april 2019


Åtminstone i morse, men nu är det betydligt molnigare. Olivträdet ser ut att ha gillat beskärning tidigare i år och rosmarinen ser också frodig ut. För säkerhets skull har jag packat ordentligt för min utflykt söderut om nu det här kallraset man varnat för nu kommer.

Den stackars engelska pelargonen har kommit igång igen. När jag köpte den för ungefär tio år sen minns jag att jag frågade om den brukade blomma om och kvinnan i affären såg lite tveksam ut och sa – ‘kanske ‘ och det gör den. Varenda år, ibland ett par gånger. Och ja, det är en fuskpelargon och en riktig rosmarin bredvid.

lite stillsamt här. Jag ska snart göra en lasagne, dagens andra tvättmaskin snurrar och maken är duschad.

Självklart är det många saker man funderar över när man är borta och träffar folk man inte ser dagligen, om man säger så. Den här gången blev maken lite extra skakad över det här att han ramlade på ditvägen – och jag är väldigt tacksam att han inte bröt någonting och att den synnerligen servicesinnade mannen så raskt kunde lyfta upp honom – och sen då det här att hotellrummet låg så långt från hissen, två långa korridorer, ett trappsteg och så en halvlång korridor på det. Varför vi inte bytte? Ja, det är svårt att veta hur det ser ut när man får nyckeln och när vi äntligen kommit till rummet orkade jag inte börja om från början. Men det här gjorde sammantaget att maken rörde sig mycket långsamt. Mycket. Men när han väl sitter ner, så är han social och vänlig, som alltid.

Jag förstår också att om man ser honom sällan, så fattar man kanske inte att han inte ser åt vänster och att han är rätt förlamad i den sidan. Fast det finns faktiskt dom som ser och minns och underlättar, stor tacksamhet för det. Sen tycker jag, inte första gången precis, att man ska vara lite varsam med hur man hanterar folk med stora svårigheter. T ex den person som – igen – kom fram till mig ock tyckte att vi är så fantastiska och beundransvärda och ett föredöme och jada jada jada. Och nej, så ser inte jag det, vi gör det vi kan med dom förutsättningar vi har nu. Men för min del hindrar inte det – tyvärr – att jag kan bli otålig, att jag mycket väl minns hur det var när maken var frisk, att jag innerligt önskar att det varit annorlunda, men kom inte fram till mig och säg att vi är beundransvärda, det klarar jag inte. Dessutom stämmer inte den berömda personkemin alls, och jag fattar inte att inte vederbörande märker det. Och jag kan faktiskt inte minnas ett enda tillfälle när den beundrande har gjort något praktiskt för att underlätta för oss. Men det finns dom som gör, tack för det.

i verkligheten jämfört med min kartbok, som jag studerade så energiskt i går kväll. Men vi kom fram till målet i dag också, väldigt fin kyrka där vi fick vara med om en glad och ljus gudstjänst. Dessutom var kyrkan föredömligt handikappanpassad med en rätt ny tillbyggnad, där man kunde gå in i jämn nivå, en väldig lättnad efter helgens övriga knepigheter. Och jag vet förstås att det är mitt eget ansvar, jag måste varenda gång särskilt påminna om att just vi behöver ett rum så nära hissen som möjligt och med ett hyfsat rymligt badrum. Det vi hade i helgen hade kanske två dm mellan toasitsen och väggen och det blir väldigt trångt för maken. Om vi öht åker på såna här aktiviteter fler gånger, så får jag komma ihåg det här.

Sen lyckades jag få en liten sträckning i vänster lår, när jag skulle hjälpa maken, och så småningom ska jag ta fram voltarentuben.

Men om man bortser från det, så var det fint sammantaget. Och grönskan, så vackert nästan hela vägen.

Det blir knepigt när man är rätt långt hemifrån. Maken och jag skulle ta oss från Skara till Varnhem och det borde ha varit rätt enkelt. Man kunde tycka det. Men efter en bit förstod jag att vi var helt fel ute. Tyvärr lyckades jag inte få bilens gps att samarbeta alls, så jag dök in i bakluckan för att gräva fram mobilen. Den låg kvar på hotellet. Men efter att ha kollat i den fysiska kartboken så kom vi fram till slut, rentav i tid. Fast vi fick se mycket av det vackra landskapet. Vägen tillbaka gick på ca åtta minuter, det var skillnad.

I morgon ska vi på nya äventyr i geografin, men vi ska åka hem också. Det kommer att bli enklare. Absolut.

Det är osannolikt vackert så här års, men det går nästan lite för fort nu. Och rätt mycket regn skulle behövas. Det var förstås vägbyggen lite överallt, men vi trasslade oss fram. Tyvärr fick vi ett stenskott och jag får väl fråga verkstaden på måndag vad dom tycker ska göras. Sen snavade maken när han skulle gå från bilen och jag kunde inte lyfta upp honom, men en vänlig och stark man hjäpte oss, så tacksam. Sen fick vi ett rum som ligger en kilometer från hissen, men maken sover en liten stund nu. Själv tog jag en promenad och rekade parkeringen inför kvällens aktiviteter, inte helt enkelt, men det ordnar sig nog. Optimistiskt tänkande, jo.

och läste på nåt ställe att det kan bero på sand från Sahara. Eller också är det som vanligt. Men just nu har jag packat klart väskan med kläder och tandborstar och så, fast ryggsäcken med böcker är inte packad än. Jag har gott om tid på mig, tror jag. Och så begick jag ett misstag när jag försökte tvätta håret på maken, det blev oväntat mycket vatten lite överallt, men det ordnade sig, dvs jag ordnade. Och frukostdisken är handdiskad, så nu ska jag bara ta itu med kylskåpet som behöver rensas. Ständigt denna känsla att det ska vara hyfsat städat, om något skulle hända.

Nästa sida »