Tigerliljan's Weblog

– kvällen har sänkt sig, jag har skurit limporna i halvor och fryst in tre. Väckarklockan är avstängd, vaknar jag i lagom tid i morgon och det inte regnar, tar jag en promenad. Sen löser sig resten av dagen. Jag räknar med det.

Långsamt och försiktigt tar jag mig upp mot ytan igen. Och jag vände nyss stora almanackans blad till juli. En vacker bild av sjö i sen solnedgång, kanske blir det så för mig också, det händer att jag går utmed stranden i andra hälften av månaden och ser just det rosa skifta i grönblått. Lite förväntan. Allt annat som ligger mellan mig och dessa solnedgångar får vänta. Bördorna som läggs av. Den ständiga kampen med otillräckligheten.

Här går jag omkring och duger. Ibland. Alltid älskad. Jo. Av den kärlek som går genom världen föll en strimma i min själ.

– jag läser recept hela tiden. Och skriver av när jag hittar något som verkar gott. Jag vet inte hur många recept jag har på vit chokladmousse t ex. Och hur många gånger har jag lagat det? Kanske två hittills, fast jag tycker det är jättegott. Och jag skriver av från datorn på postit-lappar, som jag sen klistrar in i lämplig kokbok. Senaste lappen är dumlekakor, den kommer att hamna i kladdkakeboken förstås.

Och nu börjar en ny månad igen. Dags att ta tag i att skriva matlista, räddningen i nöden, struktur. Så maken ska slippa äta samma eller nästan likadan hela tiden. För min del är jag inte så petig, men maten är självklart ett viktigt glädjeämne för honom. Å andra sidan är han väldigt entusiastisk för det mesta. Det kan bero på att jag inte serverar sånt jag vet att han inte gillar, mat ska t ex vara varm, tycker han. Jag skulle lika gärna äta kall sallad.

Och jo, jag fokuserar på den lilla biten mark runt fötterna just nu. Så får det bli.

kom det mitt på dan. Jag kan bara hoppas att ingenting gick sönder. När jag nyss tittade på dmi:s åskkarta fanns det tre smällar i Sydsverige i dag.

Och annars då? Jo, tack jag somnade tio minuter innan limporna skulle in i ugnen och vaknade en timme senare. Nu är dom inte så petiga, så det gick bra. Huset är fyllt av limpdoft och dom vilar sig på gallret nu. När jag väl fick in dom i ugnen satte jag mig framför tv:n och plötsligt högg det till på insidan av vänster vad, det kändes verkligen som om nånting sprack inuti, jag satt och höll i vaden en stund innan jag vågade kavla ner byxorna, men ingenting syntes förstås. Kroppen är en märklig historia. Och allt sånt ger mig en liten panikunge, jag hinner tänka väldigt många olika tankar, jag hinner tänka att om nånting litet elände lossnat och är på väg runt i systemet, hur går det då? Inte tror jag att jag kommer att orka kämpa som maken gjort, jag kommer släppa taget. Jag har gjort så gott jag har kunnat och är tacksam för så mycket.

Och inget kan jag göra, bara andas så djupt som möjligt.

– i förmiddags var det +9 när vi åkte till kyrkan, lite mer nu, men jag fryser fortfarande. Trots att jag har rejält med kläder. Trötthetsfrysande, snarast. Men jag tog fram vågen och mätte upp mjölet och i morgon bitti har vi hembakade grahamslimpor, enklaste sorten – bara hälla mjölet i assistenten och sen degen i formar och så jäser dom 1 1/2 timme. Så arbetsinsatsen är minimal, det är mest det där att komma sig för. Lite segt att samla ihop sig. Jag har sagt det förut, möjligen läste jag det i Sagan om Ringen, man känner sig som för lite smör till en varm brödskiva, det tar slut innan man kommer till kanten. Och den lilla gnutta energi, som trots allt behövdes för att fixa till limpdegen, den var precis vad som fanns på lager. I förra bostaden hade jag nog lagt mig raklång på köksgolvet, men jag förstår att vi har mer insyn här.

Jag undrar vad som kan hända om man somnar med hakan på musplattan?

till sin egen trötthet, tonårsföräldrarna, småbarnsföräldrarna som jagar sina optimistiska telningar i det blöt gräset och jag som sitter där jag sitter. Olika, visst. Men igenkänningsfaktor.

I går kväll satt jag som vanligt ute en stund i mörkret och tystnaden och jag tänkte på att någon för två år sen skrev till mig och någon annan, att jag var död. Kanske var det mer sant än jag ville se och tänka, kanske var det faktiskt det. För riktigt levande är jag inte. Och samtidigt måste vardagen – och söndagen – hanteras.

Jag föll på knä i kyrkan och kände den stora tröttheten, som ett utspillt glas vatten, och sen såg jag så många av alla dessa som jag bär i hjärtat, och jag samlade ihop mig och vattnet, ungefär som när man ser en film baklänges i slow motion när vattnet fyller glaset igen. Jag har ingen rätt att lägga min trötthet live på någon annan. Den som ser den här, det är en annan sak, men ansikte mot ansikte. Nej. Jag samlar ihop dropparna.

Och dropparna ute är mycket synliga nu, hällregn. Jag satt ute innan vi åkte till kyrkan och såg hängrännan bort mot grannen, det regnade över så enormt, det såg nästan ut som vattenfallet man går under i Villa d’Este i Rom.

Och jag bestämde mig för att i all enkelhet koka den färska potatisen, annars hade jag tänkt göra en god potatissallad med en underbar sås på dragon, senap, strimlad salladslök, olja, mosad äggula och hackad äggvita. En annan gång.

Nej, jag har ingen bild, delvis beroende på att jag inte riktigt fattar grundläggande saker med datorn, eller telefonen heller för den delen. Men jag har fötter. Och en del andra skriver ibland om sina fötter, att fötter är så oestetiska och så. Just om fötterna tänker jag inte just det, och då har jag ändå ett kraftigt mörkblått ådernät på vänster fot  och ett något svagare på höger, inte riktigt lika omfattande eller mörkt. Men annars uppfattar jag mina fötter som friska – frånsett att vänster gör ont när jag ska sova – men dom har burit mig alla dessa år, många mil och fyra graviditeter. Det tycker jag dom har gjort bra.

Så under eftermiddagen har jag suttit en stund med dom i blöt och sen hyvlat av lite överflödigt skinn på hälarna, klippt naglarna och lagt på nytt nagellack. Jag har alltid nagellack på tårna, nästan alltid med lyster. Just nu heter det Deep Coral. Fast det bara är jag själv som ser det, nästan, så är det för mig ett sätt att ta hand om mig, att inte ge upp.

Och det har varit en underlig dag, en sorts inre tomhet och trötthet. Men jag har alltså nylackade naglar och jag ska snart marinera jordgubbarna, som vi äter sent. Jag köpte dom på torget, bredvid mig stod en kvinna jag är mycket ytligt bekant med – hon såg inte ens mig, hon var helt upptagen med att tjata – ‘är dom verkligen färska?’ flera gånger. Om hon nu inte trodde det, trodde hon verkligen att försäljaren skulle medge det? Jag har alltid tyckt att hennes man, som jag känner bättre, är en ovanligt trist karl, men dom har förmodligen att lyckat äktenskap. Tänkte jag.

från början, kan man säga. Jag skulle verkligen vilja sova en hel natt, jag vet att jag tjatar, men jag blir nästan desperat ibland. Alltså, jag vacklade upp med maken, somnade om, vaknade och tryckte av klockan tio minuter innan den skulle ringa och tänkte förstås – ‘bara ett par minuter’ – och sen vaknade jag mer än en timme senare. Sen var spisen motvillig – jo den alldeles nästan nya – det tog en evighet att koka upp grötvattnet, ska kolla upp det senare i dag. Och vi hade ett par av de vanliga, ganska meningslösa samtalen vid frukosten, om varför saker blir så underliga och jag vet, det finns inga svar, men undrar gör jag ändå.

Och så var det dags för dusch, fysiskt och psykiskt påfrestande. Och maken har en tendens att slå sönder höger stortånagel mot vänster sandal, så den måste ofta tejpas. Och jag lyckades tappa tejpen två gånger i toaletten (jag sitter på toan när jag torkar honom och klipper naglarna och allt det praktiska) och andra gången började jag gråta. Som så många gånger förr morrade jag att dom som säger, eller gnolar, ‘som din dag så skall din kraft ock vara’ lever ett annat liv än jag. Och jag fattar att det som kan verka lite småkomiskt för någon, kan vara alldeles outhärdligt för någon annan. Och någon annan är jag i dag. Dagen kan bli bättre, den har alla möjligheter till det.

man samlar på sig i ett högst ordinärt liv numer. Jag lyckades hitta den lilla som kan ansluta telefonen till datorn. Nu funderar jag bara på om datorn kan hitta programvaran alldeles själv till detta. Det kanske går bättre om jag vid tillfälle frågar nån av sönerna. Det vill bara till att jag inte hinner tappa bort sladduslingen innan dess.

F ö saknar jag fortfarande sladden till våffeljärnet.

Och, inte helt otippat, somnade jag framför tv:n. Och vaknade av det väldigt högljudda inkallandet av ledamöter till utrikesnämnden där, det skallrade rejält. Det är maken som tycker att det är ett sevärt program. Själv försöker jag bara vakna helt, det tar en stund. Och jag tog ett djärvt beslut att inte baka limpor, det får bli lite köpt bröd. Otur bara att jag inte tänkte så i förmiddags, då hade jag kunnat handla det samtidigt som allt annat, men coop ligger två kvarters rask promenad bort.

Man får väldigt konstiga skrynklor på kinden när man sover som jag. Åtminstone hoppas jag att det beror på sömnen.

gräsmattan på gården. Jag slipper. Och jag har handlat. Alla dessa påsar som ska släpas hem fast vi bara är två. Och jag tänker på den som sa, när vi träffades nyss -‘ja, man får ju hjälpas åt’, en sån där replik man säger utan att tänka ett dugg, här är det bara jag som donar och  fixar. Och affären var fylld av folk som uppenbarligen har semester, ett litet barn körde runt på en minivagn och medföljande moder gjorde tre försök att hugga min vagn, men den lätte gick jag inte på – jag muttrade ‘it’s mine’ varenda gång.

Sen kom jag på att något kan man underlätta för sig, trots allt, så jag köpte chokladdroppar till nästa gång det ska bakas cookies, jag avskyr att hacka chokladen, kladd överallt. Och lokalproducerad honung till sonens nästa besök. Det gäller att handla när man kommer ihåg.

Och jag känner att det gäller att ta det lugnt i dag, jag som hela tiden tycker att jag gör för lite, men det hjälper inte, jag blir trött ändå. Återhämtning.

– jag kom ihåg linfröna alldeles nu. Och att det skulle frysas in lite färs. Men jag struntade i att börja skriva handelslistan. Det får gå som det kan i morgon. Och det är den vanliga tystnaden här nu, jag tittade som vanligt på vädret hos Yngste, bättre än här f ö. Så det mesta har återgått till det vanliga, vanligt är inte dåligt, men lite tommare är det förstås.

Maken har pratat om att han skulle vilja se Skånes enda rundkyrka, så jag tittade lite försiktigt på kartan. Det lär ska ta två timmar dit. Man skulle kunna göra en liten utflykt nån dag. Fast realistiskt bör vi nog båda vara lite mer grundpigga då. Annars blir det bara tråkigt efteråt. Och det borde städas lite också. Egentligen. Både här och där.