Tigerliljan's Weblog

– men bland det knepigaste är dels att maken tappar delar av vad jag säger, första delen av en mening kan helt ramla bort. Antagligen har han inte kopplat på den mentala mottagaren, och det kan bli tillräckligt förvirrande.
Men ibland hör han helt andra saker än vad jag sagt, och det är värre. Kan kännas oerhört frustrerande.
Och i kväll när han lagt sig sa han – ‘hur står du ut egentligen? Jag är ju inte samma människa som du gifte dig med. Jag har ju bara en halv kropp’. Det är inte alldeles lätt att säga nånting alls då, för så är det också. Och samtidigt är han sig själv.
Både och – hela tiden. Vi kämpar. Mitt trötta huvud.

Äntligen kom jag iväg på kvällspromenad, ca 3 km. Så nu har jag skavsår på höger häl. Men det brukar jag få när jag börjar. Åtminstone brukade jag det förr i tiden. Funderar på om jag rentav ska köpa nya skor. Det var oerhört skönt att röra på sig. Nu har jag inte gått den slingan särskilt många gånger – tyvärr- men det var väldigt så kuperat det var. Men fantastiskt med skogen runtomkring, både granar och bokskog.
Sen gick  jag och handlade, så nu känner jag mig väldigt nöjd med mig själv. Bra mat i morgon, räkor med sötsur sås, och på torsdag köttfärs i ugn med skinka. Fredag laxsoppa med fänkål. Lite framförhållning känns bra mitt i tröttheten.
Och jag muttrade lite för mig själv.

Två timmars – i det närmaste – medvetslöshet på soffan. Jag vaknar till lite grann vid halv fyra och vet att maken ska ha sin medicin, men jag lyckas inte sätta mig upp utan slumrar in igen trekvart. Så levs livet här.
Men nu har jag diskat grytor och slängt in en tvättmaskin och är beredd att tackla resten av dagen.
Bästa grannen kom över en stund i går kväll och berättade bl a historien om när det kom en släkting till maken (hon tillhörde någon religiös riktning som jag inte är närmare bekant med). OK – dom satt och pratade och BG skulle åka till ett hjälpprojekt i Afrika, som hon fortfarande är inblandad i. Det var första gången, och den avlägsna släktingen for upp ur fåtöljen och skrek – ‘ska du åka ensam, utan din man, du kommer att hamna i det brinnande Gehenna (annat namn för helvetet)’. BG blev lite överrumplad och gick ut i köket och såg några hårtussar på golvet. Det var deras tax, som hade lyckats dra ner besökarens minkpäls på golvet, krypa in mellan fodret och skinnet, och bitit ett par rejäla hål. BG hängde snabbt upp den igen och slätade till det rufsiga och kände sig väldigt blandad. Hon sa ingenting.
Jag tycker Gud har humor.

Jag äter inte gröna äpplen, min galla gillar inte det. Men i dag är det torgdag och då fanns underbara Transparent Blanche (eller hur det nu stavas) och det är liksom undantaget. Helst ska dom vara lite ljusgula. Den aromen när man biter första tuggan – oh, ah! Det är äpplet i livet, alla andra är en blek avbild av denna fulländade smak och doft. Tyvärr har dom inte särskilt lång säsong och dessutom känslig hud (=transportkänsliga), så det gäller att passa på. Annars blir lunchen typ frysrensning, dvs oxfilé och kycklig med svampsås, potatis och sallad med torgköpta tomater.

Mitt enda inlägg i frågan. I går försökte jag testa mig på sr:s frågeformulär. Jag plöjde igenom 43 frågor (av 46) och då la uppkopplingen av. Så jag fick aldrig reda på vad jag ‘skulle’  rösta på. Nu klarar jag väl det ändå, hoppas jag.
Bästa grannen och jag, som tillhör olika partier, deltar inte alls aktivt i det sk valarbetet. Båda får vi mail från våra partier att vi borde delta i dörrknackningskampanjer, men vi har kommit överens om att om vi ska gå, vill vi gå med varandra. Och då skulle vi bara säga RÖSTA! Det får räcka.

– det kanske är en bra idé, det här att sova då och då. Dagen har rullat på, och jobbet fungerade bättre än på länge. Vilket i o f s inte säger så mycket, men ändå. Och solen skiner fortfarande.
Läste f ö en understreckare ur SvD som diskuterar diagnos kontra naturlig sorgereaktion. Man påpekar att både läkemedelsindustrin och läkarna har haft lite olika, men sammanfallande, intressen av att kunna diagnostisera och sen ge medicin. Sen har det också medfört att sjukdomstalen har rusat i höjden. Mår folk så dåligt som man kan tro när man ser siffrorna? Är det i st för få som får medicin? Inte kan jag veta, men en del kan jag hålla med om. Självhjälpsböcker om hur man blir lycklig och lyckad säljer ju enormt. Det finns en press att motsvara en lycklighetsnorm.
Fast rätt många råkar ut för sorgligheter som är mer eller mindre naturliga, död och sjukdom ingår i livet. Det är rätt. Man måste genomleva en hel del sorg när man är människa.
Men ibland orkar man inte, jag orkar inte, fast det är ett naturligt skeende jag är en del av. För mig behövs lite mer än att någon säger ‘det är bara naturligt’. Hjälp att kunna resa sig upp när man rasar ihop. Men det är nyttigt att fundera på vad som är ‘lagom’. I sht efter snart sex år.

Ringde deklarationsmannen för att berätta att det fixat sig. Men han hade telefonsvarare som berättade att han är sjukskriven till mitten av september. Lät inte alls bra. Att vara tvungen att skaffa en ny deklarant är en sak, men vi har känt honom väldigt länge, döttrarna sjöng i kör tillsammans och vi har haft kräftskiva sen tidernas begynnelse. Jag kan bara hoppas att han piggnar till.
Förresten – skriv aldrig ut Skutteblärket rakt av i er blogg för då poppar dom omedelbart upp som läsare. Lite intressant, jag undrar vilken stackars människa som har som uppgift att följa upp allt sånt. Och jag undrar hur många bovar dom tar.

När maken väckte mig vid fem kändes det inte aktuellt att gå upp på riktigt. Sen vakande jag till kvart över sju, men hann somna till under tiden som jag funderade på att gå upp och duscha. Vaknade på riktigt mycket senare efter en irriterad dröm. Jag kom till arbetsplatsen och där var fullt kaos. Alla skulle byta rum. Mitt i kaoset stod någon som inte alls hör dit, med en lista och prickade av och när jag frågade vart jag skulle ta vägen, fick jag veta att jag skulle byta med ‘Peter’ (finns inte så vitt jag vet på stället) och jag var upprörd och frågade hur jag skulle få tillgång till arkivet – och då vaknade jag.
Men nu är det en ny dag med lite blekt solsken. Förutom jobbet finns inget särskilt på veckans schema. Om jag inte har glömt nåt viktigt. Inte alls otroligt. Antagligen behövde jag denna långa natt. Drygt nio timmars sömn.

gemensamt maken och jag. Eller kanske inte gemensamt, men båda två i a f. Än så länge lite stillsamt, och jag har lite ont i huvudet. Hoppas verkligen att det här inte utvecklas till en rejäl förkylning. Visserligen inser jag att det åtminstone är sensommar nu, och rätt många är tydligen förkylda, men det kan gott vänta ett tag till. Och jag  ser att augusti tar slut på tisdag. Helt onödigt. Den kan gott fortsätta ett par veckor till, jag har nyss fattat att det är augusti. Dessutom betyder det att jag måste ta mig samman och skriva arbetsschemat för anhörigvårdandet av maken för juni, juli och augusti. Jag vet att jag har klagat förr över hur extremt tråkigt jag tycker det är. Det har inte blivit roligare.
Å andra sidan kan jag väl köpa en ny parfym när jag åker på utflykt första helgen i oktober.

dvs i morse var det +11, lite bättre nu, men jag frös så om fötterna att sockarna åkte fram. Snart måste maten lagas, gryta med kotletter, lök, champinjoner, curry, paprika, tomatpuré, buljong och grädde. Och sen vill jag bara sova. Det vill jag nu också, men det måste fixas mat innan.
Nattens sömn vann inget pris. Och det berodde inte på torgfestivalen, dom slutade dunka vid tolv, men sömnen var nån annanstans. Och när jag väl somnade gick jag runt i panik och letade, osäkert efter vad eller vem, bland blommande äppelträd, fantastiska rosa och vita. Skönhet och panik.
Men mat och en stunds sömn i gröna skinnsoffan framför tv:n, så är jag igång igen.