september 2010


Bara det här att köra drygt femtio mil i morgon kan var tillräckligt för att det ska snurra lite. Jag har lite desperat städat min necessär, jag behöver knappast fyra tvålar t ex, och jag behöver ett lagom förråd ansiktskräm och -vatten. Maken och jag delar på en liten weekendväska. Compact living. Det är ju så att bagaget ska transporteras av någon (mig) samtidigt som vi ska ta oss in på hotell, så det är bra att inte släpa på för mycket.
Men, uppriktigt, det skulle kunna kännas lättare rent mentalt också. Vad möter när vi kommer fram? Och nu menar jag inte inspelningen av Milleniefilmen, som lär pågå. Vi är alla olika, olikheter berikar, hej och hå. Men att vilja varandra väl, att försöka förstå – där vore det fint om vi försökte. Där känns det inte helt hundra hos alla. Jag kan bara ta ansvar för mig och det jag ser. Den här gången har jag inte kapuschong på kappan, så ingen kan ta tag i den bakifrån. Då blir det enklare att gå sin väg har jag räknat ut. Men det lilla hoppet om ömsesidig kärlek lever.

i backspegeln. När jag åkte hem från lilla kyrkan i skogen och tittade i backspegeln var det en helt underbar solnedgång, rosa horisontella moln mot en ljusblå himmel. Det blir mörkt fort nu.
Förra veckan kunde jag inte åka dit, då hade jag hostat sönder mig och de närvarande. Så just nu hoppas jag att maken i morgon känner sig ännu bättre än i dag. En ‘vanlig’ förkylning tar mer på honom nu än vad det gör på nån som är grundfrisk. Lätt hänt att detaljer trasslar till sig lite extra. Men på lördagen kommer han att kunna vila en del. Jag vet också att det betyder mycket både för honom och mig att möta vänner. Och på söndag em blir det Äldstas familj.

Bilen är tillbaka, elegant lackade eller bytt eller nåt. Och jag har varit på massage, lite spänt i dom nya musklerna, men det får väl vara bra så. Och jag hann en sväng till Maxi också. Fast lagom när jag skulle ut sprang jag på Yngstes dagmamma, en helt underbar kvinna. Han var där 20 tim/v och det var så bra. Syskonen var liksom lite gamla, men här fick han jämnåriga ‘bröder’, i sht två av pojkarna. Deras mammor var ungefär i min ålder också och jättebra kvinnor, så det var en fullträff. Den fina dagmamman var ute mycket med dom och pysslade en hel del och lagade mat, som jag inte kom i närheten av. Hennes stuvade spenat är fortfarande ett ljust minne för sonen (jag försökte en gång, men jag hade varken grädde eller socker i, så det var bara att lägga ner). Livet har inte varit alldeles lätt för henne sen vi sågs senast, äldste sonen dog i hjärntumör för knappt två år sen, och hon hade själv brutit benet och det ena med det andra. Så jag missade min kölapp till frimärken, men det var inte så viktigt. Hon betydde oändligt mycket i våra liv.
Och är fortfarande en så strålande person – jag ska hälsa sonen från henne. Han var hennes sista dagbarn.

När jag tog körkort behövde man inte fickparkera, men det har jag lärt mig alldeles själv. Fast en minnesgod läsare kanske kommer ihåg att jag blev påkörd i bakkofångaren i slutet av augusti i Uppsala. Just nu är bilen på omlackering och ska vara klar i morgon. På fredag åker vi till Uppsala igen.
Äldsta berättade att förra veckan skulle hon parkera deras bil där jag hade stått. Då höll en annan bil på att parkera och blev liksom aldrig färdig, trots att den bara skulle köra rakt in i en ruta. Den backade och körde fram och kunde liksom inte bestämma sig. Dottern parkerade i a f sin bil och klev ur. Då såg hon att bilen-som-inte-kunde-parkera var just den som körde på mig… -‘Mamma, hon kan inte parkera nån stans’, sa dottern. Så nu undrar jag hur jag ska kunna undvika att hamna i närheten på söndag em.

Då och då funderar jag förstås över det här med anonymitet. Jag är öppen med mina känslor i mitt stundtals ganska kaotiska liv. Jag skulle inte vilja att mina barn läste. Jag gör inte heller reklam bland mina bekanta. En del har hittat hit ändå, ca 10% av mina läsare är människor jag har mött i livet, ett par tack vare bloggen – och dom som kommenterar skulle jag gärna möta – men jag hoppas att de flesta vill mig väl.
Det finns självklart saker jag aldrig skriver om, så är det nog för nästan alla. Man sätter en gräns för sig av många olika skäl. Att inte skada eller utlämna andra, att något kan göra för ont. En sorts självcensur, visst. Någon har tyckt att jag utlämnar maken, jag tycker inte det. Det jag berättar om är hur en hjärnskada kan påverka ett tidigare vanligt liv, bådas våra liv noga räknat.
Men det är också så att bränd av tidigare erfarenheter händer det att när jag ser en viss ort kombinerad med en viss operatör och dessutom Mac så grips jag av posttraumatisk självcensur. Vad kan jag ha skrivit som h*n kan uppfatta handla om något annat? Vad kan övertolkas? Får jag en kniv i ryggen i helgen? Fortsätter på lite darrande ben.

Nu är jag så där oväntat positiv igen. Små människor har också önskemål. Minsta dotterdottern har förälskat sig i en liten väska hennes syster har fått av mig – Hello Kitty – och nu, efter att ha köpt en inte-så-lyckad Pippiväska, fick jag tag på en lite H K, som var hur söt som helst. Pippi får ligga i skåpet hos mig och vänta på bättre tider.
Bara för klarhetens skull – jag uppfostrade egna barn med randiga P&P, Fjällrävenryggsäckar, lastbilar till flickorna, dockor till pojkarna, långkalsonger, helly hansen – ö h t inte mycket glitter och glamour. Men barnbarnen är det inte jag som fostrar, jag bara finns där, en mormor som kan spika och räkna om det behövs.

Så klart jag lyckades smitta ner maken med min förkylning, eller vad vi ska kalla eländet. Något annat var väl inte möjligt. Familjen har alltid klagat på mina nysningar – jag nyser för högt – och det tror dom blir bättre om dom klagar, det har ingen som helst effekt. Jag ställer mig inte och anstränger mig för att nysa så högt som möjligt, det bara blir som det blir. Om det är riktigt känsligt runt omkring kan jag halvkväva, men det är inte lätt. Och sen hostade jag rejält, så maken trodde att grannarna numer tror att han slår mig med kryckan. Då skulle jag hoppa undan.
Men jag är tacksam att han själv är mer diskret, så att grannarna inte nu misstänker mig för att ge igen. Han nyser visserligen tystare, men han nyser minst fem nysningar i följd. Och jag hoppas för bådas vår skull att han känner sig lite bättre i morgon. Han är inte särskilt tacksam för dosen Kan Jang heller.

Nästa sida »