Tigerliljan's Weblog

Någon gång undrade jag ju hur någon kunde ta sig till min del av världen genom att söka på hopplös + anhörigvårdare, det kändes lite surt.
Men nu är jag bara skrattlysten. Den som kommit på bilder + misslyckad + bröstoperation måste ha blivit häpen. Sorry, varken det ena eller andra eller tredje kommer att bli aktuellt. Känns som när man kommer mitt i natten med tåg till Rom och suspekta män gastar ‘want a cheap hotel?’  – och man bara vill väsa ‘do I look like I would want a cheap hotel?’ tills man kommer till nästa spegel och inser att jo då, just så ser man ut. Men jag kan ju lägga en link till Annas kaos så blir det något utbyte i a f för den som söker pattar. Enjoy!

Slölyssnade på dagens sommarprogram. Elisabeth Massi Fritz. Fantastisk kvinna som jag beundrar. Hon har sett så mycket förfärligt och själv haft omskakande upplevelser. Men hon säger ‘allt går, om man vill’.
Tyvärr, det är fel, fel, FEL.
MYCKET går, om man vill. Men inte allt. Tiden och rummet kan vara mot en. Oavsett hur duktig och envis man är, eller hur rätt man  har. Man kan knäcka ryggen också. Det är en svår konst att dra gränsen där.

Veckan börjar bra …eller? Men sen fortsätter den ju. Samtal med medicinmannen. -‘Ja, det låter ju som att jag skriver åt lite piller till dig, och jag ringer på torsdag för att höra hur det går, för då kan ev bieffekter trassla lite.’
Till apoteket där jag först möts av en slogan ‘vill du att din kropp sak skimra i sommar?’. Det ska dom väl inte lägga sig i, vad jag vill??
Receptarien (f ö samma som för tre år sedan då jag hämtade ut likadan medicin, hon minns inte, men jag)
‘ja, nu har vi ju inte precis dem här hemma och du ska ju dela den första sju dagarna. Kan du vänta till onsdag?’ -jag (sammanbitet) ‘nej, jag tar vad du har, jag kommer att klara att dela den, tack’. Och så får jag information om e-recept, kan vara bra, jag hämtar för all del makens medicinkassar stup i ett, men ändå, och så blankett för fullmakt. Tack, vännen, men kan jag inte hämta ut den själv lär det inte vara någon annan som kommer att göra det. Då ligger jag risigt till, men tanken var väl bra där med. Wish me luck!

Varför kör folk som nötter? Hosanna undrar. Jag också.Varför använder man inte blinkers ö h t? Varför använder man dom fel i cirkulationsplats? Så svårt är det inte. Varför kör man fem km/tim UNDER hastigheten? Varför klämmer man in fyra bilar på tre handikappplatser? Om man har handikapplapp är det just för att man behöver extra utrymme för att öppna dörrar, och plats för kryckor och käppar och den bräckliga kroppen? Varför lägger grannkommunens snöröjning drivor just på handikapplatser? Varför övar man inte med husvagnen så man vet var man har den och inte behöver köra på andra sidan mittlinjen? Varför kör man om ifall man ska svänga femtio meter längre fram? Varför tittar folk bara åt ett håll? Varför håller man inte reda på högerregeln? Varför tror cyklister att det inte finns några trafikregler? HJÄÄÄLP!

Det råkar vara så att jag hållit på att fostra barn förfärligt många år. Det blir så om det blir ett hopp mellan s a s. Faktum är att mellan vaknätter, krupp, bajs, spyor och allt annat som hör till har jag tänkt en del på hur och varför man fostrar. När man nu gör det. Ibland blir man fostrad av de små liven också. Man blir påmind om sin egen absoluta otillräcklighet, att man t ex säger saker till barnen som man aldrig, aldrig trodde skulle gå över ens läppar – för mamma sa ju så. Puh! Men mellan varven då.
Och jag tror faktiskt att det är viktigt att försöka se sina barn som unika individer, inte bara som potentiella offer för könsmaktsordningen. OBS jag har både döttrar och söner. Styrka har uppmuntrats hos alla, alla har fått gråta när det har varit så. Vi är alla en produkt av både arv OCH miljö och det är inte bara jag som är miljö, men min bit får jag göra det jag kan av.
Yngsta dottern, ungefär i trean då, kommer hem en torsdag och ser missnöjd ut. Mor steker plättar. Efter ett tag, dottern surt ‘jag klippte till Peter så han fick näsblod i dag’. Stressad moder ‘men snälla du, så får man absolut INTE göra, man måste ju prata i st’ – dottern, med mycket bestämt ansiktsuttryck ‘han spottade på min regnrock’ – modren igen ‘det var inte heller bra, men ni var dumma båda då’ , – dottern igen ‘ja, fast han hade spottat på Jennifer också’. Där någonstans avstannade det hela. Telefonen ringde, mycket upprörd grannkvinna ‘vet du att lilla A slog Peter så han fick NÄSBLOD!’, jag, vid det laget rätt neutral ‘jo det var ju inte bra, men jag utgår från att han berättat att han spottade på tjejerna? Så vi får väl tala med dom på varsitt håll, eller?’ -tack och hej. Så särskilt timida blev inte mina döttrar heller.
Jag minns att jag läst om Alex Schulmanns mor, som av sin fader placerats i klosterskola, franskspråkig dessutom. Hon tyckte nunnorna var orättvisa. Öm fader skulle försöka tala med abedissan, som tittade kallt på honom och svarade ungefär ‘eh bien, det är lika bra hon vänjer sig – hon ska ut i herrarnas värld’. Man måste lära sig att stå upp för sig. Utan att se ner på andra. Mer kärlek och tolerans, tack!

När man flyttar tappar man bort saker. Om man som jag dessutom slänger två containers, så försvinner en del. Det är ju meningen och hittills har jag inte saknat någonting. Jo, en tub HTH försvann oförklarligt och en gladlynt porslinsängel som skulle stått ute på fönsterbrädan vid Jul har möjligen flaxat hem. Men ett par månader före flytten tappade jag ett örhänge första dagen jag använde det, aldrig upphittat. Jag misstänker att det gled ner i bilsätet och jag kan ju inte demontera stolen för det tycker jag. Men för tio dagar sedan tappade jag mitt radband. Inget sånt där stort med femtio kulor och ett hängande kors, nej detta är en liten fickmodell. Tio små kulor på ett resårband med ett litet liksidigt kors påträtt. Lagom runt långfingret ungefär. Jag har det alltid i fickan. Om jag står i en kö stäcker jag ner handen och påminner mig att det finns en värld bortom där jag är. Alltid, hela tiden, finns det människor som ber, som tillber, som önskar sina medmänniskor gott. Jag får gå in i den skaran och vara med. Och annars när jag bara kommer emot det under dagen är jag tacksam att veta att någon annan har tid när jag inte har. Men det var bara borta. Jag letade i lägenheten, hissen, trappan ner, på närmaste trottoaren. Tomt. Men i dag, när jag kommit hem och skulle ta bilnycklarna ur fickan var fickan inte tom. Där låg mina tio kulor med sitt lilla kors. Bra.

Frånsett golvklockan – en fantastisk söndag. Utflykt en bit bort. Vi åkte ofta dit när äldre barnen var små och lättpackade. Miljön på många sätt sig lik, vitt hus, liten gammal kyrka, gräsmatta med stenlagda gångar. Fast trädgårdsmöblerna var nya. Och underbara människor i alla åldrar, käraste vänner och helt okända. En inre frid mitt i allt oväsen.
Lunch – slippa laga mat själv, fast jag trodde pepparrotskött hade dött ut med mormor ungefär, och lingon cheesecake med pepparkaksbotten, då kan t o m jag få i mig lingon.
Och att sitta bredvid maken i kyrkan och höra honom sjung klart och nästan som sig själv. Det är en sorg för honom (och mig) att hans röst, hans fantastiska sångröst, numer inte är att lita på. Men ibland bara kommer det. En flik av himlen här och nu. Den stora festen, bröd och vin, för att vi aldrig ska glömma att vi är på väg, en liten rastplats bara. Att hålla ut, min tid ut.

Tack – jag lever än, om någon undrar. Jag undrar själv. En utflykt var planerad i dag. Innan man åker störtar man (i a f jag) runt i lägenheten och fixar det lilla sista. Bäddar, diskar grötkastrullen, och så tänkte jag då dra upp golvklockan. Nästa lördag tänkte jag vara tillbaka i gamla hjulspår och dra upp den då, så jag ska ha en liten chans att komma i håg. Jag vill ju inte att den stannar, som bekant.
Men mannen som lagade den sade innan han gick att man nog ska hålla i loden när man drar upp dem, så blir det mindre slitage. Jag tänkte på det i morse, inte vill man ha slitage heller, så jag stod och höll och fick hela kedjan i ena handen och bara lodet kvar i andra (dom ska sitta ihop alltså, krok och ögla). Detta är alltså en hyfsad katastrof. Minuter innan vi måste åka, maken rätt upprörd, antyder att jag är inkompetent uppdragare. Tack jag har gjort detta utmärkt länge, ända tills jag fick det goda rådet, va! Jag lyckas rota fram en virknål i lagom storlek och börjar pilla, men tiden (ha!) räcker inte. Det får ligga tills vi kommer tillbaka.
– Ett tag lyckades jag haka kedjan åt fel håll, och om så maken kunde låta bli kommentarer så vore det i a f inte svårare. Men nu har den gått i tjugo minuter.
Det värsta var att stå och peta fram den en kvart i taget och lyssna på de olika långa melodisnuttarna och så timslagen. Det blir rätt mycket pingel från fem i nio till halv sex. Till och med maken sa sig ha fått nog för en stund, han sover lite just nu.

Allt bestämmer man inte över. Att möta vänskap är stort och rätt ofta oväntat. Min svärfar hade den bestämda uppfattningen att man inte kunde få nya vänner efter tidig ungdom. Jag hade en känsla av att han efter ett par decennier fortfarande räknade mig som en rätt ytlig bekant. En så sorglig tanke för alla oss som kanske hamnat bland en samling knäppskallar från början.
Men jag kände en annan äldre herre, som bodde i Uppsala hela sitt vuxna liv. Det betydde i hans fall att han ständigt såg nya generationer studenter vissla förbi. Men han skaffade hela tiden nya, goda vänner bland dessa så mycket yngre människor. Han lät sig inte begränsas, lite blyg för damer var han, men han kunde överkomma det med. Han var på många sätt ett föredöme. Och en av mina käraste vänner i livet var en kvinna, äldre än min mamma. En fantastisk, gladlynt fördomsfri människa, som man kunde tala om allting med, aldrig chockerad, alltid beredd att se nya aspekter i livet, med en djup personlig fromhet. På hennes begravning visade jag ett fint kort hon skrivit till mig, med sin oerhört typiska vackra handstil. Ett av barnbarnen sade ‘men kunde farmor engelska?’ Jo, farmor kunde engelska alldeles utmärkt och mycket annat också. Att kunna se andra människor som gåvor, det är stort. Att möta andra med öppna ögon och ett öppet hjärta.

Som jag antydde förut ville datorn ta en time out i går. Nu tittar jag misstänktsamt på den hela tiden. Jag känner att vår relation är förändrad, varför blev det så här? Bara för att jag ville vara mer säker, eller var det något annat? I morse (efter mina mått) skrev jag ett halvlångt stycke som den bara vägrade att dela med sig till er av. Men det var väl lika bra. Datorn har bättre omdöme än jag. Eller var det FRA, i s f har dom för lite att göra.