Tigerliljan's Weblog

Av många skäl. Maken är duschad och rentav (ha) klippt och det blev ovanligt lyckat, tycker jag själv då. Och tvätten är klar, maten (lax med mangosalsa) är uppäten och nyss gjorde jag en insats med alla dessa olika sopkärl man har. Badrummets soppåse skulle tas från en ny rulle och där var det tydligen så att den nya rullen kunde man inte rubba, för då rasade det en massa grejor från övre hyllplan och jag blev ganska irriterad. Till slut kunde jag ändå ta kompostpåsen och de två andra soppåsarna och gå ner till samlingskärlen och regnet strilade lite tätt där och då plötligt inser jag att jag har ingen nyckel i handen. Jag skulle ju kolla postfacket också. Kunde jag av misstag ha släppt nyckeln tillsammans med soppåsarna? En ganska trist tanke. Men jag tog hissen upp igen och då låg nycklarna på pallen bredvid hyllan jag hade hållit på och rotat efter den nya soppåsen. Det var en lättnad, så då kände jag mig lite dådkraftig och passade på att ta kärlet med hopvikta mjölkpaket för att slänga dem också. Det händer att jag väntar tills det är väldigt mycket i mitt lilla kärl och då kan jag vara övertygad om att alla i huset tömt sina, så att det stora samlingskärlet på gården svämmar över, men nu gick det utmärkt. Fast jag fick ju gå en gång till i regnet. Men sen slog positiviteten till och min avhållna vän hade skickat ett par bambustrumpbyxor till mig, så nu kommer jag att kunna vara varm och se prydlig ut. Fast jag går inte ut mer i dag.

Under förmiddagen pratade jag med Äldsta, där var det -14, så regn är att föredra. Jag har limpdeg som jäser, men under tiden hann jag gå och hämta paketet med t-shirt och topp, som kom redan i dag. Mycket blommor är det, och det ser fräscht ut, jag tänker att det blir sommar ändå. När limporna står i ugnen ska jag åka och hämta makens rakvatten, men då tar jag bilen. Vi åt den goda ärtsoppan nyss, så gott och alldeles lagom en dag som i dag. Fast all den här fukten gör att det känns kallt ändå och i går när jag lagt mig frös jag om fötterna. Jag låg en stund och funderade, men till slut tog jag på mig de där lila varma strumporna, som jag har just för det. Då somnade jag rätt raskt och hade en bisarr dröm. Jag befann mig plötsligt bredvid den framlidna drottning Elisabeth, som var pigg och rask, men hon behövde en annan klänning, som jag skulle hämta i den gigantiska garderoben. Jag frågade om hon möjligen kunde tänka sig den där gröna, som hon hade vid Diamond Jubilée, men hon ville ha något mer pastellfärgat och jag letade på, men jag hann inte klart innan maken ville till badrummet.

Vi har iofs inte fått snö än, men väderappen hotar med det i morgon. Det är grått och allmänt trist ute, men det var milt i natt, så penséerna ser rätt pigga ut. Jag var uppe relativt tidigt i morse, relativt vaken också, och inspirationen slog till, så jag beställde en långärmad topp och en kortärmad, om det nu blir sommar kan den kortärmade vara trevlig. Jag kände mig så oerhört färglös i går, inte bara beroende på den unga kvinnan, som inte sålde skor till mig, men det blev inte bättre av det. Jag kanske inte syns? Och det kanske inte gör så mycket, det osynliga barnet hos Tove Jansson är väl den närmaste referensen. Jag borde f ö vispa ihop den där blandningen av vatten, såpa och rödsprit som jag tänker duscha citronträdet med. I år ska jag komma ihåg att lägga tidningar runtom, för jag minns att det blev rätt blött förra året. Ah ja, snart börjar utesäsongen. Trots allt.

All medkänsla till alla stackars människor som bor mer eller mindre mitt i snöstorm f n. Här är det då soligt och allmänt strålande, men det är väldigt kallt när man kommer ut i snålblåsten, så det blev ingen längre promenad. Jag gick till apoteket, för jag glömde köpa mellanrumsborstar till maken senast jag var där. Lite optimistiskt tänkte jag att jag kunde ju titta in i en av butikerna och se om det fanns något trevligt par skor. Jag tittade och funderade och provade två par, båda snygga, med sen ansåg jag att det ena paret var mycket lättare och att mina fötter fick bättre plats i dem. Nå, jag tog högerskon och gick till disken, där jag optimistiskt tänkte att det skulle betyda att någon kunde plocka fram vänsterskon och dessutom ta betalt. Det syntes ingen människa i övrigt i lokalen, men efter en liten stund dök det upp en ung kvinna ur affärens bakre del, och jag tänkte ‘ja, nu så’, inte då. Hon försvann igen och kom tillbaka med två kassar, ganska välfyllda med kläder, och hon börjar ta upp plagg efter plagg. Jag står där, kanske tre meter bort, och tittar på henne och väntar att hon ska göra något åt mig. T ex säga – ‘jag ska snart hjälpa dig, när jag har gjort det här’, eller något sånt. Iofs tycker jag att en levande kund går före en kasse med grejor, men ok, vad vet jag. Men det hände alltså inte. En stund funderade jag på om jag vänligt skulle uppfostra henne i vad en person i en butik, som vill sälja saker, ska göra. Men sen gick jag till baka till hyllan med den där högerskon och gick ut. Jag tittade på henne under tiden, men hon tittade inte tillbaka. Hon var möjligen extremt blyg, men då kanske en annan sysselsättning vore bättre. Det finns en annan butik, som säljer skor, så jag satsar på den när leveransen av makens rakvatten kommer för uthämtning där i närheten. Eller också behöver jag inte fler skor, vi får se.

Först skulle det bytas till sommardäck och det kändes lite dumt, när jag skrapade bort lite snö från vindrutan, inte alls lika illa som längre norrut. Men det är principen! Jag hade iofs fått erbjudande om en tid förra veckan, men den tog jag inte, så jag hade lite insikt ändå. Och det gick väldigt snabbt och smidigt, jag hann knappt läsa den lokaltidning vi inte själva prenumererar på. Och så stod det en lite rundnätt farbror vid disken och det tog någon sekund innan jag insåg att det var en vän från tidigare dagar. Då var han verkligen inte rundnätt, men tiden går ju för oss alla.

Jag passade på att göra veckohandlingen, så att det skulle vara gjort, och det enda negativa med det var väl att man håller på och bygger om (ett synnerligen långvarigt projekt) och det lät ungefär som att redan vara hos tandläkaren med allt borrande. Och det var gott med potatismos och köttbullar, det är så genialiskt att göra typ elva påsar köttbullar att ha i frysen, för då finns det alltid beredskap. När vi just hade börjat tugga kom Äldste förbi, han ville gärna ha en mugg kaffe, så det var en ljuspunkt. Nej, han hade sovit inomhus under helgen, och dessutom kan det ibland vara en fördel att ha ett namn långt bak i alfabetet, för han var ensam kvar där i slutet och behövde inte dela rum. Sen gick han lagom innan jag skulle åka till tandläkaren och nu är jag klar där för den här gången. Bedövningen sitter fortfarande i, men jag kände ingenting när hon höll på, så jag är nöjd.

Det ska ju till. Väderappen har varit lite vacklande, blir det snö i natt eller inte? Det vet jag väl inte förrän jag vaknar i morgon. Jag fick tidigare erbjudande att byta till sommardäck i veckan som gick, men då var jag ju inte hemma, så jag bytte till i morgon. Just nu verkar det lite trist ändå. Inte blir det bättre av att jag har en tandläkartid på eftermiddagen, ett hål under en tidigare lagning bevars ska lagas. Hon frågade om jag brukade ta bedövning redan när jag fick tiden och jag svarade ‘oh ja’, så det är lite dystert för bedövningen ska ju släppa så småningom också, så jag tänker handla med de nypåsatta sommardäcken före lunch, så jag har det gjort.

Sen läste jag förstås som vanligt dödsannonserna, någon önskade att gästerna på den anhöriges begravning skulle ha fina kläder, inte nödvändigtvis svarta, och det är väl hyfsat rimligt. Sen var det en annons, som berörde mig mer, någon som var läkare och författare och plötsligt en vacker dag för kanske tjugo år sedan stod utanför vår dörr, och hur det nu var så kom han och hans väldigt trevliga hustru in och blev sittande oväntat länge, trevligt, vi anknöt lätt och obesvärat i ett vindlande samtal.

En god vän sade att den där väldiga skuren vi hade i går också innehöll åska, men det missade vi. Jo, vi klarade sommartiden så här långt. Fast först ställde jag, obegripligt nog, klockorna åt fel håll. När jag lagom lyckats trassla till en ny tid i den där klockan med siffror i taket, så kom jag på mitt misstag och fick börja om igen, men nu är rentav mikroklockan rätt. Fast när vi skulle åka till kyrkan fick jag nästan stresspåslag, för klockan som sitter på ett hus vid torget hade inte ställt om, så den visade 08.33 och det kändes väldigt fel, men bilklockan hade gjort sin plikt och var 09.33. Det var våfflor vid kyrkkaffet, som vi deltog i. Damerna som fixade hade nog inte trott att det skulle bli så många, så våfflorna tog slut, men det fick väl ses som lyckat då. Kyrkokören sjöng vackert och rent praktiskt fungerade det för oss. Jag hoppas förstås att det gått bra för Äldste ändå, han skulle tillbringa helgen med hemvärnet och jag hoppas att det inte innebar att han behövde sova ute.

Nu är maken duschad, lakanen är bytta och två maskiner tvätt är ordnade. Som vanligt var jag rätt glad över att ha en påse köttfärssås att ta fram. Och plötsligt började det störtregna, våra fönsterbleck ger ordentlig resonans. Självklart är jag ändå lättad att vi inte – ännu iaf – har det som Äldsta. Hon skickade bild på den decimeter snö de hittills fått, det snöade tydligen fortfarande dessutom. Och i kväll ska jag förstås ställa om de klockor, som inte gör det själva. Sommartid, sommartid. Jag och maken börjar vänja oss vid hemmatillvaron igen. Just nu tittar han på ett program om Tati. Det märkliga är att maken var oerhört förtjust i Tatis filmer (jag somnade rätt lätt) och när han kom hem efter sin långa tid på rehabkliniken, så hade jag köpt en box med alla Tatis filmer. Det blev inte alls så himla lyckat. Faktiskt har en del i det visuella berättandet förändrats sen Tatis storhetsdagar, maken tyckte helt enkelt att det var lite segt. Men nu är han väldigt entusiastisk över det här programmet tydligen, bra så.

Det var iofs inte snöstorm, som förra gången jag åkte hem, men det regnade i det närmaste horisontellt. Det är tacksamt när det ändå inte blir vattenplaning där på motorvägen, så hemresan gick bra. Alldeles snart ska jag via apoteket ta mig till makens avlastning. Jag undrar lite vagt om det är sista gången på det där stället, för jag vet ju att man ska flytta, även om ingen frivilligt informerar mig. Sen råkade jag ut för en liten incident under min tid borta. Jag skulle parkera bilen i går kväll och det var väldigt ont om parkeringsplatser. Till slut ställde jag mig ändå och jag såg att det var en gångväg i närheten, men det stod en annan bil på andra sidan och den var betydligt närmare, så jag tänkte att det kanske skulle gå. Sen var det så dumt att när jag gick utefter gatan, där jag brukar ställa mig, så åkte en bil i väg och jag funderade en mycket kort stund på om jag skulle hämta min bil och knöla in mig där i stället, men det gjorde jag icke. De nitiska parkeringsvakterna var ute i morse vid 06.30 i hällregnet och lämnade en gul remsa på min framruta. Ah ja, det var för nära gångvägen. Det är inlagt för betalning på måndag, så det är klart ändå, och jag har bara mig själv att skylla. Om man slår ut kostnaden över åren, så känns det inte så mycket, men irriterande är det. Nu är den vanliga vardagen här igen. Jag har haft det fint, och jag tänker med stor tacksamhet på alla vänliga människor, som jag har förmånen att möta.

I går var det regn och så mera regn. Det hindrade inte att vi gjorde en utflykt och tittade på en utställning om Sigfrid Lewerentz, så väldigt lyckat, och en trevlig kopp kaffe med en liten chokladbit till. Senare träffade vi goda vänner och gick till ett ställe, som serverar alldeles lysande räkmackor. Hade det inte regnat hade vi kunnat njuta av havsutsikt, men det kan bli en annan gång. Sen var vi lite utpumpade och tog tidig kväll. Jag somnade lugnt och vakande och kände att jag var pigg och rask, men kanske var det lite mörkt, möjligen inte dags för frukost. Inte alls, visade det sig, 00.38, så det var bara att somna om. Nu har vi till och med hunnit äta god lax och värdinnan kastade sig i väg på en egen aktivitet och jag gläder mig åt solen. Vi hann dessutom reka lite i går inför en kommande resa, som maken ska följa med på, så att jag klarar att ta mig till övernattningen. Det blir säkert bra.