november 2014


– i vanliga fall uppfattar jag det som lyx att jag faktiskt numer inte behöver störta upp på måndagsmorgnarna (frånsett mina promenader med maken till badrummet vid olika tidpunkter, men jag behöver inte UPP), jag har slitit rätt många måndagsmorgnar med ovilliga familjemedlemmar. Och mig själv.

Fast lite lyx är det allt att kunna hjälpa till, också en måndagsmorgon. Äldste ska lämna in bilen – igen – i morgon bitti, så då kommer jag att stå där utanför och så snabbt som möjligt skjutsa honom till jobbet.

Och sen på eftermiddagen har jag tänkt dumpa alla lucialinnen som jag har i en låda på vinden på honom. Med två döttrar som växer kan dessa särkar i olika storlekar komma till pass åren som kommer. När vi flyttade hit hade jag en dotterdotter och hon bodde inte ens i Sverige, så jag tog med hela packen hit. Bra om det kan användas.

– ett stort, faktiskt. Vi diskuterade julklappar till dottersönerna, föräldrarna och jag. Det visar sig att dom ju har sett Harry Potter-filmerna, men nu har Vinterbarnet börjat läsa böckerna och är alldeles förtjust. Han hade sagt – ‘men böckerna är mycket bättre än filmerna, mycket mer detaljer, det händer mer, man får föreställa sig’. Och jag blir så uppriktigt glad för hans skull, kan han tänka så och se det, tror jag att han får ett rikt liv.

Och det hjälps inte, jag tjatar om det varje år, men i år är det precis som när han föddes, han föddes måndagsmorgonen efter första Advent. Jag hade tagit tåget söderut på söndagskvällen och sov över hos vänner, jag vakande faktiskt ungefär när han föddes och hörde koltrasten sjunga i trädgården där. Fast det visste jag ju inte. Och jag skulle kunna på decimetern peka ut var jag stod när maken ringde och berättade. Sen hade han lite försprång för han var på väg till närmaste större staden och kunde titta upp på BB när den lille var så där fem timmar, jag kom inte förrän dagen efter. Och där jag var fick jag ett litet glas bristol cream till förmiddagskaffet i min egenskap av nybliven mormor.

så är vi nu totalt stoppmätta. Jag ska sätta fram en mycket enkel kopp té, i mitt fall utan tilltugg. Tvåan hade snudd på överträffat sig själv och jag var glad att jag lyckades hålla mig vaken på hemvägen. Som tårta hade hon gjort en citronmarängpaj. födelsedagsbarnets önskan. Och han blev så lycklig över sitt presentkort på appar.

Sen hade maken och svärmor en rätt lång konversation, där hon var absolut säker på att han inte hade sagt nån tid när vi skulle hämta henne – och han hade sagt, jag hörde – och han ville inte ge sig. Så nästa söndag ska vi till minsta barnbarnet och då kommer maken verkligen att tjata om tiden med henne, gissar jag.

Men en bra dag har det varit. Och jag lyckades att inte köra på någon av alla dessa som helt utan reflexer och utan att titta ett dugg bara klev ut i gatan under pågående skyltsöndag här.

då. Jag bidrar med en liten bild från min kyrkbänk. Jag hade ju kunnat visa något med mer action i,  som mannen som spelade dragspel eller så,  men det får vara så här.  Sen fikade vi,  en alldeles nybakad saffranskaka var en höjdare. Och nu vilar sig maken och jag har plockat fram en påse ur frysen och är tacksam för det.
Och solen finns här,  lite tveksam kanske,  men ljuset betyder mycket.

image

när man andas in en extra gång. Nog är det det just i kväll, advent har brutit in och det betyder att när vi läser completoriet, maken och jag, så byter man textserie. I svenska kyrkan har man ju en uppsättning texter varje helgdag, tre uppsättningar noga räknat och just första advent byter man, nu från år tre till första året. Och nu har vi gått runt tre år igen. Det är som när man plockar undan julsakerna, man=jag tänker alltid – ‘hur ser det ut nästa gång jag plockar fram det här?’. Tiden som skyndar sig så, samtidigt som jag kan förstå att det kan verka som om det inte händer särskilt mycket i mitt liv. Jag gillar att leva ett tillbakadraget liv, jag tänkte på det när mannen som åtminstone lyckades få ut en del luft ur elementet dök upp. Han sa vad han hette, dvs vi hade gått på samma föräldramöten med Äldste och hans son då, dvs det var mest maken som fick gå. Jag gick gärna om det var informationsmöten, men vanliga föräldramöten lärde jag mig att undvika eftersom det rätt ofta hände att nån arg medförälder skulle ställa mig mot väggen i nån detaljfråga i en budget som trots allt omfattade ett par hundra miljoner och rörde många skolor. Då kändes det varken meningsfullt eller rättvist att bli påhoppad oförberedd, för jag kunde självklart inte släpa med mig nödvändigt material, som jag inte ens visst om det skulle behövas på ordinära föräldramöten. Men den här mannen hade självklart i andra sammanhang träffat maken också. Och nu lever vi annorlunda och mycket stillsamt.

Och elementet blev varmare när jag vred på det, jag kan bara hoppas att det räcker, maken började klaga när han närmade sig sängen, men jag sa med fast röst att elementet hade blivit MYCKET varmare när jag skruvat på det. Det lät som om han lät sig nöja med det. Andens seger över materien. Typ.

blev jag allt när jag kom upp på övervåningen och adventsstjärnan (den lätt sneda) inte hade tänts. Men det blir lättare om man sätter i kontakten. Så nu fungerar den.

Och ena ljusstaken där nere (av fyra) tändes inte, trots test häromdagen, men det var bara att börja om med fräscha lampor, så nu strålar den. Och ja, jag vet att klockan inte är sex än, för den som är petig med sånt, men där jag bodde många år flyttade man helgsmålsringningen en kvart bakåt varje vecka för att hålla takt med solnedgången på ett ungefär, så jag gör så.

Och köksbordet har en ganska vit duk (oblekt) och adventsstake. Jag gick och köpte en röd amaryllis med två knoppar och så två väldigt dyra julrosor, som jag har planterat ute.

Och planen för i morgon är först kyrka, sen vilar maken lite, sen äter vi något lite snabbt och sen hämtar vi upp svärmor för färd till Tvåan. Vinterbarnet, äldsta barnbarnet fyller år på måndag, så han ska firas. Och många år nu har han – förstås – fått en legoadventskalender, men nu är det nya tider, han får presentkort på appar till mobilen.

– och jag sitter här och prokastinerar. Det ska dammsugas i sovrummet och bytas lakan, tar inte alls lång tid, men den uppförsbacken innan jag startar.

Och vi var uppe två gånger till badrummet och jag vet inte vad det kommer sig, men maken har blivit väldigt pratsam på nätterna, dvs jag vill inte prata alls, så mer än en tre-ordsmening är för mycket för mig. Och han vet ju det, men här ska det varas social tydligen. Och jag orkar inte det. Samtidigt ska man ju vara trevlig och vänlig. Det vänligaste jag kan prestera då är tystnad och det räknas liksom inte.

Och sen ska ljusstakar och stjärnor upp. Ena stjärnan, den som hänger här vid datorn, gjorde min pappa till oss sista Julen han levde, så den är mig kär, men den har en tendens att ha svårt att hänga rakt och det gör mig galen varenda gång. Och sen ska jag ställa om tajmrarna så dom slår på lite på morgonen också, det känns så välkomnande när man traskar upp i mörkret.

Nästa sida »