Tigerliljan's Weblog

är det nu igen, men jag kan konstatera att april tydligen bara försvann och att dagen blev bättre än jag befarat. Trött och skör, jo visst, men strategin att dra ner på aktivitet och att dämpa behovet att högt utveckla destruktiva samtalsämnen fungerade hyfsat. Och när nånting fungerar hyfsat är det alldeles tillräckligt bra. Mer vore att hoppas för mycket.

Och i morgon ska jag göra ett försök med sovmorgon. Kanske lyckas det. Och det ljuvliga vädret ska fortsätta.

Bästa grannen tittade in en mycket kort stund nyss, hon hade suttit på vänners balkong vid torget när körerna sjöng till våren. Och i går satte hon potatis, men det blev för varmt att peta ner löken i dag. Det plötsliga sommaren.
Men i morgon är också en dag. Även för oss som inte ska peta lök.

och potatismos (med gräslök) är kanske inte den vanligaste valborgsmaten, men det var vad som kunde bli här. Efter natten och gårdagen var det extra viktigt dels att äta nånting och dels att tillagningen inte fick vara komplicerad. Jag njuter min (ekologiska den här gången) falukorv med pepparrot och maken har senap till sin. Pepparrot är nyttigt för nånting, just nu minns jag inte vad, men det är framför allt gott.

Och sen kan jag säga att jag hoppas en del på mina nya kommande glasögon, för jag tycker att det blir suddigt rätt fort här. Fast som vanligt, när man ska byta, så har jag lätt ångest. Enda gången jag har varit helnöjd med mina bågar är dom jag har nu, och dom är ganska kvaddade. Påminner lite grann om Inga Sörman hos magister Flykt, för den som minns henne, när hon kom insladdande för sent med någon sagolik ursäkt. Men nu blir det annorlunda.

kom fladdrande till mina penséer nyss. Årets andra. Den första såg jag efter E6:an i fredags. Det är vår. Och i lördags morse tog jag min hotellkaffemugg och gick ut i solskenet efter frukosten och satte mig i en svart korgfåtölj med cigarillen. En paus för sinnet. Anapausin psychä, som vi säger på grekiska.

Och nyss tittade jag ifatt Grey’s. Det handlade om svek. Olika sorters, en del som bara kan hanteras med att vänta. Och jag väntar, jag kan vänta länge. Den svek mig, som ogillade vad jag skrev och inte kom till mig utan gick till någon annan och klagade på min ytlighet. Den svek mig som bara läste och inte ville förstå, som trodde sig ha rätt att tillrättavisa mig. Den svek mig, som inte kunde svara på en rak fråga utan var tvungen att höra sig för med andra om jag var värd att svara. Den svek mig, som visste att jag talade sanning men tyckte att det var alldeles för smärtsamt, att det var enklare att bara låtsas som om jag inte fanns.
Så jag väntar, tålmodigt eller istadigt, det är bara att välja.

Och natten betydde fyra timmars sömn, två timmars vaka med ont i kroppen, ont i själen, en timmes sömn med förvirrad dröm om att vara jagad. Sen strök jag maken över kinden och sa att det var dags att gå till badrummet. Och han undrar hur det ska gå då, kommer han inte att sova många timmar sen och vakna för sent?
För sent till vad, undrar jag, som ordnat hans frukost och väckt honom till den sen långt innan vi flyttade under samma tak.
Jag ville så fruktansvärt gärna ha ett ‘normalt’ liv, ett sånt jag aldrig mer får. Jag tittar på par i vår ålder, när vi äter på lokal, alla dessa par som sitter tillsammans i en vardaglig trygghet. Inget särskilt med det, men för mig ett mirakel. Och när man lever det, förstår man det inte.

på eftermiddagen blev det. Och så ringde Äldste, dom var på väg för att hämta blommor hos svärmor för gravplanering, hennes första försök hade frusit, och sen tittade dom upp till oss lite. Lilla minsta i världens sötaste mössa, virkad av äldsta faster, grön prinsesstårta med vit kant runtom och så rosa ros högst upp.

Väldigt uppiggande med denna lilla människa. Jag blir så glad och tacksam att se henne och föräldrarna förstås.

Men jag inser i efterhand att helgens utflykt tog en del av den energi, som egentligen inte finns. Men fantastiska människor finns det, goda rara. Och det är klart att jag förstår att den vänliga person som säger – ‘tänk jag tycker maken går mycket bättre nu’ vill väl, men det ser inte ut så ur mitt perspektiv. Och när maken ramlade i trappan på vägen in till restaurangen i går var det inte roligt. Jag tappade koncentrationen ett par sekunder eftersom jag hade en ryggsäck också, som jag förstås borde ställt ifrån mig och med total uppmärksamhet tagit maken uppför trappstegen. Det händer att jag tror att jag kan göra två saker samtidigt. Tack och lov var vi alldeles först där förutom en yngre stark man, som kunde hjälpa mig så maken kom på fötter igen, utan minsta skråma. Och det är inte självklart.
Utflykter har sitt pris.

går livet här. Mer slow än motion, absolut.  En ganska hel natts sömn, där den rätt högljudda fest som yngre männen i huset hade, föreföll rätt tystlåten jämfört med hotelldiscot natten innan. Man lär sig.

Men sen ska ju dagen börja. Och där nånstans hackade det till i spåret. När jag äntligen gled in i kyrkbänken var större delen av förrådet extra krafter liksom utrunnet, däremot rann tårarna långsamt och kontinuerligt en lång stund till. Det är en påfrestning att säcka ihop med andra människor närvarande, jag snöt mig så diskret som möjligt, men inte tillräckligt tydligen. Mannen i bänken bakom ömkade min förkylning efteråt, men tyvärr, det är inte förkylning, det är livet. Och med långsamma rörelser har jag nu lyckats peta ihop nånting som påminner om en middag, färdig om en kvart.

Då ska jag hjälpa maken till bordet. Han hade naturligtvis en mycket tröttande och samtidigt stimulerande dag i går. Och innan han gick och vilade nyss så började han tjata om var bilen blev parkerad. Tyvärr är det nånting han är obeskrivligt intresserad av. Och jag kan inte påverka vilka lediga platser det finns när vi kommer hem, jag bara parkerar så gott jag kan. Men detta ska ventileras och tjatas om. Och där brast det mentalt för mig. Jag har klarat en räcka komplicerade saker sen fredag morgon och framåt, men här och nu ska det läggas energi på var jag lyckades ställa bilen.  Jag förstår faktiskt inte hur jag ska ta mig igenom resten av dagen.

är väl bra. Sen ska man komma ihåg att ta den också. När jag satt i kyrkan i kväll och lyssnade på en i o f s utmärkt predikan, slog mig plötsligt tanken att makens em-medicin hade visst försvunnit ur medvetandet (hos mig) och jag blev totalt panikslagen och satt och funderade – samtidigt som jag lyssnade, jo då, simultankapacitet – så jag reste mig diskret (?). Golvet knarrade rejält. Och så dök jag ut i vapenhuset och började rekognoscera toalettmöjligheter = vatten + mugg – och där fanns en utomordentlig toalett med muggar, så jag halvfyllde en med vatten och klev in igen i kyrkan, ställde mig längst bak tills orgeln brakade igång igen och jag ännu mer diskret kunde gå tillbaka till min plats och vara beredd att förse maken med medicin, så fort det hela var klart.

Sen satte vi oss i bilen och körde två timmar och en kvart och så var vi hemma igen. Underbart. Återkommer.

Och jo då. Rätt bright and shiny var jag allt.

ca 36 timmar är det knappast en långresa. Men jag får samma reseångest som alltid. Tömma alla soporna, diska minsta sked. Fundera, fundera, fundera. Vad i all världen ska jag ta på mig i morgon? Jag vankar runt i svår beslutsångest. Då är man störd. Och det blev en annan svart tröja. Helt otippat.

Men solen skiner här och vi ska åka en vacker väg och dessutom äta god lunch på vägen. Det kunde vara värre. Och makens medicin har jag lagt så jag inte kan undgå att packa ner den. Och många roliga, vänliga, fantastiska människor kommer vi att träffa. Så mot dom andra får jag väl göra en insats på att vara bright and shiny, som Meredith. Det gick inte heller så bra.

Precis innan vi åker ska jag kolla kartan igen. Tanten klarar inte gps:en, men kartor kan jag hålla hyfsat i huvudet.
Värsta upplevelsen var för många år sen i Örebro, när jag tagit kopia på en karta från 1958 och höll den över ratten en regnig fredagseftermiddag. Varannan gata var avstängd och enkelriktad och det var inte alls som det tydligen varit 1958, så jämfört med det fungerar det mesta. Fast maken har en alldeles egen idé om vilken väg vi ska åka. Jag kör. Och jag minns också den gången när han trodde att Strängnäs såg ut precis som när han gjorde tre månaders sommarmilitärutbildning där för mycket länge sen.

Jag återkommer. Kanske. Jo då.

drack vi hemma hos oss efter begravningen, svärmor och vi. Maken hade t o m lyckats somna här hemma. Och svärmor var pigg och rask, jag är enormt tacksam att hon är så fantastiskt självgående. I kyrkan satt jag bredvid paret som var våra grannar när deras hem drabbades av inre brand, huset stod kvar och såg helt vanligt ut från utsidan, men allt inne var förstört. Alla minnen, allt borta. Men det är många år sen nu, nya minnen har samlats.

Och jag blir förvånad över mig själv, kroppen slår sig ner i kyrkbänken och justerar sig omedelbart i en sittställning som jag bara har där. Och jag är tacksam över det ljusa välbekanta rummet, den stora altartavlan, det stora korset på sidoväggen, det som när det var nytt hängde i valvbågen i koret, då för drygt sexhundra år sen.

Tiden går fort, det gör den.

Och där höll jag på att glömma – bilden på min svarta hatt kan väl alltid pigga upp någon. Först tog jag en bild på mig och hatten, men insåg snabbt att det skulle vara lite för uppiggande.

När man tänker på hur det faktiskt var. Då, förut. Maken var ganska bra på att planera, dvs han hade hyfsad framförhållning, han visste vad han skulle göra och kunde anpassa sig till förändrade planer. Och så arbetade han tillsammans med någon som alltid ville detaljplanera, långt i förväg, detaljer som skulle spikas. Maken var inte lagt åt det hållet. Detta höll förstås på att driva planeringsdamen till vansinne och hon försökte ordna så att det skulle bli bra för henne. Möjligen trodde hon också – jag försöker vara välvillig här – att det skulle bli bättre för maken också, för hennes sätt var säkert det bästa. Nja.

Så hon skaffade en särskild pärm till maken där han skulle sätta in alla hennes olikfärgade papper, så att han säkert skulle ha koll på alla detaljer. Problemet var ju bara att maken fortfarande såg det som detaljer som gick att lösa under resans gång. För att pärmsystemet ska fungera, krävs liksom att man tittar i pärmen, ofta. Och det gjorde inte maken. Men mera papper blev det och det kändes förmodligen tryggare för henne. För maken kan jag säga att det ökade hans stresspåslag. Kulturkrock av sämsta slag.

Men nu vill han ju gärna ha detaljer, som han sen inte minns och gärna vill ha repeterade. Så i dag sa jag att tänk om du varit gift med X i st, då hade hon kunnat köra pärmsystemet och ge dig många papper, hon hade varit lycklig och du också. Men maken såg sorgmodig ut och sa att det inte hade fungerat. Han påstod att det fanns annat som saknades.

Så kan det vara.

när man står där och balanserar mellan kaos och kaos. Jag lägger patiens. Det är inte bra. Patiens betyder visserligen tålamod, och det skulle jag väl önska mig mer av, men just att lägga patiens är en repetitiv syssla som inte ger så mycket gott i dagsläget. Att blockera tankar som annars snurrar i väg, tankar som förmodligen gör sig bäst i tunn luft och inte i svarta bokstäver.

Förut i dag satt jag och funderade över försoning, skillnaden mellan ren glömska och ett aktivt överlämnande. Att ha försökt lämna den mycket tunga kappsäcken av upplevt svek och i stället fått en alldeles ny i knät. Att ha vågat lämna sitt ynkliga liv och den tunga bördan i någons starka hand, bara för att finna att det packades en ny väska av samma slag. Att kanske ställa ifrån sig det som är möjligt att lämna, åtminstone en kort stund, men inse att tilliten fick revor och hål. Och hur  vägen framåt ser ut är svårt att veta för den som inte kan ställa in gps:en.