Tigerliljan's Weblog

– drar möjligen åt lite olika håll fn, men jag gissar att dom lugnar ner sig snart. Jag försöker tänka (onödigt säger hjärnan) hur året sett ut, vad som hänt egentligen, vad jag planerar för året som kommer – och där vill varken hjärta eller hjärna vara med. Skulle jag kunna planera något alls? Å andra sidan gör jag ju det ändå, lite hukande, men lite grann. Jag planerar t ex mina två dygn då och då, jag har skickat dom till handläggaren. Det finns saker jag antar kommer att hända, så på så sätt planerar jag väl.

Men det är inte så mycket som jag ser fram emot, jag har inte den sortens framförhållning längre. Jag försöker fundera på om vad jag skulle vilja göra, men det är tomt, blankt, ingenting. Livet känns bra konstigt. Jag vet att jag på en del sätt är viktig för att maken ska kunna leva ett hyfsat liv, han ska få vila, en del roligheter, så god mat jag kan åstadkomma, en och annan fest i det mindre formatet, allmänt vänligt bemötande och ett liv som ganska mycket liknar hans friska liv. Och ändå inte. Och den där skillnaden kan jag inte kompensera. Och skillnaden i mitt liv är det enklare att inte fundera så mycket på, jag hade velat annorlunda. Men jag tänkte väl fel.

Vemod. Inte så sprudlande. Och inte kan aldrig så god planering ändra det här.

här just nu. Jag har tänkt att jag ska komma ihåg att tvätta håret, jag börjar se lite mer sorglig ut än annars. Och jag skulle önska att jag inte tappade så mycket hår. Men jag tror inte jag kan göra så mycket åt det. Det är förmodligen åldern, som så mycket annat.

Och så kom jag på att i morgon, dvs månadens första dag är det helgdag, sen är det fredag den andra, och på måndag är det redan den femte och dag mellan söndag och Trettondagen. Det verkar inte så sannolikt att kommunens olika enheter jobbar för högtryck, så möjligheten att internposten skyfflar iväg min timrapport för december eller att det finns nån som registrerar den är inte så lysande, gissar jag. Kommer jag att få min stackars lön i slutet av januari ändå, undrar jag? Det har ju hänt förr att det har trasslat och det har varit utan att det sett ut så här med datumen.

Jo, jag vet. Förtröstan.

många gör av sina 2014. Det behöver inte betyda att allt varit underbart hela tiden, men många kan tänka efter och se bra saker som hänt. Och det kan väl jag också.

En stor tacksamhet var att Äldste och hans familj flyttade mycket närmare oss i början av våren. Och Yngste var klar med sin utbildning och bröderna flyttade hans tillhörigheter tillsammans på ett mycket effektivt sätt till annan plats, och sen hjälpte yngre svärsonen honom att transportera lådorna hit ett halvår senare. Nu får vi se.

Och en glädje var när Äldstas familj sov över här och flickorna, väldigt tyst, gick nedför trappan och satte sig med mig och åt nybakat bröd och hemkokt jordgubbsmarmelad, en bild jag sparar i hjärtat.

En lite molnig, men fin, familjedag vid stora huset vid havet blev det också i år. Tacksamhet.

Och Yngste svärsonen hade ‘jämn’ födelsedag, varmt och underbart.

Och vi har haft glädjen att ha olika gäster här, antingen på genomresa någon annanstans, eller också bara för att hälsa på oss. Det har varit väldigt roligt att sitta ner och äta med er alla, en del tittar in här ibland, så ni ska veta att ni är mycket välkomna tillbaka! Och det gäller er som inte var här förra året också, förstås!

– men under dagen ska jag skriva in vänner och närstående i almanackan, man kan ju inte lita bara på FB. Dessutom finns inte alla närstående där. Och jag försöker att inte tänka så mycket på att det är 365 nya dagar som ligger framför, det vet man ju inte heller, men i princip så. För det mesta tänker man ju ändå att man ska slita ut hela almanackan.

Och jag har tvättat lite, en kjol som älskade hunden dreglade på på julafton är tvättad och ska kanske strykas innan natten kommer. Och den vanliga tulpanduken, som vi har mest på bordet, skvalpar runt i tvättmaskinen och stryks väl i eftermiddag. Bra.

Och jag var förutseende och tog fram smöret, så nu blir det en fruktkaka till. När Yngste kommer tillbaka om två veckor, så är den lagom att äta av.

Den goda laxsoppan blir det i dag. Visserligen åt vi soppa i går också, men här i dimman känns det ändå bra.

Borde jag bestämma mig för nya djärva mål? Nej, jag fortsätter som vanligt, att göra så gott jag kan. Möjligen tänka lite vänligare om mig själv, när jag misslyckas. Det får räknas som bra nog.

som om jag gnäller över min trötthet, och det är väl klart att jag gärna skulle göra och hinna mer, men faktiskt – jag är ändå rätt nöjd med min dag. Det känns utmanande att skriva det, och att tänka det, mena det. Jag har ordnat saker som legat på vänt, jag har ändå gjort det. Och jag har lyckats dämpa mig när maken dragit igång lite bisarra resonemang, jag var bara lite milt irriterad över stumfilmen om öländska järnvägar, faktiskt tyckte jag det var roligt att han njöt av den. Det är det viktigaste, att kunna hantera vår gemensamma situation med lite mildhet, visa honom ömhet mitt i det kaos, som då och då inträffar. Det önskar jag mig mer av under dagarna som kommer, dom där som vi kallar det nya året. För all del, jag har inget emot om jag skulle vinna på triss vid tillfälle heller.

och jag hade inte riktigt koll på tiden när jag handlade. Jag skulle titta in på biblioteket på hemvägen och lämna och låna. Jag ställde cykeln och såg att dom hade ett anslag med tider i veckan och personalen såg lite nervös ut när jag steg in, men jag slet åt mig tre nya böcker och då var lånemaskinen avstängd när jag kom fram, så den vänliga kvinnan bakom disken tog dom där och sa sen att jag fick slå upp vredet när jag gick ut. Det var väl det närmaste jag varit att bli inlåst på biblioteket, det var liksom inte läge att ta en fika, det fattade jag. Men nu har jag ett par veckor på mig tills nästa besök.

Jag vet inte, jag tycker ju själv att jag inte gjort så mycket den sista tiden – iaf om jag jämför med alla som bakat och städat och pysslat och kokat knäck och så, men det hjälps inte, jag är lite trött ändå. Fast i dag svepte jag över Yngste rum lite grann, det är enklare när det inte är så mycket grejor där inne, och sen lagade jag ett lakan och tvättade lite. Och så handlandet då. Det behövs inte mer, så sjunker jag ihop och skulle egentligen velat sova en liten stund. Men jag läste i dag att kvinnor behöver mer sömn.

om en riktigt lyckad stund framför teven ser ut så där.  Och det är inget ljud heller.  Lite får jag skylla mig själv,  jag skulle kunnat räkna ut att hans längtan efter svartvita tågfilmer skulle slå till,  så jag hade kunnat fixa datorn till tv innan jag åkte och handlade,  så hade han fått sin halvtimme då och jag hade haft datorn när jag kom hem.  Nu sitter jag i trappan och petar på mobilen.  Det går,  fast långsamt.  Den föreslår konstiga ord fast på sätt och vis är det nästan värre när den gissar rätt. Hur förutsägbar är jag?

passade jag på att ta i dag. Och temperaturen har stigit lite, det betyder total heldimma ute. Vi ska äta enkel soppa i dag har jag tänkt. Man blev lite inspirerad av sammanfattningen av Historieätarna i går, eller? Inte så värst, faktiskt. Fast rågmjölsgröt åts oavbrutet, tydligen. Vi var överens, maken och jag, att nån svagdricka blir det inte till den ändå. Jag kan faktiskt bara minnas att jag smakat svagdricka i tidig barndom och jag tyckte det var äckligt. Nu kan iofs smaksinnet förändras med stigande ålder, men jag tror inte att det är nån idé att testa.

Och så förundras jag över människors olika sätt att hantera livet. Det här med julkorten här blev lite ohanterat, men det har droppat in. Och i går kom ett kort till maken, någon som hade funnit att det fanns två böcker av samma slag i hushållet och erbjöd maken den ena (Rimberts Vita Ansgarii, för den som undrar) och nu vet maken inte vad han ska säga, han har inget emot boken, men han vill inte bli uppringd och bli tenterad på den av nuvarande ägaren. Och jag känner som min moster, när hon fick en tavla på sin 50-årsdag, hon tackade så mycket men konstaterade att hon tyvärr inte hade någon vägg att hänga den på. Somligas godhet är påfrestande. Men vi hade också fått ett mycket kortfattat omtänksamt brev av en mycket gammal och ganska bräcklig vän, som bara ville säga att han är trött, men mår ganska bra, och dagligen tänker på oss med glädje och värme. Rara han.

– det vore skönt. Säger hon som redan är trött på vinterns mödor.

Sen funderar jag på allt det där som ‘alla andra’ skriver om nu, hur året som gick egentligen var och vad man planerar eller önskar sig inför det som kommer. Och jag vet inte riktigt, varken det ena eller andra. Eventuella önskningar är värst förstås, det som har hänt, det finns där ju. Men att önska nånting känns så utmanande, vad skulle jag kunna hitta på, jag som ofta väljer fel ändå? Och det känns ändå lite tråkigt att säga att det enda jag kan önska mig är att orka med bättre. Det är inte precis en önskan det sprakar och gnistrar om. Så kan det bli, som för kvinnorna i Canterbury för den som är bekant med Mordet i Katedralen, så här på Thomas Beckets dag, kvinnorna som var kör hos T S Eliot. Set sail for France, Thomas. Dom ville inte heller ha omväxling, dom ville ha lugna liv under grå skyar, det bästa möjliga att hoppas på.

Så klart ville jag se Yngste i en ny tvåsekunderssekvens på tv, fast samtidigt ville jag titta på nåt annat, så jag slog mig ner med datorn och öronproppar. Sen visste jag ungefär när sonen skulle dyka upp, ska man vara konduktör/ev stins (jag är lite osäker där) och gå utefter en perrong, så måste dom ju ha hunnit till stationen så då tittade jag koncentrerat på tv:n. Och det är klart att jag kände igen den raka ryggen i mörkblå kavaj mitt i myllret.

Och jag undrar hur hans transporter irl fungerar under kvällen. Men slipper han väl från järnvägen, så.

Och tidigare i kväll tittade Bra Grannen upp och jag inser att maken också behöver lite sällskapsliv, så han satt med ute i köket och gick inte ens upp och vilade.