Tigerliljan's Weblog

på precis samma korkade sätt som vanligt. Det är mycket irriterande.

Vi ska ut på en kortare utflykt större delen av dagen i morgon. Och ganska genast när jag gått upp ska jag köra bort bilen för att få däcken bytta och sen spänstar jag hem för att koka gröten och fixa till maken, möjligen också mig själv. Och sen får jag rassla bort och hämta bilen och packa in maken i den för avfärd. Det låter inte så komplicerat, men jag vet att det är lite värre än det verkar. Och självklart måste maken, när han lagt sig i sängen och känner sig lite avslappnad, börja fråga efter exakt starttid i morgon för vår lilla utflykt. Och det kan jag ju inte ge med hundraprocentig säkerhet. Och då ska det tjatas. Och jag blir väldigt irriterad och förklarar så pedagogiskt jag bara orkar (inte så särskilt alltså) att vi löser det allteftersom. Men han vidhåller att han vill/behöver veta. Och jag säger igen att det inte går. Och han säger att han är van vid att man ska ha exakta tider. Och jag säger – för vilken gång i ordningen vet ingen – att visserligen levde han under dom förhållandena med sina föräldrar sina första 20 – 25 år, men nu har han levt betydligt längre med mig och det har gått alldeles utmärkt, trots allt.

Jag ordnar och fixar, men jag kan inte undgå att notera att mitt pragmatiska sätt möts av viss misstro. Som vanligt. Och jag blir ledsen. Också som vanligt. Jag blir väldigt trött på oss båda två.

att köpa ny dator. Jag inser det. Varje litet hack gör mig nervös. Så jag konsulterade Äldste. Han hade två alternativ – antingen köper jag den näst billigaste på media markt eller också skaffar jag en mac. Och han tyckte att med den omloppstid jag har på datorer vore en mac det klart bästa. Jag suckar lite lätt. Jag har bara suttit framför en mac en gång och upptäckte rätt snart att det fanns en del enkla saker som var annorlunda. Å andra sidan är jag inte så förtvivlat händig med min pc heller, så det skulle kanske inte spela så stor roll. Å ena sidan – å andra sidan. Ständigt detta.

Och jag blev lite nervös, så jag drömde i natt att jag hade tre bankkonton, det ena var det 2000 på, det andra visade – 5 777. Alltså MINUS! Jag som aldrig ens haft kreditkort. Hur gick det till? Och det tredje var helt tomt. Riktigt så illa är det faktiskt inte. Och jag har inga skulder. Det vet jag.

Och egentligen ska maken och jag in till större staden i morgon och det händer inte så ofta. Kanske skulle man ta en liten sväng om mm, jag har kollat deras mac också.

–  och det man kanske inte alls borde säga. Maken och jag pratade med någon som plötsligt säger – ‘ja, X är en dj*v*l’ och han som sa det borde ha åtminstone nån sorts teoretisk kunskap om det onda i tillvaron, och borde dessutom vara van att hantera ord. Rentav borde han ha vetat att X är, om inte en nära, så dock en vän till maken och mig. X är en envis och drivande person, säkert inte lätt att vara oense med, har varit med om en och annan tragedi i livet. Men att använda d-ordet om någon annan blir väldigt belastat för maken och mig. Jag har hört någon annan göra det om någon som ett par år innan var det mest fantastiske och uppburne, och jag reagerade starkt den gången också. Men maken blev riktigt bedrövad, han sa – ‘vem kan säga så om någon annan? Vem tror man att man själv är som kan döma så?’

På något sätt tror – och hoppas – jag på att nästan alla kan förändras, ta ansvar, leva ett sannare och mer kärleksfullt liv. Och jag blir lite skrämd när det är så lätt att klistra stora svarta etiketter på andra. Man vet så lite. Svart och vitt är enkelt att hantera, det sjaskiga grå däremellan lite svårare. Men vem har sagt att det ska vara enkelt?

Våren? Lite åt det hållet iaf. Maken sa, när han stod och väntade på mig att det var första gången det varit skönt och utan keps tom. Grannen bredvid sopar sin uteplats och gastar åt barnen. Det blir säkert bra. Och nån annan granne hade ställt ut sin grill på gräsmattan i går. Allt tyder på vår.

Och svärmor stod inte nere på gatan när vi kom, men jag hoppade snabbt ur bilen och uppför trapporna och ringde på, och visst öppnade hon. – ‘Oh är du redan här – ja, visst det skulle vara tio i dag, sån tur att jag redan är färdig’ och sen var hon utanför dörren. Fast i halva trappan kom hon på att hon ville ha en liten dräktjacka också under kappan, så hon tvärvände och störtade efter den. Och jag gick ner till maken i bilen, han var så irriterad för att hon inte svarat då i går kväll. Men allt ordnade sig. Vi kom både dit och hem.

Och nu kör jag repris på gårdagen, fläskfilén och rödvinet duger i dag också. Rödvinet hade fått nån liten skum guldmedalj enligt etiketten, och det var det värt i all enkelhet. En bit tårta kvar också.

Annars funderar jag på hur komplicerade våra liv kan bli, i sht när folk inte tänker så mycket själva. Det är frestande att lyssna på auktoriteter, det är smärtsamt att inse  att en ‘auktoritet’ manipulerar, då är det enklare att titta snett åt sidan och låtsas som att allt är bara bra. Med något skavande undantag, men nästan alla är fina goda människor som håller med varandra. Det känns så bra när vi kliar varandra på ryggen. Så enkelt och självklart liksom.