Tigerliljan's Weblog

Min tid, med mig själv och med dom andra.

Först fick jag då god lunch hos Hosanna, klippan i tillvaron, på så många sätt. Sen bilresan i det vidunderligt vackra landskapet, incheckningen på hotellet, vintrig promenad till god vän, te och sympati, värme både för kropp och själ. Och en alldeles egen kväll på hotellrummet, en ganska bra natt dessutom. Jag stod ute en stund innan jag lade mig, tittade på månen som sken beslöjad av moln, omgiven av cypresser (?) med blått effektljus.

När väckarklockan ringde somnade jag om en kort stund, men jag hann utmärkt väl att tugga i mig en god hotellfrukost, betala rummet, skrapa bilrutorna och rulla bort till vackraste kyrkan. Att stiga in under valven, att sätta mig bland alldeles obekanta människor och med dom dela bröd och vin, sen en ganska lång stund egen andakt, den vanliga promenaden runt i kyrkorummet, först tända ett ljus vid Guds Moders bild och läsa de vanliga bönerna, som varje morgon men ändå annorlunda och att sen kunna vandra vidare i rummet och nämna alla dom vid namn som en gång i veckan nämner mig, en kort tanke vid den stora gravhällen för den lille gossen, som två år gammal gravsattes där 1607, tidens och rummets gränser tänjs där, och så den gemensamma bönen med ännu fler okända – och där – sannerligen, plötsligt fanns där två av dom jag nyss nämnt. Det var fint och alldeles oväntat.

Promenad i kallt och slösande solsken, kort stund med en mugg kaffe på välbekanta kondiset – en liten morotskaka också. Och jag handlade en rejäl bit parmesan. Titta lite i affärer, inget handlat, nej. Bilen till den mycket avhållne, som lagat god lunch, klappa den lilla tigern lite, prata mycket med någon som vet mycket om mig och om maken och om livets inte alltid ljusaste sidor. Bilen igen, vackraste kyrkan, vesperbönen. Färd genom snötäckta gnistrande fält, ytterligare en vän med föda för kropp och själ, för mig. Omtanke, förståelse, generositet.

Och resan hem igen, inga incidenter, lugn trafik. Tyvärr ett par radioprogram som gick under resan i går, så då avnjöt jag tystnaden. Inte alls illa, det heller.

Och nu ska jag borsta tänderna. Jag dukade, som alltid, fram frukosttallriken nyss och höll förstås på att ta fram sockret till tét, som maken vill ha. Men nej. Och det blir ingen gröt i morgon för bara mig, vaniljyoughurt finns hemma. Det får det bli.

hela vägen hem. Jag startade hemresan med den mest underbara solnedgången i väster över det som än så länge är en isyta, inga fåglar än.

Och jag har turen, lyckan, välsignelsen – vad man nu vill – att ha kloka, goda, ömsinta människor i min omgivning. Med två av dom allra klokaste pratade jag om det här svåra – har jag rätt att göra så här? Att åka till en plats och en omgivning som ger mig så mycket? Ensam? Vem är jag egentligen? Och båda svarade likadant – oberoende av varandra.

Dom menade att det är nödvändigt, att jag har en skyldighet – både mot mig och mot maken – att inte förkrympa min värld och därmed också hans värld. Att jag inte berättade i förväg kunde dom förstå, självklart berättar jag i morgon om vad jag varit med om, den rikedom och glädje som jag fick. Och jag vet, maken är en generös människa, han unnar mig det här, fast det är omöjligt för honom själv. Men hans ängslan, hans kontrollbehov – ja, vad vi gör med det återstår väl att se. Att hantera varsamt.

Och stjärnorna gnistrade över större delen av hemfärden, när det dovt rosa och milt blå smält samman över randen av den stora sjön vid vägen. Orions bälte strålade. Och jag var lättad när lilla staden ljus syntes.

att sitta här. Jag har just pratat en lång stund med Yngste också.

Själva situationen – att jag är här ensam – är besynnerlig. När jag gick bort mot centrum kom jag att tänka på att maken och jag gick en gång här, vi åt middag på just det här stället, långt innan det var så här tjusigt, men vi gick här och jag minns att jag hade en mörkröd plyschklänning på mig. Jag var tvåbarnsmamma då.

Och i morgon bitti går jag upp tidigt och äter hotellfrukost och tar sen bilen till det välkända torget och går över kyrkogården, där inga lindar blommar just nu, till vackraste kyrkan. Där får jag vila själen under valven. Närhet, minnen men också här och nu. Att bära det som är tungt, den här vägen som är min. Att låta evigheten lysa in i tiden.

– i stillhet och andas. Dagen har varit bra, strålande väder, bilresan gick bra. Hosannas lunch var god, och det är alltid så fint att träffas.

Sen blev eftermiddagskaffet förvandlat till lunch i morgon i stället, det blir också bra.

Och té fick jag av en fantastisk vän. Och jag gick tillbaka till mitt boende utefter den välbekanta gatan, lite skyltfönster av olika slag, kanske shopping i morgon. Vi får se.

Och det blev mycket lyssnat på radio i bilen. Ett program om hjärtat som centrum och symbol för känslor, kärlekens makt över oss. Sen lyssnade jag på ett annat program om lojalitet. Är lojalitet positivt eller negativt? Vem är man lojal med? Och varför? Och är lojalitet mot någon att göra precis som den vill? Om någon t ex drabbas av någon sorts personlighetsförändring – är man då lojal mot den ‘nya’ sjuka personen, eller är man lojal mot den som fanns där innan och som eventuellt kan komma tillbaka? Vad är bekvämast för mig själv? Jag vet hur jag tänker.

Och självklart funderar jag också på vad lojalitet med maken innebär. Men jag kan säga, att dagens boende gav ett gott intryck, personalen verkade mer professionell och föreföll ta till sig vad som gäller med makens problematik. Jag hoppas. För oss båda.

det mesta maken ska ha med sig i morgon. Rakgrejorna måste packas i morgon bitti, och han har bestämt att han inte vill ha musikmaskinen med sig. Och det är klart att jag är lite stressad och undrar om det här blir bättre. Jag kan bara hoppas att det ska fungera någon gång.

När jag har installerat honom ska jag packa ihop mina egna grejor och så småningom äta lunch på vägen hos Hosanna. Kanske blir det sol också.

Ibland är det en fördel att bara sitta inne, i dag hade man tydligen spärrat av en del av vårt lilla samhälle pga någon slags hot mot ena banken. Det var inte aktuellt när jag var ute och virrade och köpte mjölk. Så jag märkte ingenting förrän jag läste det på nätet.

här igen. Jag har fällt ihop extrasängen, rullat ihop extramadrassen, vikt ihop lakan och filtar, staplat kuddar och tvättat några lakan dessutom. Men jag har inte burit upp nånting på vinden än.

Och jag har suttit i fotbad och lackat tånaglarna första varvet. Då kan man inte bära saker till vinden, det är ju självklart. Så om det blir vindsbesök, blir det om ett par timmar när lacket (tredje lagret på stortårna) har torkat ordentligt. Ska man ut och åka en bit, så känns det tryggare att både ha rena underkläder och snygga tånaglar. Man vet aldrig vad man kan råka ut för.

Till min förvåning fick jag ihop en lunch i dag också, risotto med gröna ärtor och kyckling, väldigt gott blev det dessutom. Och jag har dragit tillbaka väckarklockan till ordinarie tid, så att inget ska trassla med det i morgon.

– den ringde trekvart senare än vanligt. Mycket märkligt eftersom den stått på samma väldigt länge, men nu hade den ändrat sig. Så jag hade ingen möjlighet att hinna cykla till morgonbönen i närmaste kyrkan. Och jag hade ju tänkt köpa en liter mjölk på hemvägen. Sen upptäckte jag också att det var lite ont om kontanter, så jag grävde i myntburken innan jag gick till närmaste jourbutiken, orkade inte ens gå till coop upptäckte jag. Sen kunde jag nästan inte hitta mjölken, för dom hade möblerat om – inte så konstigt, jag har inte köpt mjölk där på väldigt länge – och dom för inte arla, så det gäller att ta den blå mjölken och inte den gröna, men så långt gick det bra. Och jag ställde litern på disken och kvinnan sa ’12 kr tack’ och jag sträckte handen efter plånboken. Tomt. Jag kände i ytterfickorna också. Lika tomt. Och generat sa jag – ‘jag har glömt pengarna, jag måste gå hem då’ och hon sa mycket surt ‘Hm!’ och jag gick mot dörren och tänkte – ‘så konstigt, jackan var ju tung av alla enkronorna, jag vet det’ så jag trevade vidare och i telefonfickan låg den. Mjölken var min!

Och resten av dagen har väl utsikter att bli bättre.

att jag hade låst dörren nyss. Jag litar inte riktigt på mig, att rutinerna fungerar klockrent. Och maken började i dag att påpeka att snart är det dags för dom kokta ärtorna och tärnade morötterna, och det tycker han är trist. Visst, jag håller med. Men det är två dygn, kanske kan det ändå gå. Och ingen chokladtårta blir det väl heller, det lär vara kanelbullar i parti och minut. Det tycker jag kanske är ett lidande, som är möjligt att stå ut med. Precis när jag sade godnatt, så uttryckte han också önskemål om att ta med sig en ålderdomlig bergsprängare, så att han skulle kunna lyssna på musik. Och jag sa, att vi kan testa i morgon, om han kan hantera den. Det fungerade inte så helt, när han var på rehab, då för länge sen. Kanske går det bättre nu. Samtidigt känns det lite knöligt att släpa hur många grejor som helst, jag har redan två klockor och nån bok plus toalettsaker och kläder och medicin att hålla reda på. Men visst.

Det gick ju så strålande i helgen. Nu ska jag kanske inte klaga på planeringen, den var det inget fel på, det var jag som inte orkade hela vägen. Bättre lycka denna gång s a s. Efter visst trassel, så lyckades jag få tag på mannen med ansvar för makens boende på onsdag – han var gotlänning, bara det var ju rart – och han ville att jag skulle maila över pappren om maken. Strålande! Intresse! Så det har jag gjort nu. Nya kvastar?

Och sen har jag planerat min egen tillvaro och det har gått alldeles strålande. Jag har underbara människor i mitt liv, såna man ska vara tacksam för och ta vara på. Rätt ödmjuk känner jag mig efter att ha pratat med tre alldeles fantastiska, som gärna vill träffa mig. Jag ser fram emot det här. Att tanka glädje.

Jo då. Det gick. Och maken är duschad. Fast det var lite jobbigare än vanligt eftersom jag känner mig matt i hela kroppen. När jag vaknade i morse gick jag upp ganska tidigt – man har nån sorts apparat för att hålla bussarna varma (?) på terminalen utanför vårt hus och den låter högt och stör mig – men nån promenad blev det inte, det var bara inte möjligt att genomföra när jag stod och tittade ut genom köksfönstret.

Och det är något av en fasa att det måste fixas lunch också, men det kommer att gå. Jag förtränger det en dryg timme till, sen kommer säkert nån bra idé.

Och jag ska ringa till mannen som är chef där maken ska vara onsdag – fredag. Nånstans tycker jag allt att det är underligt att det inte finns rutiner att dom kontaktar oss. Det finns ju t ex flera avdelningar att välja på som heter olika pyssliga saker, ungefär som på dagis – Myran och Talgoxen och sånt, fast här heter det Gläntan och Björken typ. Men dom borde vilja veta. Och jag funderar på om man särskilt måste säga till att det faktiskt är olämpligt att personal står och tittar på när maken kissar och kommenterar att det är lite lustigt att han sitter ner. För jag tycker faktiskt att dom ska låta bli det.