Tigerliljan's Weblog

Jag vet inte om det var mina olika aktiviteter som slog till, men jag somnade en stund. I fåtöljen. Och sen tar det en stund innan jag är riktigt vaken igen. Det påverkar knappast min nattsömn ändå, för jag skulle gärna sova lite mer. Och sen blev det en fantastisk solnedgång med rosa moln och första kvällen som vi behövde dra ner gardinerna när vi tittade på Rapport. Och än så länge är mina engelska pelargoner prunkande, jag hade en för några år sen, som överlevde mycket längre än jag trott.

Tv:n trasslade i dag också när maken ville sätta på den, och den här gången var jag lite raskare med att dra ur sladden, vänta lite och sen gick det utmärkt. Maken var så lättad, jag också iofs. Sen tog jag en liten promenad och beundrade alla små tidiga blommor i trädgårdar. Fast förra året lyckades jag tydligen plocka små vitsippor och det är inte aktuellt än. Fast när jag kom hem fick jag sms om mina nya svarta shorts, så jag är beredd på att sommaren kan komma sen. Och min ärtsoppa, alldeles lagom tjock, står och puttrar på spisen.

Så där. Solen skiner fortfarande och jag har äntligen sytt om en svart enkel linnejacka, som jag egentligen sydde för ett par år sedan, men ärmarna blev fel, och jag har varit missnöjd sen dess. Men i går satte jag mig och sprättade upp det som var fel, och nu har jag sytt klart och är mer nöjd. Sen tog jag tag i det där med mina tjocka böcker, som jag förr brukade krypa runt på golvet med. Nu ordnade jag det hela på köksbordet och det var förstås mycket smidigare och nu har jag skrivit ut det som skulle skrivas ut och dessutom skickat det som mail.

Dessutom gick jag och hämtade ett paket och även om jag nästan slutat röka, så köpte jag en ask cigariller. Jag tror att jag rökt ca 8 st sen årets början, och det tycker jag nog är rätt bra ändå. Och mer på listan över det som ordnats – i går fick maken ett sånt där besked att någon tagit kreditupplysning pga betalning. Jag blev lite förvånad och stressad, men det var lugnt. Det var helt enkelt hans medicinbetalning. Jag hade anmält det till autogiro för att slippa papperavgiften, så då var det klart. Hoppas bara att jag kommer ihåg att lägga ärtorna i blöt i kväll.

Nu är det iofs enbart snö kvar på gräsmattorna, men ändå. En förnumstig bekant påpekade, efter mitt snöklagande i går, att mars varit väldigt torr. Jo visst, men lite regn hade väl varit rentav bättre än det där snöandet. Men solen sken, så jag kom mig äntligen för att ta en promenad. Det var ett tag sen, visst, men jag blev förvånad över att den hyfsat stora gräsmattan jag brukar gå förbi i stället hade två rätt färdiga hus och så ett tredje där man nog skulle lyfta på takstolar alldeles snart. Märkligt. Sen gick solen i moln, och det blev kallare. Men en del av trädgårdarna hade verkligen mängder av snödroppar, krokus och scilla, mitt i det tunna snötäcket. Och på ett ställe såg jag doftvioler också. Det är vår, trots snön.

Det är klart, jag fick skrapa rutor i morse, men jag tror inte det var halt ändå och handlandet gick raskt. Förra veckan var det betydligt fler kunder, jag vet inte om det var sommartiden som slog till. Nu har jag iaf köpt två engelska pelargoner till vårt västerfönster, och det ser vackert ut, så här efter en kvart. Jag rådfrågade experten i blomaffären och hon rådde mig att beskära citronträdet nu och att sen plantera om det om tre veckor eller så.

Sen där på förmiddagen kände jag mig lite optimistisk och skickade efter ett par shorts, det kan bli läge i sommar. Man ska aldrig ge upp. Och i går såg jag ett självtest på fb, där ens stressnivå skattades. Om man hade över 18 borde man ta kontakt med vården, maxsiffran var 54 och jag lyckades få till 33. Fast just nu tror jag att vården har mer att jobba med än just mig. Kanske tar jag mig samman och går och mäter blodtrycket så småningom.

Jag fick ordning på det där med fötterna och har dessutom kvar av favoritnagellacket, så det gick bättre än jag trodde. Och så har jag tvättat håret också och det har förstås nästan alla ett mer avslappnat förhållande till, men det tar ändå 20 minuter från start till färdigtvättat hår. Sen är det rosa moln vid solnedgången och det är också fint. Fast just nu är det förstås ett orosmoln (ha) om det skulle komma snö i morgon bitti när jag ska åka och handla, men jag får väl ta det försiktigt. Som nästan alltid.

Det var iofs alldeles nyss som vi bytte till vinterdäck, det känns så. Men jag bokade den här tiden i förmiddags, och jag kan bara hoppas att det inte börjar snöa nu. Men sommartid och sommardäck, det känns nästan som om det vore dags att köpa ett par nya shorts. Annars väntar jag väl tills dom är slut. Jag vattnade penséerna förut och tittade på krukan med kryddor. Till min stora förvåning har salvian tydligen överlevt, andra vintern den klarar, men rosmarinen är jättedöd. Fast i den vissna tuvan gräslök sticker det upp ett par gröna strån.

I morgon kanske jag tittar in i blomaffären och frågar om råd för citronträdet. Jag ska köpa ett par inomhuskrukväxter också. Och själv sitter jag nu med fötterna i blöt, i förhoppningen att naglarna ska bli lite medgörliga. Jag har med en bok för att fördriva tiden.

Lite klagar jag, iaf första veckan, sen har jag vant mig. I går kväll ställde jag om dom klockor, som inte ställer om sig själva. Jag hoppades i det längsta att den där med lysande siffror i taket skulle ställa om sig själv, men den gör ju inte det. Sen kunde jag inte hitta bruksanvisningen, vilka knappar man ska trycka på, men den låg på ett oväntat ställe och när vi kom hem från kyrkan lyckades jag. Men köksklockan ville inte återknyta kontakten med Braunschweig alls. Till slut misstänkte jag att det var fel på batterierna och när jag hade bytt dom, så hade jag en fungerande klocka på fem minuter. Efter kyrkan kunde man fika och få en våffla, och maken var lite entusiastisk först, men så sade prästen att han tänkte visa lite bilder också vid kaffet, och då åkte vi hem.

Våfflor gjorde jag själv till kaffet, så vi blev rätt nöjda ändå. För länge sen brukade maken se det som sin uppgift att grädda dom, och det brukade sluta med att denne milde man, som aldrig svär, hoppade upp och ner och skrek Helsikes, så det är enklare när jag gör det. Trots allt.

Det händer numer att man undrar om folk man känt fortfarande är i livet. Jag kollade efter lite avlägsna släktingar till maken, och jo då, nästa gång fyller båda 91. Sen tittade jag efter ett ovanligt efternamn, människor som bodde i grannbyn där jag växte upp. Och så väldigt märkligt – någon hade lagt upp ett bröllopsfoto från 1945, och yngsta dottern där var jag jämnårig med. Därifrån hamnade jag i nån sorts skildring av en hembygdskväll i den där grannbyn, tydligen 2010,och man satt och pratade om gamla minnen. Det var enormt märkligt att läsa om folk, som åkt samma skolskjuts som jag, och rentav folk jag kände då, som jag inte tänkt på på väldigt länge. Helt plötsligt var det min historia, i vanliga fall brukar det bara vara makens historia som berättas. Jag klagar inte, jag bara konstaterar att det blir naturligt så, eftersom det är här vi bor.

F ö började jag rensa lite i lådorna i skrivbordet, man behöver nog inte längre papper från bilbesiktningen om bilar vi hade 1998. Och tomma, eller ens med innehåll, orange kuvert från många år, nej, det behövs inte längre.

Tydligen blir jag det under avlastningen, och det är väl iofs meningen. I dag var planen att när jag kom hem skulle jag först hämta ett paket på posten med en mugg med en blåmes på, och så visste jag att jag hade ett apotekspaket med schampo i postfacket. Sen skulle jag tanka bilen, när jag fixat en omelett, så långt var planeringen klar. Och jag har sorterat tvätten och så och sen var det klart, tänkte jag. Men halv sex slog mig tanken att jag ju måste hämta medicin varje jämn vecka och det är jämn vecka nu. Det var ju bara att traska ut och apoteket var öppet fortfarande, två personal och ingen mer kund, så det gick utmärkt.