Tigerliljan's Weblog

– och jag tittar förstås nästan alltid för sent, för när jag hör ljudet har ju glittret redan dött ut. Men jag har sett ett par raketer. Det återstår att se om det finns några kvar om en halvtimme.

Och maken fick en knapp matsked baileys till ostbågarna och chipsen och han tyckte det var trevligt. Nu ligger han i sängen och gardinen är inte fördragen i sovrummet, han tänkte att om det dyker upp något fyrverkeri just där, så ville han se det. Jag kan bara hoppas för hans skull. Och jag är förstås väldigt tacksam att vi kommer från ett sammanhang där oregelbundna smällar just betyder rätt stillsamma fyrverkerier.

Och jag skickade bild på våra chips&ostbågar till Äldste, dom hade ätit rådjursfilé och hasselbackspotatis med rödvinssås och amarone till, lilla nästminsta hade varit förtjust (ja, minus amaronen då) och lilla minsta hade ätit välling innan och var inte så intresserad av rådjuret.

Och nånstans under kvällen fick nånting i datauppkopplingen fnatt, men när jag startade om routern så var vi med på banan igen. Nu får jag snart gå och hänga i fönstret i Yngstes fd rum, där brukar man se bäst. Och dessutom höra kyrkklockorna.

– som jag ju gör i princip, det är bara när datoruppkopplingen trasslar som jag låter bli, men då är man ju väldigt väldokumenterad. Jag skulle kunna titta vad som egentligen hände året som snart gått. Men jag gör inte det, jag samlar ihop vad jag faktiskt minns i stället.

I början av året bodde Yngste med oss, han hade lite otur med timing när det gällde jobbsökeri, men sen lossande det och han åkte härifrån efter mitten av april och lyckades fixa ett andrahandsboende, som han försöker ta sig från. Inget större fel där, men han skulle vilja bo för sig själv, han har ju gjort det i flera år och man vill ha sina egna saker omkring sig. Han har varit här flera gånger, rara han, och det roligaste var nog när han hyrde en bil för att hämta en del saker, och maken blev överraskad när han dök upp.

Och flera gånger har vi dragit ut skivorna i stora matbordet och klämt in så många som möjligt av familjen, Äldstas familj har sovit över här, antingen på väg söder ut eller på hemvägen, så roligt det har varit. Jag tycker så mycket om när jag står på morgonen och plockar fram frukost och någon av dom söta dotterdöttrarna försiktigt kommer nerför trappan.

Och jag fyllde år och blev oväntat uppvaktad av rara människor. Det var fint och jag var tacksam. Och maken fyllde också år, ett halvår senare som vanligt, och han ville först bara ha närmaste familjen här, men på ett sent stadium sa han att det vore OK om det kom lite fler. Och det gjorde det. Det blev en väldigt fin och glad dag.

Och sen var det förstås den lilla sammankomsten för närstående vänner som skulle träffas just i vår lilla stad i slutet av april. Det var rätt mycket administrativt och praktiskt att pyssla med, planering och handfast matlagning och dukning och diskning. Och jag fick hjälp. Det var jag väldigt tacksam för, på många plan. Jag är inte så bra på att be om hjälp, men femtio personers praktiska angelägenheter kräver mer än en stackars trött kvinna. Makens vardag skulle ju fungera också, som vanligt.

Och kommunen skramlade ihop sex tillfällen då maken var på avlastning, det var lite för glest för att det skulle vara riktigt bra för mig. Yngste tog ansvar för maken vid ett tillfälle när han bodde hemma, tacksam för det var jag.

Och självklart blev det också många tankar här i höst, när vi var på en rutinkontroll med maken och hans blodtryck var för högt och behövde tas om hand. Hittills har åtminstone medicinen verkat fungera, dvs ingen av dom kilometerlånga biverkningarna på lappen i asken, har synts till.

Och jag fiskade upp en kusin ur glömskan, det var roligt och jag hoppas vi kommer att träffas under året som kommer.

Och jag vet förstås inte alls vad året framför mig kommer att innebära, ingen vet sånt, men jag har inte så värst många planer eller förhoppningar. Nyårslöften har jag aldrig ägnat mig åt, men jag tänker att jag ska försöka att ta upp promenerandet igen och så ska jag försöka kamma mig varenda dag. För det fuskar jag med, faktiskt. Jag tar tag i nattens fläta och sätter kanske upp den med ett spänne, och det tror jag att jag ska ändra på. Att ta hand om mig själv åtminstone på det enkla planet.

Och det jag hoppas, det är förstås att vardagen ska fungera som vanligt. Att maken ska orka ungefär som nu. Att jag själv ska kunna ställa mig upp varje morgon och tacka Gud för den nya dagen och be om beskydd för det som kommer, för mina nära och för dom längre bort och för dom jag inte förstår mig på. Att jag ska kunna visa kärlek.

Ett nytt år är förstås en konstruktion, men vi behöver avslut och startpunkter – så allt gott för det nya önskar jag alla som läser här. Jag är väldigt tacksam när jag tänker på er.

om sin lycka än.  Jag blev så uppiggad av det vackra morgonvädret och den nästan totala stillheten när jag cyklade till maxi att jag gick loss på både chips och ostbågar.

Min tumme är normalstor  om någon undrar.  Och jag stod en liten stund och höll i en sån där pytteliten dyr chokladask,  men jag insåg att alla dessa skumtomtar och pepparkakor som jag konsumerat har lagt sig bekvämt tillrätta runt min personliga ekvator och det behövs inte mer nu.  En annan dag går det bra,  men inte när vågen tippar så pass uppåt som just här och nu.

– så tyst det nu blir i den form av tätort jag ändå bor i. Och jag tänker med viss förvåning på hur det kommer att vara i morgon kväll. Nu har jag iofs hört på nyheterna att man sålt mycket mindre fyrverkerijox detta år, och en del har alldeles uppenbart bränts av redan, men med tanke på att folk varit helt hysteriska dom andra år vi bott här, så undrar jag.

Och det mest förvånande brukar vara att folk samlas i mängd på det inte särskilt stora torget och skjuter av sina fyrverkerier där i folkmassan. Att ingen hittills skadats är något av ett mirakel. Och det står tårtrester på skulpturerna dagen efter, när oerhört effektiva kommunala sopare städar upp.

Min enda ambition för morgondagen är att lyckas köpa lite sallad före lunchen. Och sen slog mig tanken att det ju faktiskt är nyårsafton och jag tänker inte göra snittar med löjrom och så, men jag kunde kanske köpa lite ostbågar, så blir maken glad. Och överraskad. Jag har verkligen talang för party.

– det där att stå på morgonen så här års och smörja in ansiktet med solskyddsfaktor 50. Om man nu tänker efter. Å andra sidan speglar det väl min optimistiska läggning. *ironi* – snarast speglar det väl min bekvämlighet. Inte så många tuber att hålla reda på. Och det kanske kan räknas som optimism att öht nyttja nån sorts kräm, även om den inte lovar vare sig slät eller pigmentfri hy. Nå ja, Tvåan, familjens expert i branschen, anser att man ska ha nån sorts kräm. Så då kör jag på det.

Och jag har haft en bra eftermiddag i dag också. Äldstes familj hade prytt sitt kök med röd-gröna pappersgirlander som dom hade köpt på nätet och jag letade upp butiken och skickade efter flera. Så att jag ska ha när min enda stackars går sönder. Och då kom jag ihåg att Bästa Grannen nån gång sagt att hon skulle vilja ha, så jag skickade efter två till henne och hon blev lycklig, så jag satt där en lång stund med kaffekopp och mandelmussla. Och päronlikör också.

Och jag passade på att förnya grandekorationerna också, med flaggremsa med nordiska flaggor. Nu ser man knappt plastgranen längre.

var väl inte så glödande, men jag stod utanför maxi fem över åtta, försedd med min lista. Sen är det en annan sak att min pappa hade haft ett befäl i det militära, som tydligen brukade säga – ‘människan äl ett vanedjul’, och det gäller tydligen fortfarande. Man har möblerat om salladen på maxi, numer står den inte rakt fram när jag har tagit tomaterna utan man ska vända sig 90 grader, och det glömde jag helt. Jag plockade åt mig champinjoner och ingefära och morötter och där nånstans försvann salladstanken. Ja ja.

Och solen hade inte alls gått upp än när jag trampade i väg, den hade inte ens gått upp när jag kom tillbaka till hemmet. Men den ska vara uppe en minut längre i eftermiddag än i går, om jag förstod rätt. Och jag sätter ordentligt på baklyktan och tänker VARENDA gång att nu ska jag stänga av den när jag går in på maxi. Icke. Men jag stänger av den när jag kommer hem iaf. Och jag glömde ta med mig den värmande sadelskyddet, som jag fick förra året, men det var en ynka plusgrad.

– jag sitter och funderar över fenomenet Facebook. Och nu vill jag förstås säga att jag har i princip bara väldigt vänliga och trevliga vänner där också. I princip. Det händer då och då att det swishar förbi nåt resonemang där folk ganska tydligt går in för att missförstå varann, att ha så få nyanser som möjligt, att inte tänka två centimeter till, det händer.

Och jag är själv rätt restriktiv där, lägger sällan ut bilder vare sig på mig själv eller barnbarnen, dom rara fotogeniska, men jag gör inte det. Däremot visar den här årsberättelsen som fb så tjänstvilligt gör åt en, att jag tar bilder på mat jag knölat ihop då och då. Ja ja, det är sällan femton konstiga ingredienser, så det kan väl inte störa nån, tänker jag. Alla fattar väl ändå att jag äter.

Men jag funderar över varför folk kan tänka sig att skriva saker som jag hoppas att dom verkligen inte skulle säga irl, det blir ju knappast bättre av att man framför det i skrift. Om man nu själv lyckats med t ex viktnedgång (ett exempel Hegge) – inte frågar man då andra om dom lyckats gå ner i vikt? Sitt egna lilla liv kan man väl delge det man vill av/om, men rimligen får andra vila i frid utan att man ska ta reda på hur dom har det. Så där i en viss offentlighet. Tänker jag.

Och nu hoppas jag att min enorma fallenhet för vintersömn ska ha avtagit i morgonens ljus. Det ska visst ha blivit ett par minuter ljusare nu. Kanske tillräckligt för att jag med entusiasm ska stå utanför maxi vid åtta.

– men jag ger inte upp, en annan dag kommer det att bli. Och jag har tittat efter ugnsformar i mindre rektangulär form, apropå köksprylar, som skulle vara lagom för två laxbitar eller så. Runda formar är bra till mycket, men just där känns det lite fel. Så jag gick ut till porslinsaffären vid torget och genast innanför dörren hade dom en lagom på ett bord, den fanns i svart eller grönt. Fast bredvid fanns en vit av annat billigare märke, lite åttkantig, dvs hörnen var avkapade, men precis lagom storlek och dessutom kunde jag köpa den lite större och få båda för samma pris som den första. Det är klart att det var en bra deal. Så jag betalade och damen bakom diskan lade dom i en kasse och skulle räcka den till mig när handtaget lossnade och formarna gick i golvet. Jag var lite lättad att det hände henne och inte mig, faktiskt. Och hon hämtade dom två kvarvarande och lade för säkerhets skull i en plastkasse, som jag bar hem försiktigt.

Dvs på vägen stannade jag till hos Bra Grannen och satt en lång stund där och pratade om Julen och livet. Trivsamt. Och sen tog jag, fortfarande försiktigt, min kasse och gick hem. Och nu har jag diskat dom och lyckats få bort dom eländiga klistermärkena. Huslighet.

– det var segt på apoteket, många nummer före. Så pass många att jag funderade på om det var bättre att gå in på systemet, vägg i vägg, och hinna köpa den lilla flaskan sherry som jag behöver till diverse såser, men jag stod kvar. Och det hade inte alla gjort, visade det sig, så det gick lite fortare än jag befarat. Och alldeles innan mitt nummer skulle upp så kom Bästa Grannen in, typiskt. Vi hann byta fem ord ungefär.

Och så köpte jag lite samisk skinka och sen blev det biblioteket. Där sprang jag på en mycket trevlig kvinna, som jag inte sett på länge, jag var i princip hennes högsta chef för länge sen. Så vi blev stående och utbytte lite tankar kring livet, hon hade opererats för tarmcancer i somras och det är ju en resa. Förstås.

Och sen cyklade jag hem och gjorde cannelloni med spenat- och ostfyllning, så gott, och eftersom maken är skeptisk till helt vegetariska alternativ, så tog vi det näst sista av julskinkan. Det sista strimlade jag och frös in i en liten påse, som en möjlighet att förvandla en minestronesoppa framöver.

Och bakstenen som jag tittade på var ‘tillfälligt slut’.

– åtminstone blir jag det. Men jag upptäckte ändå att det var måndag här på em och drog snabbt upp golvklockan, det fanns lite marginal på lodens kedjor, men jag brukar numer dra upp dom på söndagskvällen.

Och jag lyckades baka två kryddlimpor också på eftermiddagen, så det känns också bra.

Och Äldstes familj råkade självklart mitt i helgkaoset ut för avloppsproblem i källaren, kommunen hade inte kommit ihåg att tömma. Hej och hå. Men deras hyresvärd hade väl varit lite envis, så i morgon ska det bli av ändå.