplyst mig om att det finns i deras närhet så bra och fina möjligheter. Grattis, för nära mig finns dom inte. Och då får man fortsätta ändå.

– Att överge är fel, men man kan inleda en ny relation utan att överge den andre. Ansvar för omsorgen kan man ha kvar. När ett äktenskap inleds är det ett vuxen-vuxenförhållande. Men om sjukdom eller skada gör att rollfördelningen ändras till vuxen-barn, då tycker jag i någon mening att äktenskapet har upphört.   (ur artikeln)

Och vem avgör att ‘rollfördelningen’ ändrats ‘tillräckligt’? Andra hanterar sina liv så gott dom kan, det är inte min sak att ha synpunkter i allmänhet, jag tittar ner på mina fötter. Och jag skulle inte kunna inleda en ny relation utan att överge maken. Det skulle kanske inte ens vara så schysst mot den nya relationen. Så alla kan fortsätta andas lugnt. Och ta hand om era relationer. Sa jag att jag är trött? Det märks väl. Jag saknar väl dom där som ser min verklighet på ett empatiskt sätt här i min lilla närmiljö.

 

Så här gör jag i stället – jag berättar varför jag läser, för jag läser väldigt olika ord och tankar. Och jag började ju hos Hosanna, som hade en rikt varierad länklista. Så fascinerande att ta del av andras liv och upptäcka att det kan finnas likheter där man inte alls väntar sig det. Ela, som inte skriver längre, som skrev om sin orm, katten, dottern och livet på ett mycket arbetat språk, stockholmska i skrift – hon betydde mycket. Fru Kaos, som numer skriver stängd blogg tyvärr, när hon skrev ‘i dag har jag haft fyra människors bajs under naglarna’ – visst var man tvungen att fortsätta då. Och Ting och Sus, som tack och lov hänger med fortfarande – underbara kvinnor som betyder mycket mer än dom förstår, Aggie, Karin, Osloskånskan som får mig att ibland läsa norska bloggar – Bergljot och Innerst i veien är favoriter. Fru Venus. Chrissan.
Vimmelmamman med sitt i bästa mening vackra liv och sin ångest över tjocktamscancern, Abbes pappa som skriver om familjen, mest om yngste sonen som föddes med mycken bräcklighet och stor kampvilja i sin späda kropp, Madlar med bräcklig kropp och stort hjärta, Himlastigen med en alzheimerdrabbad make.
Linda som IVF-behandlades och fick en underbar son, Monas Universum där allt kan hända och gör det också.
Och många fler som jag läser nästan varje dag, jag kommenterar inte överallt eftersom jag ibland har känslan att om nån skulle följa tillbaka till mig, så skulle dom bli besvikna. Jag är ju inte så rolig alla gånger bevars och mitt eget behov att läsa allt mellan himmel och jord delas kanske inte av alla. Jag vill att det ska finnas glöd i det jag läser, vacker yta stör inte men det räcker inte. Ett hyfsat psykbryt kan jag förstå mig på, men inte dom som bara berättar om hur bra dom har det. Psykbryt var förresten en blogg jag läste mycket i början, hisnande och utlämnande.
Det som driver mig själv framåt är helt enkelt det som händer i livet eller sånt jag läser eller hör talas om. En del skriver efter skrivpuff, som om jag fattat rätt – betyder att man är en sorts skrivarcirkel, skriver korta texter om ett ämne, väldigt olika blir det, ofta väldigt bra. Dom som gör det är självklart intresserade av att skriva, tekniken att fånga intresse s a s, men för mig skulle det inte fungera. Blod, död, sorg, tacksamhet, glädje, skönhet – ungefär det vill jag få, helst ska det vara roligt också. Och nya upptäckter väntar hela tiden. Fantastiskt.
Och jag vill passa på att tacka er tålmodiga tysta läsare. Man läser där man vill, som sagt.

är det inte säkert att det blir bättre. Eller ens som det borde. Och jag kommer inte att länka till någon jag skriver om nu, för min bekvämlighets skull, kanske.
Regnnatt, som ofta skickar mig kommentarer som gläder mig obeskrivligt, har skickat mig en Rosenaward – för att jag ger henne en glimt av min verklighet. Av många skäl känns hennes ord som en belöning – att någon kan se att det är en glimt och att det är en verklighet.
Uppdraget som följer med är att dels berätta varför man bloggar, och dels vilka bloggar man läser.

Och jag tänker efter – jag vet förstås hur det började – älskade vännen irl Hosanna hade en blogg, som hon av olika skäl senare tvingades stänga. Hon skrev så otroligt bra – och vi var inte nära vänner när jag började läsa där, men jag skrev mail med kommentarer till henne och hon uppmuntrade mig att kommentera på bloggen och så småningom, i juni 2008, sparkade hon rent praktiskt igång mig. Och jag hade en stödjande omgivning i mitt liv, men skrivandet hade en lockelse i sig. Makens sjukdom och mina egna nojor är förstås bakgrunden. Det jag ständigt sliter med. Den stödjande omgivningen krackelerade ganska snart efter det att jag börjat blogga, det berodde förvisso inte på mitt bloggande, inte så – men senare blev mitt skrivande ett problem för delar av min omgivning. Vid något tillfälle ringde någon och krävde att jag omedelbart skulle sluta skriva och radera allt jag skrivit. Och satte andra att läsa valda delar och komma med mycket nedsättande omdömen om mig som person. Det inte bara sved, det brände. Hål i hjärtat. Jag blev lite paranoid där, men jag bestämde mig för att fortsätta skriva en öppen blogg. Här är jag, jag försöker varje dag att vandra inför Guds ansikte, att hålla Orden, att vara så sann jag kan. Det får räcka så. Den som inte ser det, får vandra sin väg.
Och en del av det skrivna speglar stor förtvivlan, svek, sorg, trötthet över alla gränser, ilska. Och annat skrivs med stor glädje, tacksamhet, förundran över godheten, med ett stilla hopp, med en kärlek som räcker mycket längre än jag förmår.
Ibland funderar jag över mina läsare, inte enbart när jag tittar på statistikens underliga orter, lyckligtvis för det mesta platser jag aldrig besökt – för jag tror jag gör mig bäst i skriftlig form s a s. Några som läser har jag träffat, Osloskånskan och Karin, både skriver bra. Och jag älskade båda omedelbart, vi kände ju redan varann, kunde hoppa över ett inledande socialt nosande. Men jag undrar varför i all världen någon vill läsa just här. Att jag vill skriva är en annan sak, det primära är att ordna upp tankarna, för mig fungerar det bäst om jag tänker efter vad orden står för, vilka känslor som egentligen döljer sig. Jag lär mig själv mer om mig. Och sen vet jag att det häpnadsväckande inträffar – andra människor kan se det jag inte själv ser, kan trösta mig, kan vidga mina vyer, skaka om kalejdoskopet.

Och nu blev det här drygt 500 ord, i vanliga fall brukar ett inlägg vara 120 ord så där. Så nu måste jag ge maken hans medicin. I morgon berättar jag vilka bloggar jag läser. Det blir kanske ännu fler ord.

låg en liten brun påse med en blomma på. Och i den fanns den svarta lilla asken – Kanebo 38! Så snygg jag kommer att bli nu – och jag kommer kanske att kunna gråta som dom gör på film…

Tvåan – experten – säger nämligen att vattenfast mascara sliter på fransarna, men att den här är ett litet mirakel.
Och käraste promenadkamraten och jag diskuterade det, och jag kom så långt i processen att jag tänkte gå in på Kicks hemsida och skicka efter – men det är en bit mellan beslut och handling här. Och då hade hon fixat den. Så totalt underbara människor det finns – TACK!

Nästa sida »