februari 2014


nu över hur det ska bli med olika detaljer under avlastningen. Och jag säger att jag kan inte göra något åt det och nu är han här. Hemma. Med mig. Det kan jag påverka, men inte då och där. Självklart, om någon säger något olämpligt till honom, så ska han berätta det, så tar jag tag i det, men det som rent konkret ska göras måste göras där. Denna ständiga oro, som jag har förståelse för. Men jag kan inte påverka. Samtidigt vet han, och säger också, att det finns bra personal. Fast inte hela tiden.

Och jag är bekymrad. Samtidigt måste jag på ett plan koppla bort det, jag måste vara där jag är. Och jag måste också kunna känna en tacksamhet för att jag just nu har möjlighet att ta ett steg ut i en lite annan tillvaro, två dygn. Jag kan inte gå tillbaka. Att samla krafter för dagarna som kommer.

Och jag har svängt till det nya bladet på stora almanackan. Man har markerat Fettisdag och Askonsdag i veckan som kommer. För ett par år sen hade man tryckt in Askonsdagen i Stilla Veckan – före Påsk – och jag skickade ett mail och förklarade hur det var. Yngste tyckte jag var jobbig, men i år är det rätt.

Annonser

till VC och receptförnya, dvs när man senaste gången förnyade blev en medicin bortglömd upptäckte jag när den började ta slut här. Men nu ska det ordna sig, jag hade framförhållning. Och jag ringde LSS-handläggaren som var på plats, så jag fick besked. Bra. Det hade varit ännu bättre om han gått en kurs i hur man hanterar telefon, eller snarare folk i andra änden av kommunikationen, men det kanske kommer. Och ungefär samma gällde väl mitt samtal med boendet maken ska till på måndag, jag skulle bara ringa och ange tiden vi kommer. Och hon påpekade att man borde hämta 11.30 och då sa jag bara kort att så blir det inte, det är 15.30 som gäller, för jag är inte hemma innan. Det är ju det här med att anpassa sig till den enskildes önskemål, det här som det står så mycket vackert om på kommunens hemsida. Skulle jag hämta honom då skulle jag behöva åka vid åttatiden på morgonen för att vara säker på att det skulle gå i lås. Så blir det inte. Och jag vet att man ska hämta och lämna vid vissa tider på förskolor för att inte störa det pedagogiska flytet, men här är det inte mycket pedagogik i verksamheten. Och han kan glatt avstå från eftermiddagskaffet om det är så.

klarar sig väl utan mina insatser i dag också, men frånsett att jag alldeles av mig själv vaknade 01.20 – och det gjorde inte maken, helt i onödan alltså – så sov vi sen hela natten. Jag drömde om min älskade farmor, som var längre och magrare än jag mindes, men hon sa att så kan det bli i himlen, märkligt, men sen steg jag upp. Hjälpligt beredd på en ny dag.

Och nu är lite tvätt upphängd, jag måste ju se till att det finns lite skjortor till maken nästa vecka och så, och jag har handlat. Cykeln rullar snabbt och alltihop var klart på en dryg halvtimme, alltså från det jag steg utanför dörren och tills jag hade plockat upp allt. Fredag fm är inte optimal handlingstid annars, alldeles för många människor som vacklar runt och ställer sina vagnar hur som helst, men å andra sidan finns det sallad med långt bf datum.

Och jag planerar packandet till måndag, både för maken och mig.

tänkte jag på att jag kan knappt komma ihåg vad jag gjort i dag, dvs jag har inte gjort något särskilt alls. Och det känner jag ett obestämt dåligt samvete för. Att jag inte gjort något värdefullt, något som räknas. Samtidigt tänker jag efter ett varv till, jag har bara gjort det vanliga och knappt det. Men vi har rena kläder, jag har varit på apoteket, jag har betalat räkningar, vi har ätit, jag bakade en fruktkaka att ha om det ska plockas fram kaffe – dessutom på de mest ljuvliga små blekt beige ägg med klargul gula, jag har skickat brev till Yngste, men jag känner det ändå som om minnet är tomt. Dagen har bara försvunnit.

Kanske får det vara så ibland.

med promenerandet i morse, dels vaknade jag sent, dels regnade det. Jag vet att det går utmärkt att gå i regn, det var mest tiden som inte ville. Men jag har gått till apoteket och då hade det i stället övergått i mer vårstämning. Fast jag upptäckte när jag tittade noga på medicinlistan att en medicin inte kommit med i senaste utskrivningen, så jag får väl ringa VC i morgon bitti. Och jag försökte ringa LSS-handläggaren, men han var förstås på kurs och påstods komma in i morgon kl sju. Säkert. Men handläggaren på Solna kyrkogårdsförvaltning fanns på plats och var en trevlig och servicesinnad kvinna, som ska skicka rätt blankett till svärmor.

Och själv ska jag baka fruktkaka snart på öländska lantägg, fruktkaka går utmärkt att äta året runt, oerhört praktiskt att ha i kylskåpet. Fast jag har vägt dom små vackra äggen och det kommer att gå åt fem och inte de vanliga tre.

Sen ska jag skicka ett kuvert till Yngste med ett par urklipp ur lokaltidningen, han brukar läsa på nätet men jag vet inte om allt kommer med där. Och Äldstes familj håller på att återhämta sig från magsjukan, som så småningom drabbat föräldrarna också. Jag erbjöd mig att köpa mjölk och nödvändigheter, men i dag skulle det gå bra. Stackarna.

och svepte nästan ut i samma andetag – maken hann gasta – ‘ska du gå redan?’ och då hejdade hon sig och stannade en liten stund. Det var mycket gravar och begravning, så jag ska ringa till Solna i morgon där det finns en familjegrav som ska avvecklas, har svärmor bestämt. Hon hade fått papper, som hon inte riktigt klarade ut, så jag som hör, ringer i morgon och pratar med dom. Och sen var hon postumt s a s upprörd över sin brors begravning, att det hade kostat så mycket, så den entreprenören får vi inte ta när det är dags för henne, det ville hon bara säga. Nå ja. Han tillhör väl inte mina personliga favoriter, av olika skäl – inte riktigt samma som svärmors, för jag tycker nog inte att han tog mer betalt än vi kom överens om och att hon i elfte timmen ändrade kistan till en som kostade fem gånger så mycket betydde ju att det blev dyrare. Rimligen. Och maten var jag inte ett dugg förvånad över med tanke på hur många vi var och den service vi fick. Jag betalade ju liksom hennes 90-årsdag, så jag vet. Men frånsett det så. Och lite matt över hennes hastighet blir man allt. Maken älskar sin mor, men han är utpumpad efter en dryg halvtimme i hennes sällskap.

– det här med bilen t ex. Fick ett ‘erbjudande’ om service och eftersom jag känner att jag dels inte nånsin gör nånting åt bilen och dels är vi ganska beroende av att den fungerar, även om det blir ytterligare en utgift just nu, så känns det ändå viktigt att göra det jag kan för att den inte ska bli stående vid nån olämplig tidpunkt. Så det är nog bäst iaf. Ständigt dessa ensamma funderingar, för jag känner att maken blir bara orolig om jag tar upp det med honom. Och jag har meddelat honom att det blir avlastning nästa vecka och han tyckte att det skulle vara ok, både tid och plats, inte optimalt förstås för just där är det delad toalett, å andra sidan femtiotumstv, om nu inte någon annan boende har gömt remoten.

Och solen skiner milt. Och fastighetsägaren tvättar utsidan på inglasade balkongerna i dag med skylift. Man har inte hunnit till vår balkong än, men det kommer väl. I morse kom jag ihåg det iaf så att jag svepte handduken runt mig både till och från badrummet.

Nästa sida »