Tigerliljan's Weblog

inför alla sina betydande svårigheter. Fast nu börjar han klaga, på det här lite vanliga sättet som män gör när dom är krassliga. Jag vet inte om det betyder att hans förkylning/ halsont börjar gå åt rätt håll. Jag kan bara hoppas. Jag skulle gissa att han egentligen skulle behöva näsdroppar, men det har vi inga, typiskt nog.

Och i morgon ska jag efter det vanliga på morgonen fixa en äppelkaka för att sen göra kyckling cacciatora och klyftpotatis. Får man gäster långt bortifrån, så får väl falukorven vila sig lite till i frysen s a s. Det blir säkert trevligt. Vanliga välsignade vardagligheter.

Och Äldstas svärfar, den mycket avhållne, ska på läkarbesök för besked i morgon fm. Varken han eller Äldsta väninnan väntar sig så särskilt mycket bra av det. – ‘Men jag är beredd’, säger han. Han är tacksam för den tid han upplever att han fått ‘extra’ från maj till nu. Och jag tittar på almanackans nya blad, det som jag redan vänt till här på kvällen – älgar i solnedgång f ö. Vad kommer att hinna hända med alla dessa fyrkanter som är dom nya osedda dagarna. Maken fyller år på mitten förstås. En liten tårta kanske då.

tills jag är 75, som Joan Didion. Å andra sidan skriver hon i Blå skymning att hon var trettioett i går, och det var ju jag också. Så besynnerligt. Och trots att sällan (noga räknat aldrig) någon påstått att jag skulle behöva äta upp mig tio kilo, så  lyckas hon ändå exakt förmedla och beskriva den diffusa oro som medvetandet – eller icke-medvetandet – om åldrande framkallar hos mig också.

Och när hon skriver om dotterns bröllopsdag – Vi önskade dem all lycka, vi önskade dem hälsa, vi önskade dem kärlek och välgång och vackra barn. Den där dagen då de gifte sig, den 26 juni 2003, hade vi ingen anledning att tro att de inte skulle få uppleva dessa vardagliga välsignelser.
Lägg märke till en sak:
Vi ansåg fortfarande att lycka och hälsa och kärlek och vackra barn var ‘vardagliga välsignelser’.

Dottern som dog 20 månader senare, många av dessa månader hade dessutom tillbringats på intensivvårdsavdelningar. Och världen såg alldeles annorlunda ut. Och blir man tillräckligt gammal finns det ett antal sådana tillfällen, som man minns efteråt, alldeles skarpa i konturerna – då när vardaglighetens välsignelser var självklara, och sen – plötsligt – är de inte självklara, de är inte ens inom räckhåll längre. De finns på andra sidan av något som ser ut som Grand Canyon, där man sitter på marken och inte längre kan resa sig. Eller man tror att man inte längre kan resa sig. Illa nog.

är det i dag.

Och natten blev bättre än jag fruktade i går. Maken sov ganska bra, vaknade visserligen mycket tidigt och hade små muskelskälvningar efter badrummet, dvs min madrass skakade också, men själv hävdade han att han låg alldeles stilla.
Han hade svettats ganska rejält under natten. Och vid frukosten hade han så där 38,5 så han fick stanna hemma från kyrkan, han insåg själv så småningom att det var bäst att spara på dom krafter som finns. Hans dagliga maratonlopp kräver sitt. Och när jag kom hem igen hade febern sjunkit, väl så långt. Men det var rätt mycket som blev virrigt under morgonen, så jag känner mig inte alldeles lugn och glad.

Men jag ska göra en gryta med champinjoner, lök, zucchini, tomatpuré och rödvin.

– när jag inte alls vet hur det blir. Maken vaknade tjugo i fem i morse, lite tidigt, men vi somnade ju om efter badrummet. Men halsen har varit knepig i dag och lätt feber blev det på kvällen, och det känns inte bra. Lite virrigt också. Och han hade ont i kroppen.

Och grannen under har högljudd fest, det hörs ganska bra i vårt sovrum också. En sån där då man inte känner att det är nån större idé att gå ner och be dom dämpa sig.

Och jag har inte varit så särskilt pigg hittills. Att vara beredd ändå.

att vi gjorde en utflykt i går. Men i dag är en annan dag, i dag går jag med en molande ängslan för maken heshet. Han kraxar och har ont. Det är ju illa nog, men eftersom jag vet hur lätt en ‘oskyldig’ liten åkomma sätter ner honom alldeles, så är jag bekymrad. Och det ska man inte ta ut i förskott. Samtidigt som jag måste ha beredskap, inte minst mentalt.

Det är inte lätt att vara bekymmerslös och beredd samtidigt.

Många saker händer och känns samtidigt. Jag är så tacksam att kunna höra makens andetag bredvid mig, men jag skulle så fruktansvärt gärna vilja få sova så länge jag kunde. Inte bli väckt och vara tvungen att gå upp.

Och det är klart att i dag surrar tankarna igen. Jag är ledsen, det är jag, över att systemet, skyddsnätet, den sociala tryggheten är konstruerad för någon annan. Och dessutom får jag veta att jag måste ta ansvar för mig själv och se till att jag inte blir för trött. Det går inte ihop. Och då är den enda slutsats jag hittills kan dra att jag måste försöka fortsätta, ett steg i taget, en dag i taget. Just nu förstår jag faktiskt inte hur det ska kunna bli middag i morgon, jag har planerat men inte köpt. Men jag är nästan säker på att det kommer att gå.

att göra något annorlunda i dag, att lägga undan funderingarna en stund, att prata om annat. Och maken och jag gillar ju i princip att åka bil tillsammans, i sht en dag som idag, strålande sol, lönnarnas otroliga färger, en sorts vila i landskapet. Och i en rondell vi passerar har man planterat nån sorts träd/buskar som får alldeles klarröda blad, mycket effektfullt.

Jag hoppas att natten som kommer blir lugn, oron finns alltid under ytan, maken känner sig lite inflammerad i halsen och hans infektionskänslighet var ju alldeles nyss riktigt dålig. Jag kan bara hoppas. Liksom jag hoppas att telefonen inte ringer 01.28 i natt också. Efter två signaler var jag uppe och då hade den som ringde lagt på luren, ett icke-svenskt nummer visade det sig. Men så dags på dygnet går katastrofkänslan lätt i topp.

av att ha nya böcker liggande på lilla runda bordet bredvid ena skinnstolen (fåtölj kan man nog inte kalla den, men den har armstöd i flätad rotting). Men det gäller att välja förstås. Just nu gäller det att ska vara lagom sorgligt, inte för svart, faktiskt.

Fast Joan Didions bok om dotterns död fick följa med hem ändå, hon skriver så lysande och jag vet ju hur det går. Och sen lånade jag nån om en kvinna som uppfyllde sitt livs dröm och köpte en gård på landet, och det låter ju trevligt. Lagom och trevligt. Precis vad jag behöver. Och så nån bok av Staffan Heimersson och han brukar traska på i ullstrumporna, snabbt och rätt gladlynt.

Förra veckans ‘Haren med bärnstensögon’ var verkligen alldeles enorm. Jag hade lite dimmiga begrepp om Dreyfusaffären, visade det sig, och sa sen till maken att fransmännens rykte var väl bättre än dom förtjänade eftersom Hitler kom efter, men sen läste jag om Österrike. Dom slog fransmännen med hästlängder i antisemitism, tyvärr. Men boken var alldeles strålande.

beror inte på att jag fallit ihop, inte än iaf. Jag bestämde oss för att göra något alldeles annorlunda. Och solen sken från en strålande hösthimmel. Även om det börjar vara många löv på marken var det fortfarande en morgonpromenad under gröna lövvalv.

Och sen det alldeles vanliga – laudes, frukost, makens påklädning – men sen snabbt till biblioteket och fiskbilen, rökt makrill – jo, för vi bestämde att vi skulle äta lunch hos Hosanna! Och för att inte srämma slag på dom, så skulle jag tvääta håret lite raskt. Precis när jag torkat igenom, men inte kammat – den som vill kan googla på Medusa, ungefär så – så ringde det på dörren. Och maken ropar – till mig i badrummet på övervåningen – ‘vem är det?’ och enda sättet att ta reda på det är nästan att öppna dörren, så jag sprang ner och öppnade. Och utanför stod en rar man med en bukett. Den var inte från honom – den var från raraste Osloskånskan.

Och jag blev alldeles rörd och mycket tacksam. Omtanke som få.

Att sen förmodligen den stackars mannen vars jobb det var att sträcka fram den förmodligen behövde hämta sig från chocken när jag öppnade, nå det får vara hans problem.

Sen kan jag säga att Hosanna och jag och också Jansson med förenade krafter försökte få igång min mobil att vilja mobilblogga, men vi nådde inte riktigt ända fram. Dom tyckte att jag ska köpa nåt annat än nokia nästa gång.

är ju bevars inte bara dom lyckade damerna i comhems reklam. Det är en bok i Bibeln också, som handlar om när Judith räddar sitt folk och halshugger Holofernes, en alldeles strålande berättelse i sig själv. Och just nu läser jag Judiths bok i den ständigt pågående läsplanen, i dag tröstades jag av Judiths bön – …du är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp.

Och texten är en bild och en påminnelse om att aldrig ge upp, allt kan bli annorlunda än de mest omsorgsfullt uppgjorda planer. För min del vet jag inte vad som skulle krävas för att det skulle vara lite lättare att andas – och jag vet att mina bekymmer kan te sig väldigt små i det stora hela – men jag gör som vanligt. Jag fortsätter lite försiktigt framåt. Det gick en dag till.

En räddare för dem som är utan hopp.

att förklara det här för maken. Och det är smärtsamt för oss båda. Han tycker ju uppriktigt att vi har det så bra. Och jag tror att han tycker att jag gör ju bara i stort sett vanliga, vardagliga saker. Planeringen och att hålla ihop tillvaron är ju aspekter som han, delvis pga sin sjukdom, inte kan förstå. Han ser bara att det fungerar. Min trötthet och mitt ansvar dygnet runt kan han inte ta till sig.

Och förstås, hans reaktion var ju – ska jag vara tvungen att flytta någonstans nu, där främmande ska ta hand om mig? Och att jag från början sa att det är inte alls det som är frågan. Det saken gäller är att jag skulle få kortare möjlighet att andas ut just för att jag ska orka så länge som möjligt. Men eftersom han inte tycker att det finns så stora svårigheter, så är det också ett moment 22. Och det gör så ont att han blir ledsen. Har jag rätt att göra honom ledsen? Orkar jag inte ett stycke till egentligen? Jag vet inte. Men å andra sidan verkar alla dessa moment 22 i vårt liv innebära att jag ändå inte har något val, allt förblir som det varit, och jag försöker förstå. Jag försöker tänka att det här är naturligt, jag orkar säkert mer än jag tror.

Och i ugnen står kycklingleverpaté med vitlök och timjan och en annan form med ugnsbakad klyftpotatis. Bredvid spisen står en plåt nygräddade vita chokladmuffins. Och efter maten ska jag hämta bilen, som behöver byta ett bromsok. En annan dag. Och det låter dyrt.