april 2011


att ligga ner. Sitta också, kanske. Sen är det här med att göra nånting som blir lite knepigare. Jo tack, lasagnen gick bra, fantastiskt lyckad bechamelsås.
Att cykla till maxi gick, fast inte så bra som jag hade tänkt mig. Jag frös enormt hela tiden, men lite kallare är det nog.
Och nu ska jag koka té. Och det har jag diskuterat med mig själv en stund, så det kommer också att gå.
Man kan säga att det är en lite seg dag i dag. Men jag försöker, och jag tror jag uppehåller normal servicenivå. Det får räknas som bra. Och jag tittar på nästa veckas blad och räknar med att kunna vila. Åtminstone t o m torsdag, sen får jag långsamt dra igång. Jag vet faktiskt inte varför det blev så här. Men allt är inte förutsägbart. Återkommer.

– dvs jag sitter ner förstås. Solen skiner, maken är antiseptisk (nå ja), toaletten är skurad och jag ska försöka att inte tro att jag kan allt. Lagom – att det ska vara så svårt. Men det är ju så att detta evinnerliga ‘lagom’ ser så olika ut, olika dagar. Och i dag är lagom det samma som ganska lite.
Det blir lasagne till lunch (egen, inte familjen Dafgårds). Och sen får jag cykla och handla. Det är en lyx, bara det. Att kunna cykla i solen. Maken antydde att han ville lyssna på vårsånger på torget i kväll, men jag undrar om han tycker det när det är dags. Och jag vet inte om jag tycker det, men det är vackert med körsång. Fast hos oss sjunger man alldeles bredvid järnvägsspåren, och det kommer alltid nåt tåg mitt i. Långt godståg, för det mesta, och kören sjunger tappert på.

om nånting är bättre i morgon, om jag är bättre, om maken är bättre. Eller om vi är annorlunda. Eller nånting alls om morgondagen. Jag förmodar att den kommer, och att jag får ta hand om den så gott det nu går.
Och naturligtvis är jag på ett sätt tacksam för min tornadosvärmor, att hon satte igång utflykten i dag, med alla komplikationer som den bjöd på. Men i slutänden kom maken ut i den vackra vårdagen, han satt i solen och tittade ut över sjön – över på andra sidan med dungar av lövträd som speglade sig, han åkte genom bokdungar med mattor av vitsippor, all denna spirande grönska. Han var glad.
Att min kropp, eller möjligen själ, inte riktigt vill här och nu – visst är det dumt, men jag kan inte bara ånga vidare och låtsas som om min uppgivenhet inte finns. Den är kanske mindre i morgon. Jag hoppas på det.

på mig själv. Jag orkar inte. Nada. I morgon skulle vi åkt till goda vänner och ätit gott och umgåtts. Men jag orkar inte.
Att ställa in är inte min grej. Och jag minns någon som tyckte att jag ägnade mig åt självömkan. Den som sa’t va’t, kan jag tänka, men det hjälper inte nu.
Det hjälper inte särskilt att dagen började med att jag spillde marmelad på mina alldeles nytvättade byxor.
Men när det nu är så att med en stor suck tänker på att jag måste röja upp på diskbänken, och att det nästan är oöverstigligt, så ska jag kanske ägna mig åt att ha en helt vanlig dag i morgon. Jag kan tillägga att på diskbänken ligger alla dom stackars mögliga jordgubbar jag köpte i förmiddags för att mysa till det i kväll, men naturen ville inte. Den slog tillbaka. Vad gör man?

Och fredag dessutom. Vi överlevde, fast planerna hann ändras ett par varv under tiden. Svärmor ÄR en tornado. Bröderna var inte med på hennes planering, dom klöv ved som bäst, så vi hamnade vid Äldstes stuga i a f. Och maken fick sitta i solen och äta jordgubbstårta, när jag fixat stol med karmar åt honom och diverse praktiskt. Svärmor höll tempot uppe som vanligt.
Så småningom dök Tvåan och familjen upp lite snabbt innan vi åkte, så vi fick träffa rottweilern och barnbarn. Maken var ganska trött när vi åkte hem, och jag hade åtminstone diskat koppar och fat åt svärmor. Sonen följde maken upp i lägenheten och såg till att han vilade. Sen åkte sonen och jag till sonens senaste motionsrunda, där han tappat cykelnyckeln (fickan hade gått sönder) och han hittade den igen! Bra.
Och jag är fortfarande tacksam, precis som när jag vaknade i morse, att det inte är jag som är Kate Middelton. Jag fick somna om i morse, och jag slipper vara vaken länge än. Men det var vackert. For richer and poorer, eller hur det hette – tja, tänkte jag, men in sickness and health gäller dom också. Fast dom skaffar förmodligen en annan nivå av vård. Jag hoppas dom slipper.

Vanlig, enkel aktivitet. Jo då. Här har svärmor för ett par dagar sen bestämt att vi ska dricka kaffe ute i gräset tillsammans. Och det skulle äga rum vid Äldstes stuga. Och kanske skulle maken ta sig ner till lilla stugan vid sjön också. Det såg jag som helt orealistiskt, men vem är jag att ha synpunkter på planering? Efter lite fixande fram och tillbaka fick jag tag på Äldste, så att han åtminstone skulle veta om det, om dom nu skulle komma, men det skulle dom inte.
Däremot säger maken plötsligt att han aldrig har talat om lilla stugan vid sjön, han minns inte det. Nej. Och svärmor har ändrat planerna – nä hä – så nu ska det åkas till hennes bröder i st, och hon har allt med (jag hade via maken fått order att koka kaffe) och dessutom blandas Tvåan och hennes familj in, och trädgårdsmöbler som ruttnat, och andra trädgårdsmöbler som ska bäras – och har jag antytt att jag blir trött? Och ute i gräset, fast annat gräs, ska vi sitta.
Och jag försöker andas. Lite i a f.

eller ofullständig var jag allt där, nyss, i förra inlägget. Alltså – jag menar inte att all kärlek skulle vara tvåsam, beroende av nån sorts parförhållande. Ett parförhållande är en stor sak, visst. Men kärleken till barnen t ex är knappast mindre, den är annorlunda. Och den blir heller inte mindre till varje barn för att man får fler. Hjärtat rymmer så mycket kärlek, så olika den nu ser ut. För mig är det en del av Nåden, Guds goda gåvor till oss, all denna kärlek som kan nästan rymmas i en människa, som inte tar slut, som förmeras, som fördjupas. När man tror att man vet ungefär vad kärlek är, så kommer en helt ny vinkel. Att ta emot och att ge vidare, att inte kunna låta bli att älska. Det önskar jag mig, det önskar jag andra.
I dag och alla dagar.

Nästa sida »