augusti 2010


– men bland det knepigaste är dels att maken tappar delar av vad jag säger, första delen av en mening kan helt ramla bort. Antagligen har han inte kopplat på den mentala mottagaren, och det kan bli tillräckligt förvirrande.
Men ibland hör han helt andra saker än vad jag sagt, och det är värre. Kan kännas oerhört frustrerande.
Och i kväll när han lagt sig sa han – ‘hur står du ut egentligen? Jag är ju inte samma människa som du gifte dig med. Jag har ju bara en halv kropp’. Det är inte alldeles lätt att säga nånting alls då, för så är det också. Och samtidigt är han sig själv.
Både och – hela tiden. Vi kämpar. Mitt trötta huvud.

Annonser

Äntligen kom jag iväg på kvällspromenad, ca 3 km. Så nu har jag skavsår på höger häl. Men det brukar jag få när jag börjar. Åtminstone brukade jag det förr i tiden. Funderar på om jag rentav ska köpa nya skor. Det var oerhört skönt att röra på sig. Nu har jag inte gått den slingan särskilt många gånger – tyvärr- men det var väldigt så kuperat det var. Men fantastiskt med skogen runtomkring, både granar och bokskog.
Sen gick  jag och handlade, så nu känner jag mig väldigt nöjd med mig själv. Bra mat i morgon, räkor med sötsur sås, och på torsdag köttfärs i ugn med skinka. Fredag laxsoppa med fänkål. Lite framförhållning känns bra mitt i tröttheten.
Och jag muttrade lite för mig själv.

Två timmars – i det närmaste – medvetslöshet på soffan. Jag vaknar till lite grann vid halv fyra och vet att maken ska ha sin medicin, men jag lyckas inte sätta mig upp utan slumrar in igen trekvart. Så levs livet här.
Men nu har jag diskat grytor och slängt in en tvättmaskin och är beredd att tackla resten av dagen.
Bästa grannen kom över en stund i går kväll och berättade bl a historien om när det kom en släkting till maken (hon tillhörde någon religiös riktning som jag inte är närmare bekant med). OK – dom satt och pratade och BG skulle åka till ett hjälpprojekt i Afrika, som hon fortfarande är inblandad i. Det var första gången, och den avlägsna släktingen for upp ur fåtöljen och skrek – ‘ska du åka ensam, utan din man, du kommer att hamna i det brinnande Gehenna (annat namn för helvetet)’. BG blev lite överrumplad och gick ut i köket och såg några hårtussar på golvet. Det var deras tax, som hade lyckats dra ner besökarens minkpäls på golvet, krypa in mellan fodret och skinnet, och bitit ett par rejäla hål. BG hängde snabbt upp den igen och slätade till det rufsiga och kände sig väldigt blandad. Hon sa ingenting.
Jag tycker Gud har humor.

Jag äter inte gröna äpplen, min galla gillar inte det. Men i dag är det torgdag och då fanns underbara Transparent Blanche (eller hur det nu stavas) och det är liksom undantaget. Helst ska dom vara lite ljusgula. Den aromen när man biter första tuggan – oh, ah! Det är äpplet i livet, alla andra är en blek avbild av denna fulländade smak och doft. Tyvärr har dom inte särskilt lång säsong och dessutom känslig hud (=transportkänsliga), så det gäller att passa på. Annars blir lunchen typ frysrensning, dvs oxfilé och kycklig med svampsås, potatis och sallad med torgköpta tomater.

Mitt enda inlägg i frågan. I går försökte jag testa mig på sr:s frågeformulär. Jag plöjde igenom 43 frågor (av 46) och då la uppkopplingen av. Så jag fick aldrig reda på vad jag ‘skulle’  rösta på. Nu klarar jag väl det ändå, hoppas jag.
Bästa grannen och jag, som tillhör olika partier, deltar inte alls aktivt i det sk valarbetet. Båda får vi mail från våra partier att vi borde delta i dörrknackningskampanjer, men vi har kommit överens om att om vi ska gå, vill vi gå med varandra. Och då skulle vi bara säga RÖSTA! Det får räcka.

– det kanske är en bra idé, det här att sova då och då. Dagen har rullat på, och jobbet fungerade bättre än på länge. Vilket i o f s inte säger så mycket, men ändå. Och solen skiner fortfarande.
Läste f ö en understreckare ur SvD som diskuterar diagnos kontra naturlig sorgereaktion. Man påpekar att både läkemedelsindustrin och läkarna har haft lite olika, men sammanfallande, intressen av att kunna diagnostisera och sen ge medicin. Sen har det också medfört att sjukdomstalen har rusat i höjden. Mår folk så dåligt som man kan tro när man ser siffrorna? Är det i st för få som får medicin? Inte kan jag veta, men en del kan jag hålla med om. Självhjälpsböcker om hur man blir lycklig och lyckad säljer ju enormt. Det finns en press att motsvara en lycklighetsnorm.
Fast rätt många råkar ut för sorgligheter som är mer eller mindre naturliga, död och sjukdom ingår i livet. Det är rätt. Man måste genomleva en hel del sorg när man är människa.
Men ibland orkar man inte, jag orkar inte, fast det är ett naturligt skeende jag är en del av. För mig behövs lite mer än att någon säger ‘det är bara naturligt’. Hjälp att kunna resa sig upp när man rasar ihop. Men det är nyttigt att fundera på vad som är ‘lagom’. I sht efter snart sex år.

Ringde deklarationsmannen för att berätta att det fixat sig. Men han hade telefonsvarare som berättade att han är sjukskriven till mitten av september. Lät inte alls bra. Att vara tvungen att skaffa en ny deklarant är en sak, men vi har känt honom väldigt länge, döttrarna sjöng i kör tillsammans och vi har haft kräftskiva sen tidernas begynnelse. Jag kan bara hoppas att han piggnar till.
Förresten – skriv aldrig ut Skutteblärket rakt av i er blogg för då poppar dom omedelbart upp som läsare. Lite intressant, jag undrar vilken stackars människa som har som uppgift att följa upp allt sånt. Och jag undrar hur många bovar dom tar.

Nästa sida »