november 2012


drabbades jag av en femtioårskris. Typ. Det var en man som hette Björn Nilsson, en strålande journalist, som skrev en snutt om vart livet egentligen tar vägen – han hade just fyllt femtio då – livet som ett pärlband, där pärlorna snart tar slut, och vi slarvar med dom, tappar bort dom – ja, ni fattar. Ansvaret man har att förvalta det man fått.

Och inte vet jag om det blivit så mycket bättre sen dess. Jag lyckas inte fylla min tid med meningsfulla sysselsättningar, såna som gör världen till en påtagligt mycket bättre plats. Jag traskar på, min egen lilla väg, vindlande och då och då rent av svindlande. Ansvaret man har för dom som står en nära och alla lite längre bort. Att fylla sin egen lilla plats. Jag vet att inte är ansvarig för Andra Världskriget, men det kan kännas så. Eller boerkriget.

Samtidigt tror jag – faktiskt – att ingen orkar vara på hela tiden. Ett mått av lättsinne, vila, ett försök att komma bort från krampen i magen, sorgen som vilar i mellangärdet, är också nödvändigt. För mig.

Och i morse läste jag orden om mitt hjärta, detta de oroliga vågornas hav för sista gången detta år. I morgon är det en ny bön, en ny början. Och ungefär som när jag plockar bort julsakerna, så tänker jag – hur ser det ut nästa gång? En del människor lyckas leva i nuet, jag är inte sån, jag funderar alltid både framåt och bakåt. Och just nu – hah! – har det varit mycket funderande över det som varit, det som aldrig kommer tillbaka. Blir det bättre sen? Kanske. Men det som är förlorat kommer aldrig tillbaka, och aldrig är ett långt ord.

 

Annonser

på dom små vita flingorna som började singla ner strax efter frukosten. Och jag, som inte alls vill ha några flingor är helt nöjd med det.

Och jag startade ett litet projekt förut. En gång hade jag en vit blus, som jag var väldigt nöjd med. Den har på något sätt försvunnit. Men i morse slog det mig att jag har ju en vit stenströmsblus, som jag inte använt på väldigt länge. Då skulle man ju kunna köpa lite brodyr och förvandla den till något som mer liknar den borttappade. Så jag gick till syaffären och lyckades efter visst letande hitta en brodyr, som kanske skulle fungera. När jag kom till kassan sa den otroligt korkade kvinnan som står där lite anklagande – ‘var har du fått tag på den här, den har jag aldrig sett?’, och det var väl inte precis mitt fel och hon skulle väl sälja den anyhow. Så nu har jag bara resten av projektet kvar – rynka ihop brodyren, klippa sönder blusen och sy på. Vi får se när kreativiteten slår till ordentligt. Jag får sätta mig ner och vänta in den.

Jag lånade Bodil Jönssons Tid för det meningsfulla och tänkte att alltid lär jag mig väl nånting. Det handlar delvis om åldrandet. Och åldras gör vi väl allihop, på ena eller andra sättet. Men hon är så klok och genomtänkt att jag känner mig helt uppgiven. Ju äldre hon blir, ju bättre blir hon på att prioritera det väsentliga och meningsfulla. Tänker djupare och så. Det är väl fint. Själv kastar jag ihop nån metafysisk tanke mellan varven, men jag vet inte om det beror på medvetet prioriterande. Jag har, så länge jag alls kan minnas, funderat på liv och död. Men mer meningsfull vet jag inte om jag blivit med åren. Alla dessa vardagligheter måste också till här. Tvätten ska tvättas och vikas och läggas i skåp, golven ska vara möjliga att se, tallrikarna ska diskas mellan ätandet. Och all denna mat ska hittas på och handlas och bäras hem och lagas och ätas.

Och nej, jag gör inte som min mammas väninna, som nödvändigtvis skulle putsa allt silver, diska alla glas som fanns i huset, stoppa korv och plocka fram de (ungefär) sjuttio tomtarna som skulle arrangeras smakfullt i den mycket eleganta öppna spisen inför julen. Lite Jul i Mumindalen där, faktiskt. Fast jag har inte migrän på Annandagen heller.

Fast en sak av vardagligheterna är viktig för mig. Skinkan som ska sockersaltas. Och efter två dagars ringande svarade äntligen butiken, så den är beställd till 10 dec.

Och i Advent gör jag som alla andra dagar, jag slår upp bönboken fyra gånger om dagen och tänder ljuset vid ikonerna. Fast självklart är tiden präglad av tankarna på att Herren verkligen kommer, till hela världen och till mig.

Och i dag, när jag pratade med Äldsta, tittade jag ut genom fönstret. En domherre satt två meter från mig och tittade tillbaka.

i kväll heller, om man säger så. Och nästan det jobbigaste är att maken försöker bortförklara den situation han sätter sig i. Naturligtvis förstår jag att hans verklighet ser annorlunda ut, men han vet också att han ska borsta tänderna och ta på sig nattskjorta innan det är dags för sängen.

Varför det blir så vet jag inte. Jag vet bara att jag kommer att sitta ännu mer på alerten framöver nu. Förut stod jag bredvid honom, men det blir så jobbigt för oss båda. Det är bättre om vi kan låtsas att han hanterar badrummet på egen hand. Även om jag sitter om följer alla ljud från rummet med datorn. Mycket patiens blir det och det är väl lämpligt, tålamod skulle jag behöva mer av.

Och vad som ev kom ut av biståndshandläggarens onsdagsmöte vet jag inte. Om det blir plats för maken när vi behöver den. Men morgondagen kanske kan ge klarhet.

 

av november. Och månaderna är bara namn, ja visst, men fenomenet november, dvs mörkt och fuktigt och sen ännu mörkare, är trist. Jag har inte tålamod att brygga en mugg te till och tända lite ljus. Jag känner mig enbart rastlös, ledsen, trött och irriterad, allt på en gång. Och årets november har inte rosat marknaden.

Men jag har fortsatt promenera. Det är bra.

Och på lördag sätter jag upp två stjärnor och fem fönsterljusstakar och vi ska gratulera Tvåans äldste, han som föddes när koltrasten sjöng. Sen är december i gång och jag ska försöka hålla mig lugn. Själva Julen är jag mycket tacksam för och då får jag fokusera på det. Numer behöver jag inte baka mandelmusslor. Fast det är väldigt gott. Kanske ändå. Men i så fall för att jag vill, inte för att andra nödvändigtvis ska få sitt överskott kalorier just hemma hos mig.

i dag. Ryggmassage berättar jag för säkerhets skull. Folk googlar på det mesta och kan bli besvikna. Det går jag på ungefär en gång i månaden och tycker det är bra. Det är lite mer avslappnande om man inte råkar vara drabbad av gasbildning just den dagen, så kan vi väl uttrycka det. Men man får koncentrera sig lite.

Hon tycker jag har dålig blodcirkulation och att jag borde använda vetekudden lite oftare över axlarna. Märkligt så svårt det kan vara att komma ihåg det då, och ändå ligger den i fåtöljen bredvid där jag oftast sitter och läser. Fast hon var nöjd med mina fötter och tyckte att jag sköter dom bra.

Sen diskuterade vi det här med mina svarta långbyxor och hon tyckte att jag skulle vara glad och nöjd över att ha hittat ett par jag var nöjd med. Hon ansåg dessutom att om det nu var så att jag ser bättre ut bakifrån än framifrån, så är det väl bara att rycka på axlarna och vara glad för det då. Och eftersom Grey’s är avblåst i kväll igen, så ska jag titta på Trinny och Susannah, det brukar funka för mig, deras entusiasm för att kvinnor ska vara positiva till sina kroppar brukar göra mig glad. Och här går jag omkring och duger. Så.

på den berömda slaka linan. Avslutningen på kvällen blev väl lite ojämn, kan man säga. Rutinerna hakade sig. Och jag tänker att det gäller att flyta med. Inte det jag är allra bäst på, jag uppskattar när det stämmer, när det blir som vanligt. Och det blev det inte i dag heller.

Å andra sidan beställde jag tågbiljetter till den andra resan i december. Förra veckan fanns det inga biljetter till hemresan och man kan ju inte bara åka bort, man ska rimligen ta sig hem också. Men Äldsta var inte helt nöjd med tanken att jag skulle ta bilen många mil, så hon kollade tågen en gång till och nu fanns det. Biljettsystemet lär jag aldrig förstå mig på. Och hemresan blev tio kr dyrare i första klass, så jag slog till med det.

Så om någon i slutet av v 50 ser en förvirrad liten människa på centralen i Stockholm, så kan det vara jag. Att åka tåg ensam kan vara en lyx. Och jag minns när vi brukade åka norrut helgen innan och Yngste var med. Han ansåg att tågets barnportion köttbullar med brun sås var en läckerhet. Nostalgi.

Nästa sida »