Tigerliljan's Weblog

prövades rätt rejält här under eftermiddagen. Stickningen. Först upptäckte jag att jag läst fel i beskrivningen och det skulle nog inte fungera med att framstycke, som var ca fyra cm för kort. Nej, det gick inte. Så jag repade upp och var då så pass irriterad att jag stickade tre släta varv, där det skulle vara rätstickning. Inte bra det heller. Ny upprepning. Och sen gjorde jag ett fel till. Men tredje gången fick jag nog till det ändå, så nu är första framstycket klart. I morgon startar jag med det andra och då måste det ju bli likadant, fast tvärtom förstås. Det ska ju helst inte bli två vänsterstycken. Men jag är väldigt nöjd iaf.

Och just nu pratar man om sömnbrist på tv. Jomenvisst, när man inte har särskilt stort val, så får man traska på i sitt eget dunkel, en dag i taget. Eller en natt, snarare.

i dag också. Men jag har ingen lista i dag på vad som borde göras, så jag känner mig lite osäker i tillvaron. Men nånting ska jag väl kunna få till. I går tog jag tag i det här med solskydd för dörren till balkongen, så här års är det hopplöst att se tv:n på eftermiddagarna och förra våren gjorde jag en högst tillfällig lösning med ett ganska nött örngott som inte räckte till riktigt heller. Och möjligen är årets lösning också lite tillfällig, men jag hittade en bit tyg i vindsförrådet, ett marimekko som jag köpte för väldigt länge sen och inte har kunnat ha nån användning för. Det heter ‘Juhannus’ och är röda stiliserade blommor. Det blev riktigt vackert, fast lite oväntat.

Men dagens projekt är väl att sticka vidare.

med dagen. Och det har varit en fin dag, så det är inte så, men jag är inte van att stoppa in så mycket aktiviteter, typ. Och begravningen var fin, jag har goda minnen av min avlidna vän och när vi åkte hem talade vi om hur man minns, hur märkligt det är vad som stannar i minnet. Det var ett mycket litet, vackert kapell och den avlidna hade själv valt psalmerna, såna som var kära för oss gemensamt.

Och sen då kaffet hos oss. Jag associerade till det, när jag sen åkte till en liten bibelstudiegrupp, där hon som ledde det frågade vad som hänt i våra liv de senaste tio åren. Ja, det kan man grunna på en stund. Jag hade möjligen blivit lite förvånad, då för tio år sen, om någon hade sagt att det här enkla kaffet hade kunnat ens äga rum, att just vi skulle kunna sitta runt vårt köksbord och i frid dricka kaffe och prata lugnt och stillsamt om lite olika saker. Så nog kan det oväntade hända.

Och jag känner lite längtan efter penséer nu, man hade en fin plantering utanför huset vi var i med det där bibelstudiet. Men jag avvaktar lite ändå. Och jag gladdes över att jag också i kväll stod där och såg den vackra solnedgången, som en gång var min dagliga utsikt.

och det är en alldeles fantastiskt varm dag ute. Vi var på begravning, den goda vännen körde, och ett litet vackert gravkapell var det med en väldigt välfungerande värmeanläggning, kan man säga. Vi var nästan kokta innan vi kom ut igen.

Och sen hade vi två vänliga gäster på en mycket enkel kopp kaffe när jag kom hem. Nu sitter maken och betraktar tågen i solskenet. Och jag ska byta om från det helsvarta, kjolen har jag förvisso haft sen innan Yngste föddes. Jag har hunnit byta ut fodret minst en gång, men själva kjolen ser rätt fräsch ut fortfarande.

blir sällan bra. Dels är det förstås att jag smyger, verkligen smyger, in i sovrummet. Maken, som sover sig igenom godståg utanför fönstret, tåg som tutar också, men om jag stänger dörren lite oförsiktigt, så vaknar han och börjar diskutera om det möjligen är morgon redan, och det orkar jag inte riktigt när jag är på väg till sängen. Så jag skjuter numer bara till dörren, när han lagt sig, så jag inte ska trycka ner handtaget på ett alltför hörbart sätt. Och vi har två olika lakan till täcket, det ena prasslar mer än det andra, så när jag har det, så är jag stressad innan jag vikt undan det. Och sen ligger jag så stilla och tyst jag bara kan, när jag har läst lite och släckt lampan. Jag förstår att det är möjligt att jag snarkar, när jag väl har somnat, men det kan jag inte göra så mycket åt, men så länge jag är vaken, så gör jag verkligen allt för att minimera mina ljud. Och när jag vaknar till på natten så ligger jag och lyssnar på makens andetag alt lätta snarkningar och försöker verkligen då också att inte röra mig, inte vara störande. Men det är inte alltid det befrämjar min egen sömn.

säger maken, när han sitter där på sängkanten – ‘jag hoppas det blir en lugn natt’. Och just det att han säger det ger mig stresspåslag. Jag förstår mycket väl att han inte vill något annat än att sova, och jag förstår också att sannolikt kommer han kanske att väcka mig två gånger ändå. Och jag hjälper honom upp och tillbaka till sängen, självklart, men lika självklart är jag trött.

Inte heller vet jag säkert om jag kommer att orka trampa iväg och handla före frukost i morgon, jag hoppas för det underlättar, men jag kan inte vara säker. Och sen kommer vi att äta vår lax lite tidigare än vanligt, eftersom jag ska på begravning en bit bort. Och eventuellt, möjligen, får maken besök i morgon, men eftersom jag inte vet om den ev besökande verkligen gör allvar av det hela, så har jag inte sagt något om det till maken. Han skulle bli besviken om han blev bortvald, och då är det bättre att låta det bli som det blir.

att komma ut lite i kväll, det var det. Snälla och vänliga  människor på det stora hela och vi blev fler än man räknat med, så en stackars tapper människa fick åka till närmaste affär och köpa mer vetelängd till kaffet.

Men jag, som druckit té med maken innan jag åkte (lite tidigare än vanligt denna kväll också) kände att jag behövde kanske inte så mycket till mitt kaffe. Det fanns mjölk iaf och det var en lättnad.

Och jo, jag har varit lite stressad över den här aktiviteten ett par dagar, men det gick bra. Det är ändå konstigt att se och höra någon man stått mycket nära och sen tagit många steg bort ifrån. Men jag andades in innan jag steg ur bilen och jag är ju en stillsam person. Och det var roligt att se att en bekant, som haft besvärliga operationer, nu tycks vara på väg åt rätt håll.

tänker jag. Och sen tänker jag att jag kan vänta två veckor till, kanske. Men allt höstens regnande och blåsande har sköljt över fönstren också här på tredje våningen med en massa damm och jox. Sen är det en utmaning att putsa den inglasade balkongen, för där är fönstren inte alls lätta att komma åt, övriga fönster i lägenheten är bara att öppna och dela och putsa, tryggt stående på golvet innanför. Men balkongen har liksom en extra rad rutor högst upp och hur man når dom på utsidan kan jag inte riktigt räkna ut. När vi flyttade hit till huset, så hyrde hyresvärden en liten kranbil, som tvättade fönstren på utsidan på balkongerna, men det tycks ha försvunnit med nuvarande ägarna. Och min mest energiska granne, som brukar få saker att hända, har inte en sån här balkong. Men jag skjuter lite på det.

Så här års är jag lite engagerad i tanken att lyckas hitta nånting att hänga för glasdörren till balkongen på eftermiddagen, annars är det svårt att se tv:n. I går tittade jag igenom lite lådor, men det tycks inte finnas något riktigt bra alternativ bara att plocka fram. Jag löser det.

på dagen var det, att stå i duschen i solsken. Och efter en natt med konstig sömn, så var det extra välbehövligt. Det blir lätt en kaotisk natt om man nu drömmer om dom där pålarna med människohuvuden, som fanns i Rakka. Nog om det.

Och efter frukosten skulle jag hänga det stora lakanet, påslakan till dubbelsäng är lite svårhanterliga. Lakan torkar jag på en ställning i rummet där jag har datorn, jag har visserligen läst nånstans att man inte ska torka lakan så, men jag tycker inte jag något alternativ. Iaf, jag lyckades slå vänster lilltå i en låda, som står alldeles vid dörren där och då bar sig torkställningen lite illa åt också. Sen bar jag dit lakanet och skulle bre ut det och lyckas komma åt den vackra taklampan, sexkantig mässing med glasrutor, så en glasruta lossnar, men jag släpper lakanet och lyckas fånga glasrutan, lägga ifrån mig den, hänga lakanet och ta fram stolen och passa in glasrutan på plats igen. Och allt kunde förstås varit mycket sämre. Om glasrutan gått sönder och jag trampat på den t ex. Ja, jag är bra på katastroftankar.

i dag. Äldste kom förbi och behövde en macka eller två innan han kastade sig vidare i den demokratiska processen, så att säga. Han kunde visa bilder på huset, tömda rum och olika detaljer. Sen berättade han om diskussionen med skorstensexperten, hur man kan hantera kakelugnar t ex. Så vitt jag förstår kostar en renovering av en kakelugn så där sjuttio tusen. Hej och hå. Och dessutom är det en process med mycket damm inblandat, så man vill rimligen ha det gjort innan huset i övrigt är färdigrenoverat.

Och jag, som sällan slänger saker, hittade ett visitkort från en firma som möjligen kan hjälpa mig med den där lite tillknycklade främre kofångaren, som jag lyckades få till på en parkeringsplats i oktober 2017. Jag har liksom ignorerat det hittills, men jag känner kanske att jag ändå borde ta tag i det. Jag tittar sällan på bilens front, så det kan kanske förklara att jag inte gjort något än.