Tigerliljan's Weblog

nu över hur det ska bli med olika detaljer under avlastningen. Och jag säger att jag kan inte göra något åt det och nu är han här. Hemma. Med mig. Det kan jag påverka, men inte då och där. Självklart, om någon säger något olämpligt till honom, så ska han berätta det, så tar jag tag i det, men det som rent konkret ska göras måste göras där. Denna ständiga oro, som jag har förståelse för. Men jag kan inte påverka. Samtidigt vet han, och säger också, att det finns bra personal. Fast inte hela tiden.

Och jag är bekymrad. Samtidigt måste jag på ett plan koppla bort det, jag måste vara där jag är. Och jag måste också kunna känna en tacksamhet för att jag just nu har möjlighet att ta ett steg ut i en lite annan tillvaro, två dygn. Jag kan inte gå tillbaka. Att samla krafter för dagarna som kommer.

Och jag har svängt till det nya bladet på stora almanackan. Man har markerat Fettisdag och Askonsdag i veckan som kommer. För ett par år sen hade man tryckt in Askonsdagen i Stilla Veckan – före Påsk – och jag skickade ett mail och förklarade hur det var. Yngste tyckte jag var jobbig, men i år är det rätt.

till VC och receptförnya, dvs när man senaste gången förnyade blev en medicin bortglömd upptäckte jag när den började ta slut här. Men nu ska det ordna sig, jag hade framförhållning. Och jag ringde LSS-handläggaren som var på plats, så jag fick besked. Bra. Det hade varit ännu bättre om han gått en kurs i hur man hanterar telefon, eller snarare folk i andra änden av kommunikationen, men det kanske kommer. Och ungefär samma gällde väl mitt samtal med boendet maken ska till på måndag, jag skulle bara ringa och ange tiden vi kommer. Och hon påpekade att man borde hämta 11.30 och då sa jag bara kort att så blir det inte, det är 15.30 som gäller, för jag är inte hemma innan. Det är ju det här med att anpassa sig till den enskildes önskemål, det här som det står så mycket vackert om på kommunens hemsida. Skulle jag hämta honom då skulle jag behöva åka vid åttatiden på morgonen för att vara säker på att det skulle gå i lås. Så blir det inte. Och jag vet att man ska hämta och lämna vid vissa tider på förskolor för att inte störa det pedagogiska flytet, men här är det inte mycket pedagogik i verksamheten. Och han kan glatt avstå från eftermiddagskaffet om det är så.

klarar sig väl utan mina insatser i dag också, men frånsett att jag alldeles av mig själv vaknade 01.20 – och det gjorde inte maken, helt i onödan alltså – så sov vi sen hela natten. Jag drömde om min älskade farmor, som var längre och magrare än jag mindes, men hon sa att så kan det bli i himlen, märkligt, men sen steg jag upp. Hjälpligt beredd på en ny dag.

Och nu är lite tvätt upphängd, jag måste ju se till att det finns lite skjortor till maken nästa vecka och så, och jag har handlat. Cykeln rullar snabbt och alltihop var klart på en dryg halvtimme, alltså från det jag steg utanför dörren och tills jag hade plockat upp allt. Fredag fm är inte optimal handlingstid annars, alldeles för många människor som vacklar runt och ställer sina vagnar hur som helst, men å andra sidan finns det sallad med långt bf datum.

Och jag planerar packandet till måndag, både för maken och mig.

tänkte jag på att jag kan knappt komma ihåg vad jag gjort i dag, dvs jag har inte gjort något särskilt alls. Och det känner jag ett obestämt dåligt samvete för. Att jag inte gjort något värdefullt, något som räknas. Samtidigt tänker jag efter ett varv till, jag har bara gjort det vanliga och knappt det. Men vi har rena kläder, jag har varit på apoteket, jag har betalat räkningar, vi har ätit, jag bakade en fruktkaka att ha om det ska plockas fram kaffe – dessutom på de mest ljuvliga små blekt beige ägg med klargul gula, jag har skickat brev till Yngste, men jag känner det ändå som om minnet är tomt. Dagen har bara försvunnit.

Kanske får det vara så ibland.

med promenerandet i morse, dels vaknade jag sent, dels regnade det. Jag vet att det går utmärkt att gå i regn, det var mest tiden som inte ville. Men jag har gått till apoteket och då hade det i stället övergått i mer vårstämning. Fast jag upptäckte när jag tittade noga på medicinlistan att en medicin inte kommit med i senaste utskrivningen, så jag får väl ringa VC i morgon bitti. Och jag försökte ringa LSS-handläggaren, men han var förstås på kurs och påstods komma in i morgon kl sju. Säkert. Men handläggaren på Solna kyrkogårdsförvaltning fanns på plats och var en trevlig och servicesinnad kvinna, som ska skicka rätt blankett till svärmor.

Och själv ska jag baka fruktkaka snart på öländska lantägg, fruktkaka går utmärkt att äta året runt, oerhört praktiskt att ha i kylskåpet. Fast jag har vägt dom små vackra äggen och det kommer att gå åt fem och inte de vanliga tre.

Sen ska jag skicka ett kuvert till Yngste med ett par urklipp ur lokaltidningen, han brukar läsa på nätet men jag vet inte om allt kommer med där. Och Äldstes familj håller på att återhämta sig från magsjukan, som så småningom drabbat föräldrarna också. Jag erbjöd mig att köpa mjölk och nödvändigheter, men i dag skulle det gå bra. Stackarna.

och svepte nästan ut i samma andetag – maken hann gasta – ‘ska du gå redan?’ och då hejdade hon sig och stannade en liten stund. Det var mycket gravar och begravning, så jag ska ringa till Solna i morgon där det finns en familjegrav som ska avvecklas, har svärmor bestämt. Hon hade fått papper, som hon inte riktigt klarade ut, så jag som hör, ringer i morgon och pratar med dom. Och sen var hon postumt s a s upprörd över sin brors begravning, att det hade kostat så mycket, så den entreprenören får vi inte ta när det är dags för henne, det ville hon bara säga. Nå ja. Han tillhör väl inte mina personliga favoriter, av olika skäl – inte riktigt samma som svärmors, för jag tycker nog inte att han tog mer betalt än vi kom överens om och att hon i elfte timmen ändrade kistan till en som kostade fem gånger så mycket betydde ju att det blev dyrare. Rimligen. Och maten var jag inte ett dugg förvånad över med tanke på hur många vi var och den service vi fick. Jag betalade ju liksom hennes 90-årsdag, så jag vet. Men frånsett det så. Och lite matt över hennes hastighet blir man allt. Maken älskar sin mor, men han är utpumpad efter en dryg halvtimme i hennes sällskap.

– det här med bilen t ex. Fick ett ‘erbjudande’ om service och eftersom jag känner att jag dels inte nånsin gör nånting åt bilen och dels är vi ganska beroende av att den fungerar, även om det blir ytterligare en utgift just nu, så känns det ändå viktigt att göra det jag kan för att den inte ska bli stående vid nån olämplig tidpunkt. Så det är nog bäst iaf. Ständigt dessa ensamma funderingar, för jag känner att maken blir bara orolig om jag tar upp det med honom. Och jag har meddelat honom att det blir avlastning nästa vecka och han tyckte att det skulle vara ok, både tid och plats, inte optimalt förstås för just där är det delad toalett, å andra sidan femtiotumstv, om nu inte någon annan boende har gömt remoten.

Och solen skiner milt. Och fastighetsägaren tvättar utsidan på inglasade balkongerna i dag med skylift. Man har inte hunnit till vår balkong än, men det kommer väl. I morse kom jag ihåg det iaf så att jag svepte handduken runt mig både till och från badrummet.

om avlastning nästa vecka. Bra. Hoppas nu allt fungerar. Och jag har köpt en burk D-vitamin, som jag ska trycka i mig, det kan bli bra det också. När jag ändå var ute och gick traskade jag bort till Bästa fd grannen och fick en kopp kaffe och en trevlig förmiddag. Maken var förberedd på att jag kunde bli borta en lite längre stund, så han lade sig på egen hand.

Laxen står bredd att puttas in i ugnen och ris ska kokas. Makens favorittidning TÅG hade kommit också, så han får en bra eftermiddag. Och BG och jag pratade om lägenheten jag ställt mig lite i kö till, hon bodde i den för ett antal år sen. Hon frågade vilka möbler jag tänker göra mig av med – den dagen, den sorgen. Nog klarar vi oss med rätt mycket mindre, det är ju böckerna och bokhyllorna som är det stora problemet, men jag är ju inte främmande för att man kan slänga.

blev det framåt kvällen, men inte frysgrader än på vår svalgång. På något konstigt sätt slår kylan och fukten in i bostaden, men det är möjligen inbillning. Fast inte bara, jag har kommit ihåg att inte stoppa i mig allt som ev hade kunnat komma i min väg, och när jag är hungrig fryser jag. Så det är väl egentligen bra. För jag tror på att avstå från den allra sista guldkanten i matväg när man bor och lever i ett överflödssamhälle. Iaf om ‘man’ råkar ha mitt genetiska arv, dvs det räcker för det mesta att titta på läcker mat i en tidning, så har man raskt gått upp ett par hekto. Och jag är sällan den sorten som glömmer att äta, jag glömmer att jag inte ska äta.

Men dagen har varit fylld med underligt pyssel, t ex har vi en hög pall i badrummet och den står där den står, dvs inkilad bredvid toaletten. Men i dag greps jag av ett starkt behov att lyfta fram den och skura både den och golvet och väggen bakom. Underliga punktinsatser i en strävan att hålla hemmet i hyfsat skick. Och jag manglade handdukar också. Jag är lite nyfiken på vilka konstigheter jag kommer att slå till på i morgon, jag hoppas det kommer att betyda att jag tömmer kassen med tidningar, fast där är ju problemet att jag nån dag förra veckan såg en artikel som kanske Yngste skulle tycka vore intressant, och då måste jag bläddra igenom dom översta. Ett överflödsbekymmer som inte ska föraktas, det händer att just överflödsbekymmer kan hålla andra i schack.

är av många skäl ganska strukturerade, åtminstone tror jag det. Jag är ju lite – hm – av ett kontrollfreak av naturen och klara strukturer underlättar möjligen för maken. Så många rutiner finns det. Och många är det jag som står för, förstås. Men det slog mig i dag, när jag satt kvar i soffan och maken skulle gå och vila sig före kvällstét, precis när han är nedanför trappan så sträcker han handen, vilket inte är helt lätt när balansen är skakig och han håller i sin käpp samtidigt, för att dra på taklampan. Den vi köpte för många år sen i Kristianstad, en massa prismor som ger glada regnbågar över hela väggen när solen kommer lite längre, men än så länge sätter han på den med dimmern för han tycker det blir ett vackert och varmt sken för mig som sitter kvar. Han gör det för mig. Så kan kärlek också se ut.