november 2017


får då och då lite bisarra konsekvenser. Så har det alltid varit. Han har extremt svårt att vara avvisande i normala vardagssituationer s a s. Jag har betydligt mindre svårt för det. Nyss ringde ett okänt nummer och jag, som då kan säga nej på flera språk, svarade ändå. Det var en kommunal kvinna. En arbetsterapeut, närmare bestämt. Dom hade tydligen bedrivit uppsökande verksamhet på avlastningen och talat med maken om nån sorts båge, som man ska kunna – eventuellt – montera på sängen. Och maken har förstås hummat och sagt att ja ha ja, det kanske är bra. Och jag förstår inte alls vad den ska fylla för funktion i vårt liv, det kan iofs bero på att jag inte vet hur den ser ut, men i praktiken är det så att maken kan knappast gå upp ensam på natten ens med denna båge, eftersom han går väldigt osäkert barfota och jag följer honom till badrummet, som en extra säkerhet. Det skulle jag liksom få göra även med en båge vid sängen. Och när han vilar under dagtid kan han inte ta på sig sandalerna själv efter vilan, så inte heller där tycker jag det verkar som om en båge vid sidan av sängen skulle fylla någon funktion. I verkligheten. Den verklighet jag har omkring oss. Men då säger kvinnan att han kanske skulle kunna vara lite mer självständig då. Och jag säger – ‘hur då?’ och menar det verkligen. Men det är vad dom har sagt till honom, där på avlastningen, och han har artigt svarat att det låter ju intressant. Jag förstår precis hur han låtit. Och på måndag eftermiddag kommer hon hit.

Ja, jag är trött.

Annonser

som det heter. Och jag hänger inte riktigt med. I oktober var jag väldigt tidigt ute med det här att betala räkningar, men i dag slog mig tanken att det hunnit bli slutet av denna månad och nätt och jämnt hann jag kasta iväg betalningar åt olika håll. Makens kvarskatt har jag dock haft koll på, 11 december var datumet, och den har jag nu lagt in ordentligt.

Sen blev jag irriterad när jag kom ut på uteplatsen. Någon, troligen en skata, har bökat upp en massa jord ur lådan med ljung, men jag sopade upp och hällde tillbaka. Hjälpligt prydligt igen. Och snart ska jag gå upp på vinden och hämta ner ljusstakar och stjärna. Jag har tänkt igenom placering i den nya omgivningen, så det kommer att se prydligt ut, både här inne och utifrån. Man får ju tänka på tågresenärerna också.

Jag minns ju faktiskt att det fanns en tid när jag sov hela nätter. Å andra sidan vet jag att det finns väldigt många som inte alls gör det, så jag är inte på minsta sätt ensam. I morse vaknade jag kvart i sex och strax efter vaknade maken och ville till badrummet. Sen kunde jag inte somna om, men strax före halv åtta gick jag upp och kunde ha en stillsam morgon med ett befriande långsamt inträde i den helt vakna tillvaron. Jag kunde läsa lite innan jag ställde mig och bad morgonens laudes och sen kokade jag gröten och vi var på banan igen.

Och nån stans där under tidig morgon började det snöa, jag är väldigt tacksam att vinterdäcken nu är monterade. I synnerhet som vi ska åka till Tvåan i morgon eftermiddag. Och flera gånger har jag hunnit tänka tanken att jag undrar hur svärmor ställer sig till tiden. Hon var alltid lite bekymrad över dessa bilresor, märkligt nog, för hon var en ganska berest dam. Nå ja, konstigt är det.

nu. Det känns som om jag fått tillbaka datorn, det var väldigt trist när precis allting var onåbart. Jag förstod ju att det fanns nånstans, men alla mina försök att hitta mitt tidigare nätliv bara misslyckades. Jag är inte riktigt säker på vad Äldste egentligen sa, men han lyckades guida mig tillbaka till ett fungerande liv igen. Jo, för så kändes det. Märkligt.

Och sen ringde Yngste och berättade lite om sitt liv och skickade bilder från nya lägenheten, det ser bra ut. Flickvännen är mycket förtjust i tanken på fönsterljusstakar men Yngste är fostrad av frenetiska föräldrar – inga ljusstakar i fönstren före lördag kväll. Men dom har skaffat lite mattor nu, så det ekar inte längre.

Och jag lyckades förresten hitta en lampa till en konstig tavelbelysning vi har, och den har vi inte haft tänd på länge. Här i mörkret behövs lite extra ljuspunkter.

är bilen hämtad, och det var väl en sorts framgång. Sen handlade jag och maken var bekymrad när jag kom hem eftersom han helt glömt bort att jag skulle handla. Tyvärr är ju mitt tålamod lite utnött när jag handlat, och sen skulle jag ta mig en titt på datoreländet, som vi hade fixat en uppdatering av. Och det var ett elände. Nu är jag hjälpligt igång igen.

för däckbyte. Jag hade tid 07.15 i morgon, men eftersom jag känner att efter mina senaste sömnäventyr, så ska jag kanske försöka sova något längre än 06.30 i morgon, så nu står den där. Och självklart hann någon ordentlig påpeka för mig att man ska byta däck tidigare. Jo tack, jag kan tänka det själv, men när man nu har däcken förvarade och det dessutom ingick en vinterservice i detta, så får man ta den tid man får, och det råkar vara i morgon.

F ö hade vi en bilupplevelse även tidigt i går, inte bara snöstormen på svensk mark. Vi skulle åka taxi från den lantliga engelska platsen till Stanstead, taxi beställd, bra så. Fast taximannen ringer och säger att eftersom det är måndag (lite oklart med logiken där) så kommer han tjugo över två, eller kanske tjugotvå över, i stället för två. Ok, det skulle gå bra det också för oss. Och som ordentliga svenska kvinnor så stod vi uppställda strax före tjugo över. Nja, han kom väl snarare 14.35, och det första han sa var – ‘is anyone of you local?’, för han behövde tanka bevars. Nä, ingen av oss var ett dugg local och verkligen inte bekant med var närmaste bensinstation fanns. Men han googlade och kastade sig ut i spenaten, och jag kan säga att det fanns väldigt lite befolkning just där. Och vi kom fram till en liten liten by och han stannar och frågar typ en televerksgubbe, som stod vid kanten, om det fann nån station, jo då, runt hörnet skulle det finnas en liten. Den var väldigt liten och vår hjälte fick inte ur nånting alls ut pumpen där, så han körde glatt vidare på väldigt smala vägar. Vi mötte en kvinna i bil, vars sidobackspegel fick sig en liten omdirigering, men han körde vidare och hittade rätt snart en station han fick att fungera. 60 liter hällde han i. Ett tag hade jag börjat undra om vi skulle bli stannande där i den grönskande engelska lantligheten, men vi kom ju fram.

till maken. Han hade hittat någon absolut oundgänglig bok i tidningen TÅG, som han läste på avlastningen.

Och telefonen hade behagat trassla till sig, så jag fick nyregistrera lurarna här hemma, men nu fungerar det också och jag lyckades komma fram till charkuteriet och beställa den färska skinkan till nionde december, så det blir sockersaltad skinka i år också. Det blir bra.

Och under hemresan i går så stannade vi på ett par ställen där i natten och köpte konstiga saker för att hålla livsandarna uppe. Själv köpte jag skumtomtar med lingonsmak. Nu är just jag inte någon särskild lingonentusiast, men man ska ju vara flexibel, så jag testade. Jag kunde inte känna något som liknade lingon där i mörkret, och nu har maken – familjens lingonkonossör – fått testa, och inte heller han kunde tycka att det var påfallande. Dock hade dessa tomtar grönt skägg, det var det mest exotiska.

Nästa sida »